Det har väl inte undgått så många att Blondinbella har fått barn, en liten gullig Gillis. Och att hon direkt efter meddelar att hon älskar att föda barn, att det var det bästa och underbaraste hon gjort. JÄTTEKUL för henne, det är det verkligen. Jag önskar att alla kunde ha samma upplevelse som hon hade. Det skulle betyda ett stort steg i evolutionen, eftersom den verkar ha stannat av på just biten där det gäller människofödsel.
Jag håller faktiskt med henne om att det inte gjorde lika ont som jag hade trott (jag hade förvisso både tens, lustgas och epidural), och det ÄR fantastiskt vad kroppen klarar av (med en jävla massa hjälp – man ska inte glömma att typ var tredje kvinna eller barn dog förr då man inte fick sån här hjälp – och att det är livsfarligt att föda barn i många länder än idag), men jag blir provocerad och förbannad när hon ska ge råd till andra inför förlossningen på det sättet som hon gör. Den mentala inställningen gör tydligen… allt. Är det inte att skuldbelägga de kvinnor där förlossningarna varit fruktansvärt jobbiga? De som inte klarat av att NJUTA när det känns som allt är kört? (Ett av tipsen är alltså att njuta när det känns som jobbigast). Kan vi inte bara säga såhär: Det gör skitont och alla förlossningar är asjobbiga, men försök bara att härda ut för du har inget annat val när du väl ligger där. Det är liksom försent att ångra sig, och när barnet är ute kommer du kanske fortfarande ha skitont, men åtminstone en (eller fler?) fantastisk liten varelse att fokusera på. Kanske blev det till och med kejsarsnitt, vilket liksom knappast har med den mentala inställningen att göra – såvida det inte har varit ett planerat önskat snitt.
Jag AVSKYR det här med att den ”mentala inställningen” är avgörande. Min inställning räddade INTE mig från dropp under graviditeten eller att må illa i nio månader, jag lovar. Min mentala inställning skapade inte heller livmoderinfektion eller blodpropp. Den kunde heller inte förhindra att jag… gick sönder och förlorade så pass mycket blod att jag svimmade. Jag vet att det finns metoder för att förhindra bristningar, men jag gick mest sönder inuti. Förlåt för detaljerna, men ingen barnmorska i världen som hjälper till att hålla tillbaka kan förhindra en sådan sak. Sen alla de där barnet ligger fel. Där det tar ett par dygn. Där hjärtljuden går ner och det blir en kamp mellan liv och död. Ja men, NJUT när det är som jobbigast. Den mentala inställningen gör ALLT.
NEJ! Den mentala inställningen kan hjälpa att hantera smärtan och allt det andra, men herregud, den kan inte ta bort komplikationer eller rädda en mamma eller barn som inte överlever. Jag blir bara provocerad. Det handlar inte om att inte unna andra bra förlossningar, det handlar om att de som haft det bra också måste kunna känna ödmjukhet och förståelse för de som inte haft en lika positiv upplevelse – trots att man varit peppad innan. Okej?
Med det sagt skulle jag faktiskt inte ha något emot att föda igen. Den tiden och smärtan är en droppe i havet jämfört med den lycka som barnet ger om allt i slutändan går bra, men graviditeten och infektionen däremot. Värsta någonsin.
Anna Granström 