Arkiv | november, 2013

Det här med skuldbeläggning.

30 Nov

 

Det har väl inte undgått så många att Blondinbella har fått barn, en liten gullig Gillis. Och att hon direkt efter meddelar att hon älskar att föda barn, att det var det bästa och underbaraste hon gjort. JÄTTEKUL för henne, det är det verkligen. Jag önskar att alla kunde ha samma upplevelse som hon hade. Det skulle betyda ett stort steg i evolutionen, eftersom den verkar ha stannat av på just biten där det gäller människofödsel.

Jag håller faktiskt med henne om att det inte gjorde lika ont som jag hade trott (jag hade förvisso både tens, lustgas och epidural), och det ÄR fantastiskt vad kroppen klarar av (med en jävla massa hjälp – man ska inte glömma att typ var tredje kvinna eller barn dog förr då man inte fick sån här hjälp – och att det är livsfarligt att föda barn i många länder än idag), men jag blir provocerad och förbannad när hon ska ge råd till andra inför förlossningen på det sättet som hon gör. Den mentala inställningen gör tydligen… allt. Är det inte att skuldbelägga de kvinnor där förlossningarna varit fruktansvärt jobbiga? De som inte klarat av att NJUTA när det känns som allt är kört? (Ett av tipsen är alltså att njuta när det känns som jobbigast). Kan vi inte bara säga såhär: Det gör skitont och alla förlossningar är asjobbiga, men försök bara att härda ut för du har inget annat val när du väl ligger där. Det är liksom försent att ångra sig, och när barnet är ute kommer du kanske fortfarande ha skitont, men åtminstone en (eller fler?) fantastisk liten varelse att fokusera på. Kanske blev det till och med kejsarsnitt, vilket liksom knappast har med den mentala inställningen att göra – såvida det inte har varit ett planerat önskat snitt.

Jag AVSKYR det här med att den ”mentala inställningen” är avgörande. Min inställning räddade INTE mig från dropp under graviditeten eller att må illa i nio månader, jag lovar. Min mentala inställning skapade inte heller livmoderinfektion eller blodpropp. Den kunde heller inte förhindra att jag… gick sönder och förlorade så pass mycket blod att jag svimmade. Jag vet att det finns metoder för att förhindra bristningar, men jag gick mest sönder inuti. Förlåt för detaljerna, men ingen barnmorska i världen som hjälper till att hålla tillbaka kan förhindra en sådan sak. Sen alla de där barnet ligger fel. Där det tar ett par dygn. Där hjärtljuden går ner och det blir en kamp mellan liv och död. Ja men, NJUT när det är som jobbigast. Den mentala inställningen gör ALLT.

NEJ! Den mentala inställningen kan hjälpa att hantera smärtan och allt det andra, men herregud, den kan inte ta bort komplikationer eller rädda en mamma eller barn som inte överlever. Jag blir bara provocerad. Det handlar inte om att inte unna andra bra förlossningar, det handlar om att de som haft det bra också måste kunna känna ödmjukhet och förståelse för de som inte haft en lika positiv upplevelse – trots att man varit peppad innan. Okej?

Med det sagt skulle jag faktiskt inte ha något emot att föda igen. Den tiden och smärtan är en droppe i havet jämfört med den lycka som barnet ger om allt i slutändan går bra, men graviditeten och infektionen däremot. Värsta någonsin.

Första månaden på jobbet.

29 Nov
utsiktjobbet

Utsikt från jobbet.

Nu har jag jobbat fyra veckor. Helt sjukt hur mycket fortare dessa veckor gått än veckorna hemma. Det är faktiskt som folk säger: SEMESTER att jobba jämfört med att vara föräldra”ledig”. Det beror såklart säkert på vad man har för barn och jobb (och resande kärlek), men ändå. För mig är det så. Trots tre timmar resväg per dag i hysterisk rusningstrafik och heltidsjobb på det (där jag skiter i att ta lunchrast). Märkligt hur fort det gick att ställa om. Det tog typ… en timme.

Jag gillar att jobba. Att gå hemifrån strax efter sex är inte särskilt jobbigt, faktiskt är till och med det lättare än mammaledigheten. Kanske har det att göra med att jag är friskare än innan graviditeten, I don’t know. Jag vet bara att känns bra just nu. Balans.

När jag kommer hem visar Victor mig en mängd saker. Dä, dä, dä! Han springer, går baklänges, ställer sig på tå för att släcka lampor, klappar händerna åt sig själv när han gjort något och vet vad han vill. Han vet att han kan matvägra om han inte får russin eller avokado. Att han kan vägra bada, pussas, kramas och borsta tänderna. Han vägrar egen säng och måste somna omhållen.

Men vi har också skrattattacker ihop, vi jagar varandra, vi läser sagor och Victor dansar till musik. Så länge jag bara får sova ifred i eget rum så funkar allt hur bra som helst. Han vaknar så ofta och gråter. Jag hade aldrig klarat det nu, som jag gjorde förut. Min sömn har äntligen blivit normal igen tack vare eget rum och att Martin tar nätterna.

Vi är en familj, vi tre. Mina stora kärlekar och jag.

Bake my day.

24 Nov

bakemyday

Jag upptäckte Mattias blogg för ganska länge sedan, och nu har han ju kommit ut med sin bakbok. Såklart jag köpte den. Skitroliga grejer. Annorlunda. Har lite förhoppningar om att den ska inspirera Vicke till att älska bakning.

Boken finns på t.ex. Adlibris för 177 kr HÄR eller på Bokus för 169 kr HÄR. Bra julklappstips om inte annat.

Vickes nya bästis.

23 Nov

VickemedIphoneNov2013Råkar han se telefonen eller paddan blir det vrål och skrik tills han får hålla hårt i sin bästis. Siri är poppis. En gång sa han vad jag trodde var googlegoogledadabada, men Siri tolkade frågan som Who are not Pokémon got a little sister och började söka efter svar. Där ser man. Iphonen funkar därmed även som translator.

Vicke har även fattat att man ska säga hej i telefonen, så han sätter den vid örat och säger hejhej (ejej!), låtsas sedan skriva sms och ser jättejätte busy ut.

Dagens ettåringar alltså …

Ljus.

22 Nov

GloLite

För nåt år sedan var jag inte alls insatt i ljus, men sedan var jag på ett ”ljusparty” och blev lite såld på PartyLites ljus. Naturliga vaxljus, luktar skitgott, lyser skitfint. Skulle aldrig kunna köpa IKEA-ljus efter att ha köpt sånna här.

Igår var jag på ett sånt ”party” igen och nu ska jag vara värdinna om ett par veckor. Det hade jag aldrig trott om mig, men vafan. Perfekt tillfälle att bjuda in lite kompisar en vardagskväll och få lite erbjudanden. Gör ju fan inget annat än åka till och från jobb, jobba, leka med Victor och försöka sova. Behöver sålunda lite ljus i vardagen. Höhö.

//LJUSSNOBBEN.

Premiärridning.

17 Nov

Ridning17nov20131JPG

Eftersom jag har en sån snäll pojkvän som låter mig sova i eget rum om nätterna har jag sovit åtta timmar två nätter på raken! Victor verkar förövrigt ha slutat sova på dagarna över huvud taget, eller så sover han en kortkort stund. Jag vet inga andra ettåringar som slutat sova på dagen, men vad gör man? Måste acceptera att lillungen är onormalt pigg helt enkelt …

Iallafall. Utvilad (eller nåt) åkte vi till Tyresta Nationalpark idag där Victor fick rida för första gången. Vilken succé! Han skrattade högt typ hela tiden och guppade åt sidorna med flit för extra effekt. Han älskar djur (det gör väl alla småbarn?) och speciellt hästar. Han blir helt till sig. Jag gick själv på ridning när jag var ”liten”, men egentligen gillade jag aldrig hästar – trots att jag var skötare och sådär. Det var nog mest för att man skulle gilla hästar på nåt sätt. Strunt samma. Victor däremot kanske blir dressyrmästare?! Ni ser ju hans stil liksom, snyggt värre. Sitter nästan i split på den breda hästryggen.

Ridning17nov2013

Radhuset.

9 Nov
Gaveln är vår!

Sett från baksidan. Gaveln är vår!

Vi flyttar inte dit förrän i sommar, eller efter sommaren, eftersom husen inte ens börjat byggas än. Nu har vi iallafall suttit med tillvalen, men det är inte så många val att göra. Tyvärr. Hade hoppats på många fler. Jag tror dock att det kommer bli bra ändå. Nytt och fräscht, med två stora uteplatser och en allmänning utanför. 300 meter till Maxi. 300 meter till vårdcentral, kohage, lekplats, förskola där Vicke ska gå samt strövområde. Gångavstånd till mängder med affärer, IKEA och matställen. En kvart med pendeln till stan (när man tagit sig till pendel två km bort, alltså).

Det enda är att det ligger norr om stan, och egentligen vill jag bo söder om stan. Typ alla jobb ligger dock norr om stan, så vi prioriterar kortare resväg och mer tid med Vicke medan han är liten. Det är ju en fördel om en har cykelavstånd från jobbet till förskolan om det skulle behövas.

För typ tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle ha barn och radhus. Aldrig. Saken är dock den att det är PRECIS vad jag vill nu.

Illustrationsbild från vardagsrum.

Illustrationsbild från vardagsrum.

Det ser ju jättefint ut på bilderna, men hur det blir i verkligheten? Vet inte.