En såndär helg.

Med absolut och medvetet noll planer. Och trots att jag kan bli lite rastlös och känna att jag slösar bort tid och hade kunnat träffa den och den och gjort det och det, är det alltid efter en sån här helg jag mår som bäst.

Först en spontan 10-kilometers-promenad i naturreservatet med grannarna på lördagsförmiddagen. Vilken ynnest att ordagrant ha ett stenkast (i alla fall om man tar i och får in ett bra kast) till naturreservat av det här slaget.

Sen storhandla på Maxi (alla sa att ”vänta tills du får barn, då är det inte roligt att gå på Maxi längre!”. Alla dessa ”vänta bara”. Well, älskar Maxi ännu och det gör oftast Victor också). Och kolla på filmer. Sitta ute på altanen i SOLEN I T-SHIRT och få röda kinder. Baka. Städa (jo jag vet, har inte så jättestora krav på vad som räknas till roligt längre).

Grilla och ÄTA UTE i LINNE för första gången i år.

Och ta 10-kilometersslingan igen på söndagen varav springa 6km, och gå resten och lyssna på fågelkvitter och kolla på kossor och gölliga kalvar.

Mer än så här begär jag inte för en perfekt helg. (Ok, lite mer sömn hade inte suttit fel, men skitsamma).

Annonser

Tiden del hundraåttiofem.

Jag hinner inte blogga, som ni kanske märkt. Jag förstår inte hur småbarnsföräldrar (som börjat jobba igen) har möjlighet att blogga mer än typ en gång i veckan. HUR är det möjligt?

Iallafall. Nu sitter jag vid datorn. Händer sällan. Egentligen borde jag göra så mycket annat. Som att packa inför flytten. Duscha efter kvällens löptur. Sluta smygäta av kladdkakan som blev kvar efter dagens besök (och allra första barnvakten av Victor någonsin. I nästan en timme! Inte en tår fälldes från varken honom eller mig när jag sa hejdå och lämnade Vicke ute att leka med sin moster och hennes kille).

Iallafall igen. Victor har lärt sig läsa några siffror. Han ser femmor, åttor, nior och ettor på bussar, i böcker, på tv, på klockor, på vägskyltar. ”En!”, ”em!”, ”åtta!”, ”ni!”. Jag är sådär ruskigt impad som bara en förälder kan vara. Att min lilla unge är så intresserad av siffror att han har börjat lära sig att läsa dem redan. Han sätter inte ens ihop två ord när han pratar, men kan läsa siffror liksom. Min Victor. Världens bästa trollunge.

Nåväl och iallafall iallafall. Nästa vecka är det besiktning av radhuset och strax därefter ska vi flytta. Känns både kul och jobbigt, läskigt och bra och jagvetinte på samma gång. Bor granne med bästa naturreservatet nu, kommer bo granne med ett annat snart. Flyttar fem mil men det känns som en annan stad. Från lägenhet som jag är så trygg i till att ha FÖNSTER PÅ NEDERVÅNINGEN och jag som är så jäkla rädd och målar upp värsta skräckscenariona. Oftast känns det iallafall bra.

Tiden alltså. Den går rätt snabbt nu. Första året med Victor gick den så sjuhuuukt långsamt. Fattade aldrig vad folk snackade om när de sa att tiden gick så fort med bebis. Fattar det fortfarande inte. Men nu går det fanimej undan. Kanske för att jag trivs så bra på jobbet och sakta men säkert börjar fatta att jag blivit mamma?

Allt känns bra. Men blogga, det hinner jag inte.

 

Uppdatering i husbygget.

 

Igår var vi på spaning vid husbygget igen. Det var 20 grader och sol, grönt överallt (där det inte var lyftkranar, bråte, betongklumpar osv) och det har gått framåt! Man kan till och med se vårt hus på bilden ovan – även om det skyms lite bakom trädet (träfärgat radhus – tre på raken – vi har hörnan till vänster). Bara enochenhalv månad kvar till inflyttning om allt går som det ska. Både ser fram emot det och är nervös. Gör man ett bra köp? Hur blir området eftersom det är helt nytt?

I veckan öppnades ett Ica Maxi några hundra meter från bostaden, så vi passade på att gå dit också. Inom en radie på några hundra meter finns allt man kan tänka sig. Dagis, skola, lekplats, gym, vårdcentral, systembolag, klädaffärer, restauranger. Till och med IKEA. Och bara ett hundratal meter bakom huset finns en stor naturreservats-kohage med highland cattles-kor (se bilden nedan på hagen – inkl. vår resevagn, Martin och hans mamma. Tagen gången innan vi var på besök, dvs. 2 maj).

Om några år byggs även tunnelbanan ut till området, så vi hoppas att det kommer blir bra. Jag kommer ha ungefär samma tid till jobbet som nu (en timme enkel väg) medan Martin minskar resvägen från runt 1,5 h till 3km (!).

Snart smäller det alltså.

5:2

Körde den där jäkla 5:2 i tre veckor. Resultat: Ett kilo upp. Har redan bra värden (förutom D-vitamin), så tre veckor fick räcka. Kompensationsåt väl antagligen, jag vet inte. Men jag blev inte särskilt trött under de där dagarna heller, så jag tror min kropp är rätt bra på att snåla på det som kommer in och lagra. Jag klarar uppenbarligen både 5 dagar fasta och 5:2 rent energimässigt, men det är som upplagt för överätande för åtminstone mig (och risk för bulimi?). Jag som sa att jag aldrig skulle testa den där sjuka 5:2…

Jag kan ju lura mig själv och säga att jag testade 5:2 för att få de där andra hälsofördelarna och för att se hur det kändes, men i smyg vill jag bara få tillbaka den där kroppen som jag saknar varje dag. Så ytlig är jag. Jag erkänner. Dyrt och omiljövänligt är det ju också att köpa en helt ny garderob, eller hur?

Iallafall – nu äter jag varje dag igen, men lite kalorisnålare än tidigare. Konstigt nog är det faktiskt ganska kul att föra in allt jag äter i appen MyFitnessPal. Eller intressant kanske snarare? Det blir nästan som en (sjuk?) sport. En vecka efter att jag slutat med 5:2 har jag gått ner det där kilot jag gick upp.

(Jag önskar förövrigt att jag kunde säga att jag sket i sånt här. Att det som spelar roll är att man mår bra och är frisk. Jag vet ju att det är så, men jag nöjer mig tydligen inte med det).

Aprilböcker.

Jag råkade fota en bok från mars! Lämna världen är en marsbok, och istället ska Utflykten till Tindari finnas på fotot. Den har jag dock glömt på jobbet…

Vilken läsmånad – igen! Återigen får man tacka två timmar resväg om dagen … Hälften av månadens utlästa var superbra böcker: Himlen börjar här, Barnmorska i East End del två och Flickan och skulden. Har ni inte läst dem så rekommenderar jag er verkligen att göra det.

1. Utflykten till Tindari – Andrea Camilleri (☆☆)
Någon slags italiensk deckare i massa fristående delar, varav detta är den första jag läste. Och sista. Jag gillade den inte alls. Därmed onödigt att ens skriva mer om den.

2. Förföra demonen – Erica Jong (☆☆)
Jag hade velat läsa rädd att flyga, Jongs debut på 70-talet som sålde i miljoner exemplar. Istället blev det den här självbiografin som jag tyvärr inte gillade. Spretig och ganska onödig. Den gav mig tyvärr ingenting. Har skrivit lite mer om den på Bohusläningen HÄR.

3. Himlen börjar här – Jandy Nelson (☆☆☆☆½)
Fantastisk bok om en tonåring som förlorar sin syster och samtidigt blir himlastormande kär. Sorg, skuld, kärlek, lycka, allting blandat på ett mjukt, fint och lättläst sätt för unga vuxna. Lite mer om den finns på Bohusläningen HÄR. Läs boken nu!

4. Cannabis: En olycklig kärlekshistoria – Amelie Andersson (☆☆)
Rätt dålig bok om marijuana som riktar sig till ungdomar och folk som jobbar med ungdomar med drogproblem. Den var ganska dåligt skriven och tillförde inget nytt.

5. Barnmorskan i East End del 2 – Jennifer Worth (☆☆☆☆½)
Äntligen del två! Jag älskade del ett läs och älskade del två (läs mer om den på Bohusläningen HÄR). Jag hade dock förväntat mig lite barnmorskeberättelser, men det fanns inte en enda sådan här. I del två berättar Jennifer om personöden och fattighusen i England på 50-talet, men lika bra för det. Otroligt gripande och bra skrivet från första till sista sidan.

6. Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt – Katarina Wennstam (☆☆☆☆☆)
10 år senare läser jag äntligen denna bok, och tyvärr är den lika aktuell idag som då – med smärre modifieringar. Jag tycker att synen på våldtäkt verkar vara ungefär densamma. Helt fruktansvärd. Jag ska absolut läsa En riktig våldtäktsman också. Alla borde läsa de här böckerna. Alla. Har även hört att de ingår som kurslitteratur på juristlinjen numer. Det hurrar jag för!

 

När okunskap blir makt.

 

Vill egentligen inte ens blogga om det här eftersom Blondinbella inte förtjänar att tjäna pengar på det, men… Jag blir bara så mörkrädd när en ung, karriärsinriktad och nybliven mamma meddelar att hon ”inte har feminismen att tacka för någonting alls”.

Hur hon har missuppfattat och snedvridit allting.

Och hur hon har ungefär en miljon läsare (utan överdrift) och säkert är förebild för en massa småtjejer där ute som drömmer om att ha hennes liv. Att hon förmedlar sin okunskap till så många, det är skrämmande.

Kunskap brukar vara makt, men med dagens media är okunskap minst lika mycket makt. Jag hoppas bara att hon växer upp och ut ur sin bubbla och inser vad hon håller på med och vad hon egentligen skriver.

Inte feminismen att tacka för någonting? I wish. Vi har feminismen att tacka för det mesta vi kvinnor har rätt att göra idag. Och för en hel del som männen har rätt till, så som föräldraledighet.

Så – TACK feminismen för allt du gjort för vårt samhälle och kommer fortsätta göra! Tack tack tack och lite tack till.

Saltå kvarn-favoriter.

Lite ekologiska tips i all välmening. Jag är väl medveten om att alla inte ”har råd” eller att produkterna inte finns där man bor, men om inte redan testat dessa och har möjligheten: Do it.Enda vetemjölet jag köper sedan en tid tillbaka: Saltå kvarns vetemjöl. Innehåller just bara ekologiskt vetemjöl, till skillnad från ”vanligt” vetemjöl som även innehåller mjölbehandlingsmedel. Det är väl inte så farligt, men jag kör helst äkta vara. Saltå kvarn har många andra mjölsorter också, som t.ex. quinoamjöl och sojamjöl om man inte tål gluten.

Deras russin! När det gäller just russin är jag rabiat. Victor har aldrig fått ett enda oekologiskt russin, och så vill jag hålla det. Han är helt galen i russin dessutom, så… (Första ordet på spanska är ju som sagt russin, så ni fattar ju?) Saltå kvarns russin kommer från en ekologisk druvodling i Turkiet, är osvavlade och har 0,3% ekologisk solrosolja i sig också. De är verkligen sjukt mycket godare än t.ex. Sun-maids russin. Allra värst är förövrigt Eldorados russin (inte helt förvånande kanske – de är väl billigast och man får vad man betalar för). HÄR kan ni se ett russin-test som gör mig lite mörkrädd.

Vi varvar Victors russinabstinens med torkade aprikoser. Även dessa känner man stor skillnad i smak på jämfört med de oekologiska.

Min egna favorit. Alltså de här rostade och saltade mandlarna… Så sjukt goda. Dyra, men det är de värda. Har ni inte testat dem måste ni göra det nununu.