Tag Archives: The past

Magsjuka vs terere.

26 Feb

Att vara magsjuk och kräkas en hel natt samtidigt som ens sambo är bortrest och man har ett litet barn att ta hand om är INTE att rekommendera. Inte heller att behöva ligga en hel dag på soffan med fortsatt magsjuka medan man fortfarande ska ta hand om samma barn, som således har suttit vid dator/Ipad i typ 14 timmar på raken.

För åtta år sedan exakt idag var jag i Argentina i 10 veckor med min syster. Just den här dagen skrev jag om mate och terere:

I Buenos Aires springer folket runt med termosar och dricker mate hela dagarna. I Paraguay springer folket runt med kall terere eftersom det där, som Carlos el paraguayo sa, ”är sjukt varmt 360 dagar om året”. I sin 1,5 liters termos häller man i is, vatten, lime, lite yerba om man vill för olika ändamål, fyller sin lilla kopp med yerba och sticker ned metallsugröret med filter. Alla dricker ur samma mugg och sugrör, men en hel kopp åt gången. När man lämnar tillbaka koppen med utsugen yerba till termosinnehavaren får man passa sig för att säga gracias. Tack betyder att man inte vill ha något mer. Så, idag har jag druckit ungefär 10 koppar terere och typ 5 liter vätska till eftersom det var så hett att jag till och med höll på att svimma på en restaurang. Som Laura varnade oss för länge sedan händer det ganska ofta att folk svimmar i Buenos Aires på sommaren. Jag var så mätt på vätska hela dagen att jag glömde bort att äta på nio timmar. Efter lite hejdå till Magnus på hostallet, juice och frukt ute, pingis med Cristobal och Hernan, drog Ylva, Cristobal, Carlos och jag till Tigre. Mina byxor satt som fastklibbade hela dagen. Vi åkte iallafall båt genom flod-deltat i en timme, var på en marknad, såg sköldpaddor i en smutsig flod, drack mer terere, och kom hem runt 22. Det är nu söndagnatt klockan 01 och det är ett jävla liv utanför. Karnevalen är i full gång. Jag hör inte ens vad jag tänker.

Buenos Aires Puerto Madero. 008

Jag och syster i Puerto Madero, Buenos Aires 2007

Så annorlunda ens (mitt) liv var då liksom…

Och Laura, denna porteña (tjej från Buenos Aires) som jag lärde känna när jag bodde på Puerto Rico, hon hade alltså börjat dejta min idol Gustavo Ceratis trummis. Det var därför jag bestämde mig för att åka dit – för att få chansen att hänga med självaste Cerati.

Laura smälte in på Puerto Rico med flummiga kläder, och när hon flyttade tillbaka till Argentina smälte hon in även där. Hon skaffade silikonbröst, läppstift, färgat hår och var smal som en sticka trots att hon åt kakor och coca cola till frukost. Hon var en överklasstjej som dejtade en gammal trummis som säkert träffade en bunt andra vid sidan om. Är man kändis så är man.

Och Cerati, en av Latinamerikas största rockstjärnor, fick jag aldrig träffa som lovat, bara trummisen några gånger. Det var så nära efter deras enorma konsert (200 000 personer kom för att se dem), men det gick inte att ta sig någonstans på grund av alla människor. Jag har aldrig sett så många människor på en sån liten plats, aldrig heller varit så rädd för att seriöst bli nedtrampad.

Nu är ju Cerati död sedan förra året, men jag lever ändå på minnet av Buenos Aires och att det var för hans skull (!) jag åkte dit. Jag fick med mig så mycket annat hem – en ny dialekt på spanska, se Hugo Chavez hålla tal, vara med om karnevaler och demonstrationer som liknande karnevaler, lärdom om mate och terere, se Uruguay och insikten om att jag var upp över öronen kär i Martin, Martin som jag har turen att leva tillsammans med än idag.

Buenos Aires- Colonia Uruguay 003

Skylt på toalett i Uruguay: Vänligen spola inte ned yerba i toaletterna.

Hyperemesis gravidarum.

2 Feb

Nej, jag är inte gravid igen, men så här nästan 2,5 år senare ligger graviditeten lika färsk i minnet som om det gått en månad. Kanske till och med färskare nu när jag fått smälta allt. ”Vänta bara tills din son blir två, då kommer bebissuget igen”. Nej, det gör det inte. Bara tanken ger mig panik. Inte på ett till barn, att vara mamma är det största äventyret ever, utan på grund av graviditeten. Ingen som inte haft hyperemesis (hg) kan förstå vad det innebär. Jag har svårt att förstå det själv, att sätta ord på det.

Victor var planerad och efterlängtad. Jag såg fram emot att vara gravid. Första veckan efter plusset gick jag runt med en konstant värk i magen, men var så himla lycklig. Svävade som på moln. Tills en kväll då illamåendet kom som en bomb. Jag  började kräkas och minns att jag skulle på en konferens i Danmark dagen efter som jag fick ställa in. Det var början på veckor – månader – i sängen. Tänk er magsjuka som inte går över, ett illamående som precis innan du kräks men som inte går över trots att du kräks. Hur energin försvinner när dagarna går. Hur du mår illa i varje millimeter av kroppen och är yr, tål inga lukter, kan inte läsa, se på tv eller svara i telefonen. Varje minut känns som en vecka när du ligger i ett mörkt rum med panik över att vara fånge i din egen kropp. Ren och skär tortyr. Min sambo hjälpte mig att duscha en gång i veckan. Vi sov inte i samma rum, var inte i samma rum. Jag behövde inte gå på toaletten eftersom allt kom upp. Ingenting hjälpte. Och alla råd som blev till hån: ”Gå ut och ta lite luft så blir det bättre”. ”Ät ett kex innan du går upp”. ”Ta en åksjuketablett”.  Tack, men ni fattade inte ett skit. Jag försökte gå ut en gång, med min sambo till hjälp. Jag kom några meter innan jag ramlade ihop i en snödriva. Efter det mådde jag ännu sämre i två dygn. Ingen medicin hjälpte, jag behöll inte ens vatten. När jag fick dropp sa läkarna åt mig att inte dricka något vatten mer, bara läsk. Jag var så uttorkad och gick bara ner i vikt. Jag  blev deprimerad och såg inget slut på det hela. ”Bara nio månader” kändes som en hel, ovärdig och vidrig livstid. ”Passa på att njut”. Slap in the face. ”Viktigt att du tränar lite innan förlossningen så att du är stark”. Slap in the face. ”Jag mådde också illa, det var så jobbigt att jobba i början”. Slap in the face. Förlåt, men har du inte haft hg  är det bättre att skippa råden. De gör bara saken värre.

Allt kom tillbaka igen när jag läste att Kate Middleton är gravid igen. Det är iofs yesterdays news, men hon hade hg med första barnet och har det igen. Det är en vidrig sak att få, men på något sätt är det samtidigt skönt när kända personer får hg så att det uppmärksammas. Stödet och förståelsen från omgivningen är så himla viktig och så himla sällsynt.

Jag var tvungen att gå in i min gamla blogg Duktiga Tjejen (som nu mer är censurerad och som jag saknar!) för att läsa lite om hur jag hade det. Och påminnas om några bra stunder. Som veckan då jag kunde ta mig ut en dag. Vecka 22. Att jag pallade och överlevde. Det är otroligt vad kroppen klarar ändå.

V.262

När en av ens idoler dör.

5 Sep
BuenosAires1

Förväntansfulla i Buenos Aires, mars 2007. Ever, Victor och min lillasyrra Ylva.

Gustavo Cerati är död. Död! Jag är helt chockad. Jag hade till och med missat hans stroke och att han legat i koma. Igår dog han, 55 år ung. Och eftersom jag är hemma och vabbar och Victor till och med sover en stund på dagen är det om det här jag vill skriva. Har inte ens rört datorn sedan jag uppdaterade bloggen sist.

Cerati, en av Sydamerikas största artister genom alla tider. Aktiv i mer än 30 år. Så många låtar, så många fans, så mycket historia. Jag fick äntligen se honom live i Buenos Aires 2007, tillsammans med 200 000 andra. Som jag hade väntat. Och förstår ni hur många människor det är?! Nya Friends Arena i Solna kan ta upp 65 000 pers.

Efter konserten drack Laura champagne med bandet eftersom hon dejtade trummisen, och jag var så himla avis medan vi ordagrant höll på att bli nedtrampade. Jag fick aldrig träffa Cerati, fast jag var så näranära. Däremot hängde vi med trummisen några gånger.

Cerati, så många gånger jag åkt bil i Karibien genom bergen, vid stranden, genom regnskogen, och lyssnat på me verás volar, por la ciudad de la furia och alla andra låtar. Soda Stereo, bandet innan han blev solo, är så bra. Var så bra. Jag lyssnar alltid på Cerati, tröttnar aldrig.

Gustavo Cerati, R.I.P.

Bloggen, 11 mars 2007:

Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå.

Som alla andra.

Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika.

När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; ”39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo”.

Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå.

Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.

 

Mitt förra liv.

5 Jun

PuertoRico2003

 

Ibland slås jag av det där. Att jag levt två liv. I två helt skilda världar. Det kan vara en lukt, en låt, ett mail eller något annat som får mig att kastas tillbaka i tiden igen. Att jag levde där och då och så … annorlunda. Att jag bodde utan glasrutor i ghettot i Karibien, med knappt kallvatten, utan arbetsrättigheter eller egentligen andra rättigheter heller för den delen. Att jag satt på trottoarkanten och tänkte att här, här ska jag leva och här ska jag dö. Att ingenting annat fanns eller någonsin hade funnits.

Idag är jag så tacksam för det där. Att jag gjorde det. Att jag åkte dit på vinst och förlust, till slut förlorade, men kom hem och reste mig upp igen så småningom. Det är ett bra bagage att bära och jag är övertygad om att jag inte hade haft det jag har idag om jag inte varit med om allt det där. Egentligen självklart, men jag hade nog inte ens velat samma saker som jag vill idag.

Ibland längtar jag tillbaka. Inte till att leva där, men att vara turist. Puerto Rico är bästa stället på jorden att vara turist på, särskilt när man bott där och hittar till hemliga stränder, pratar deras språk och känner till de bästa ställena.

Senast jag var där var 2010, 10 år efter att jag började leva där, drygt 7 år efter att jag slutade leva där. Jag kommer åka dit igen, det vet jag. Victor måste bara bli lite större först.

Boricua donde quiera.

För 10 år sedan.

12 Apr

 

bild (8)

Sara, Jessica, Li, jag och Sara 1999

Det måste ha varit den 12 april 2004 då jag kom hem från en resa från Malta. Eller så var det från Riga, jag minns inte riktigt eftersom allt flyter ihop. Jag var både på Malta och i Riga i april.

Den där natten innan jag kom hem, den glömmer jag däremot inte. Jag drömde om min kompis Jessica som var sjuk i cancer. Jag drömde att vi i gamla gänget satt på en buss och Sara var överlycklig. Jessica hade blivit friskförklarad och satt bredvid oss. Jag minns den där lyckan, lättnaden över att cancern äntligen var borta. Jag vände mig mot Jessica samtidigt som hennes ansikte suddades ut och min lättnad förbyttes mot skräck. Hon fanns inte mer.

Dagen efter ringde Li och grät. Jessica var död. Hon vad borta på riktigt. Inte bara i min dröm, utan för alltid. Jag fortsatte ändå att se henne överallt i flera år. På tunnelbanan. På bussen. I mataffären. Den där rödlätta hästsvansen som gungade fram och tillbaka.

Igår var det tio år sedan hon dog. 10 år – och det är fortfarande ofattbart.

Hur hade hennes liv sett ut idag? Hade hon haft barn? Hade det lekt med Victor? Hade vi ens haft kontakt?

Vi umgås fortfarande i vårt gäng, men utan Jessica.

 

När jag var femton…

17 Jan

Fan vad kul, aldrig att jag trodde mig få så här många förslag på rubriker med tanke på vilken dålig bloggare jag är nuförtin. Nu har jag inte ämnesbrist att skylla på iallafall.

Börjar med När jag var 15.

När jag var femton var det mitten på nittiotal och jag älskade feministpunk, var smal och korthårig. Jag svävade lite på tonårsmoln men var samtidigt för det mesta nedstämd och rastlös. Brukade sitta i fönstret hos pappa halva nätterna, försöka meditera till new age-musik och drömde om att flytta hemifrån. Jag var vegetarian (är fortfarande semi-veg) och ärligt talat… så har jag glömt det mesta. Eller förträngt. Och det jag inte har glömt eller förträngt, det som fick mig att sväva på moln, vill jag inte riktigt skriva om här.

Femton är en rätt diffus tid. Var det verkligen jag?

När jag var fjorton däremot var jag punkare och hängde på 44:an, gick på konserter och upptäckte världen. Jag piercade läppen och ögonbrynet med en säkerhetsnål, färgade håret och kallades Svinto. Jag var arg på det mesta men skrattade varje dag. Hade så sjukt kul med alla punkarkompisar. Det var Smurfen, Stumpen, Ekis, Kajsa, Lina, Kristian, Viking, Marcus och alla andra förstådda och missförstådda regnbågsfärgade, nitbeklädda tonåringar.

Sen tröttnade jag. Behövde åka ut i världen. Behövde älska livet, misslyckas, ramla och resa mig igen. Och det var just vad jag gjorde.

Ibland är livet precis lika klyschigt som i en Paulo Coelho-roman. Ibland behöver man åka runt hela jorden innan man är hemma och inser att hemma är precis där man startade sin resa.

Honey, I’m home.

Jag15bast

15 bast…

  • Såhär tar jag hand om min kropp
  • Såhär tar jag hand om min själ
  • När jag var femton…
  • Mina bästa egenskaper
  • Om tio år
  • En författare som jag gärna skulle träffa, och vad skulle jag fråga honom/henne
  • Något jag ångrar
  • Det finaste jag gjort för någon annan
  • Om jag bara fick läsa en bok resten av mitt liv skulle det vara….
  • Mitt bästa skönhetstips
  • Det här är det svåraste med att ha barn
  • Utbrändhet
  • Det här är en rätt kul lista tycker jag. Varför inte hänga på den? http://onekligen.blogspot.se/2014/01/en-bloggrubrik-for-varje-dag-i-januari.html
  • Skriv något om din sambo
  • Om jag fick leva om en dag då skulle det vara…
  • Varför är jag inte sjuk när jag är sjuk och varför tar jag med mig jobb hem och visar att det går så karusellen fortsätter

Nostalgidag.

1 Okt
Hammarby20131001

Med syrran i Hammarbyhöjden.

Jag träffade syrran och hennes kille Svante i Hammarbyhöjden idag och gick runt i gamla hoodsen. Victor var glad hela dagen och klagade inte i vagnen. Han sov dessutom 75 minuter (allt han sov på hela dagen, men han har övergått till att bara sova en gång så jag antar att det är bra för att vara han, även om han nu kl.21 är vaken än).

Hammarby201310011

Käkade på Wook 88 som förvisso inte fanns när jag var liten, men gott, prisvärt och sjukt trevlig personal. Ät där om ni är i hammarbyhöjdens centrum!

Käka lunch ute gick ju oxå fina firren. Antagligen för att ungen fick sån enorm uppmärksamhet av oss alla. Han förstår ju nu, svarar och pekar på saker, så allt blir bara lättare.

Hammarby201310012

I Björkhagens skola. Observera vildsvinet – hade glömt bort det tills jag såg det igen idag. Minns en gång när vi inte fick gå ut från fritids för att vildsvin sprang runt i skogen bakom …

På de 15 kilometer jag gick idag var vi bland annat in till Björkhagens skola där både syrran och jag gick i nio år. Alltså, det luktade till och med likadant. Allt var typ likadant, förutom lite mer fixat. Jag fick så sjukt många minnen. Herregud.

Och så gick vi till Söderbysjön och vidare till Kärrtorp. Minnena bara forsade och allt kändes så hemma trots att det var typ 15 år sedan jag gick på vissa ställen senast. Förbi dagiset, gamla tunnelbanan, olika lägenheter där vi bott …

Ja, en riktig nostalgidag skulle man kunna säga. Var hemma efter 19:30 och Victor gnällde inte en enda gång förrän strax innan vi kom hem. Very bra dag.