Tag Archives: Dagens samhälle

En såndär helg.

20 Apr

Med absolut och medvetet noll planer. Och trots att jag kan bli lite rastlös och känna att jag slösar bort tid och hade kunnat träffa den och den och gjort det och det, är det alltid efter en sån här helg jag mår som bäst.

Först en spontan 10-kilometers-promenad i naturreservatet med grannarna på lördagsförmiddagen. Vilken ynnest att ordagrant ha ett stenkast (i alla fall om man tar i och får in ett bra kast) till naturreservat av det här slaget.

18 april 2015

Sen storhandla på Maxi (alla sa att ”vänta tills du får barn, då är det inte roligt att gå på Maxi längre!”. Alla dessa ”vänta bara”. Well, älskar Maxi ännu och det gör oftast Victor också). Och kolla på filmer. Sitta ute på altanen i SOLEN I T-SHIRT och få röda kinder. Baka. Städa (jo jag vet, har inte så jättestora krav på vad som räknas till roligt längre).

Grilla och ÄTA UTE i LINNE för första gången i år.

Och ta 10-kilometersslingan igen på söndagen varav springa 6km, och gå resten och lyssna på fågelkvitter och kolla på kossor och gölliga kalvar.

Mer än så här begär jag inte för en perfekt helg. (Ok, lite mer sömn hade inte suttit fel, men skitsamma).

19 april 2015

Tiden del hundraåttiofem.

22 Jun

Juni2014

Jag hinner inte blogga, som ni kanske märkt. Jag förstår inte hur småbarnsföräldrar (som börjat jobba igen) har möjlighet att blogga mer än typ en gång i veckan. HUR är det möjligt?

Iallafall. Nu sitter jag vid datorn. Händer sällan. Egentligen borde jag göra så mycket annat. Som att packa inför flytten. Duscha efter kvällens löptur. Sluta smygäta av kladdkakan som blev kvar efter dagens besök (och allra första barnvakten av Victor någonsin. I nästan en timme! Inte en tår fälldes från varken honom eller mig när jag sa hejdå och lämnade Vicke ute att leka med sin moster och hennes kille).

Iallafall igen. Victor har lärt sig läsa några siffror. Han ser femmor, åttor, nior och ettor på bussar, i böcker, på tv, på klockor, på vägskyltar. ”En!”, ”em!”, ”åtta!”, ”ni!”. Jag är sådär ruskigt impad som bara en förälder kan vara. Att min lilla unge är så intresserad av siffror att han har börjat lära sig att läsa dem redan. Han sätter inte ens ihop två ord när han pratar, men kan läsa siffror liksom. Min Victor. Världens bästa trollunge.

Nåväl och iallafall iallafall. Nästa vecka är det besiktning av radhuset och strax därefter ska vi flytta. Känns både kul och jobbigt, läskigt och bra och jagvetinte på samma gång. Bor granne med bästa naturreservatet nu, kommer bo granne med ett annat snart. Flyttar fem mil men det känns som en annan stad. Från lägenhet som jag är så trygg i till att ha FÖNSTER PÅ NEDERVÅNINGEN och jag som är så jäkla rädd och målar upp värsta skräckscenariona. Oftast känns det iallafall bra.

Tiden alltså. Den går rätt snabbt nu. Första året med Victor gick den så sjuhuuukt långsamt. Fattade aldrig vad folk snackade om när de sa att tiden gick så fort med bebis. Fattar det fortfarande inte. Men nu går det fanimej undan. Kanske för att jag trivs så bra på jobbet och sakta men säkert börjar fatta att jag blivit mamma?

Allt känns bra. Men blogga, det hinner jag inte.

 

Uppdatering i husbygget.

18 Maj

20140517

 

Igår var vi på spaning vid husbygget igen. Det var 20 grader och sol, grönt överallt (där det inte var lyftkranar, bråte, betongklumpar osv) och det har gått framåt! Man kan till och med se vårt hus på bilden ovan – även om det skyms lite bakom trädet (träfärgat radhus – tre på raken – vi har hörnan till vänster). Bara enochenhalv månad kvar till inflyttning om allt går som det ska. Både ser fram emot det och är nervös. Gör man ett bra köp? Hur blir området eftersom det är helt nytt?

I veckan öppnades ett Ica Maxi några hundra meter från bostaden, så vi passade på att gå dit också. Inom en radie på några hundra meter finns allt man kan tänka sig. Dagis, skola, lekplats, gym, vårdcentral, systembolag, klädaffärer, restauranger. Till och med IKEA. Och bara ett hundratal meter bakom huset finns en stor naturreservats-kohage med highland cattles-kor (se bilden nedan på hagen – inkl. vår resevagn, Martin och hans mamma. Tagen gången innan vi var på besök, dvs. 2 maj).

Om några år byggs även tunnelbanan ut till området, så vi hoppas att det kommer blir bra. Jag kommer ha ungefär samma tid till jobbet som nu (en timme enkel väg) medan Martin minskar resvägen från runt 1,5 h till 3km (!).

Snart smäller det alltså.

20140502

5:2

15 Maj

5-2 dieten

Körde den där jäkla 5:2 i tre veckor. Resultat: Ett kilo upp. Har redan bra värden (förutom D-vitamin), så tre veckor fick räcka. Kompensationsåt väl antagligen, jag vet inte. Men jag blev inte särskilt trött under de där dagarna heller, så jag tror min kropp är rätt bra på att snåla på det som kommer in och lagra. Jag klarar uppenbarligen både 5 dagar fasta och 5:2 rent energimässigt, men det är som upplagt för överätande för åtminstone mig (och risk för bulimi?). Jag som sa att jag aldrig skulle testa den där sjuka 5:2…

Jag kan ju lura mig själv och säga att jag testade 5:2 för att få de där andra hälsofördelarna och för att se hur det kändes, men i smyg vill jag bara få tillbaka den där kroppen som jag saknar varje dag. Så ytlig är jag. Jag erkänner. Dyrt och omiljövänligt är det ju också att köpa en helt ny garderob, eller hur?

Iallafall – nu äter jag varje dag igen, men lite kalorisnålare än tidigare. Konstigt nog är det faktiskt ganska kul att föra in allt jag äter i appen MyFitnessPal. Eller intressant kanske snarare? Det blir nästan som en (sjuk?) sport. En vecka efter att jag slutat med 5:2 har jag gått ner det där kilot jag gick upp.

(Jag önskar förövrigt att jag kunde säga att jag sket i sånt här. Att det som spelar roll är att man mår bra och är frisk. Jag vet ju att det är så, men jag nöjer mig tydligen inte med det).

Aprilböcker.

11 Maj
Aprilböcker2014

Jag råkade fota en bok från mars! Lämna världen är en marsbok, och istället ska Utflykten till Tindari finnas på fotot. Den har jag dock glömt på jobbet…

Vilken läsmånad – igen! Återigen får man tacka två timmar resväg om dagen … Hälften av månadens utlästa var superbra böcker: Himlen börjar här, Barnmorska i East End del två och Flickan och skulden. Har ni inte läst dem så rekommenderar jag er verkligen att göra det.

1. Utflykten till Tindari – Andrea Camilleri (☆)
Någon slags italiensk deckare i massa fristående delar, varav detta är den första jag läste. Och sista. Jag gillade den inte alls. Därmed onödigt att ens skriva mer om den.

2. Förföra demonen – Erica Jong (☆)
Jag hade velat läsa rädd att flyga, Jongs debut på 70-talet som sålde i miljoner exemplar. Istället blev det den här självbiografin som jag tyvärr inte gillade. Spretig och ganska onödig. Den gav mig tyvärr ingenting. Har skrivit lite mer om den på Bohusläningen HÄR.

3. Himlen börjar här – Jandy Nelson (☆☆½)
Fantastisk bok om en tonåring som förlorar sin syster och samtidigt blir himlastormande kär. Sorg, skuld, kärlek, lycka, allting blandat på ett mjukt, fint och lättläst sätt för unga vuxna. Lite mer om den finns på Bohusläningen HÄR. Läs boken nu!

4. Cannabis: En olycklig kärlekshistoria – Amelie Andersson (☆)
Rätt dålig bok om marijuana som riktar sig till ungdomar och folk som jobbar med ungdomar med drogproblem. Den var ganska dåligt skriven och tillförde inget nytt.

5. Barnmorskan i East End del 2 – Jennifer Worth (☆☆½)
Äntligen del två! Jag älskade del ett läs och älskade del två (läs mer om den på Bohusläningen HÄR). Jag hade dock förväntat mig lite barnmorskeberättelser, men det fanns inte en enda sådan här. I del två berättar Jennifer om personöden och fattighusen i England på 50-talet, men lika bra för det. Otroligt gripande och bra skrivet från första till sista sidan.

6. Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt – Katarina Wennstam (☆☆)
10 år senare läser jag äntligen denna bok, och tyvärr är den lika aktuell idag som då – med smärre modifieringar. Jag tycker att synen på våldtäkt verkar vara ungefär densamma. Helt fruktansvärd. Jag ska absolut läsa En riktig våldtäktsman också. Alla borde läsa de här böckerna. Alla. Har även hört att de ingår som kurslitteratur på juristlinjen numer. Det hurrar jag för!

 

När okunskap blir makt.

12 Feb

Blondinbella

 

Vill egentligen inte ens blogga om det här eftersom Blondinbella inte förtjänar att tjäna pengar på det, men… Jag blir bara så mörkrädd när en ung, karriärsinriktad och nybliven mamma meddelar att hon ”inte har feminismen att tacka för någonting alls”.

Hur hon har missuppfattat och snedvridit allting.

Och hur hon har ungefär en miljon läsare (utan överdrift) och säkert är förebild för en massa småtjejer där ute som drömmer om att ha hennes liv. Att hon förmedlar sin okunskap till så många, det är skrämmande.

Kunskap brukar vara makt, men med dagens media är okunskap minst lika mycket makt. Jag hoppas bara att hon växer upp och ut ur sin bubbla och inser vad hon håller på med och vad hon egentligen skriver.

Inte feminismen att tacka för någonting? I wish. Vi har feminismen att tacka för det mesta vi kvinnor har rätt att göra idag. Och för en hel del som männen har rätt till, så som föräldraledighet.

Så – TACK feminismen för allt du gjort för vårt samhälle och kommer fortsätta göra! Tack tack tack och lite tack till.

Saltå kvarn-favoriter.

4 Feb

Lite ekologiska tips i all välmening. Jag är väl medveten om att alla inte ”har råd” eller att produkterna inte finns där man bor, men om inte redan testat dessa och har möjligheten: Do it.VetemjölSaltåKvarnEnda vetemjölet jag köper sedan en tid tillbaka: Saltå kvarns vetemjöl. Innehåller just bara ekologiskt vetemjöl, till skillnad från ”vanligt” vetemjöl som även innehåller mjölbehandlingsmedel. Det är väl inte så farligt, men jag kör helst äkta vara. Saltå kvarn har många andra mjölsorter också, som t.ex. quinoamjöl och sojamjöl om man inte tål gluten.

RussinSaltåKvarn

Deras russin! När det gäller just russin är jag rabiat. Victor har aldrig fått ett enda oekologiskt russin, och så vill jag hålla det. Han är helt galen i russin dessutom, så… (Första ordet på spanska är ju som sagt russin, så ni fattar ju?) Saltå kvarns russin kommer från en ekologisk druvodling i Turkiet, är osvavlade och har 0,3% ekologisk solrosolja i sig också. De är verkligen sjukt mycket godare än t.ex. Sun-maids russin. Allra värst är förövrigt Eldorados russin (inte helt förvånande kanske – de är väl billigast och man får vad man betalar för). HÄR kan ni se ett russin-test som gör mig lite mörkrädd.

aprikoserSaltåkvarn

Vi varvar Victors russinabstinens med torkade aprikoser. Även dessa känner man stor skillnad i smak på jämfört med de oekologiska.

rostade-MandlarSaltåKvarnMin egna favorit. Alltså de här rostade och saltade mandlarna… Så sjukt goda. Dyra, men det är de värda. Har ni inte testat dem måste ni göra det nununu.

Bästa inlägget på länge.

27 Jan

Tycker att ni borde läsa det här: Jag vill inte mer nuÄven hans svar på kommentarerna till inlägget som fick mer än 17000 visningar. 

Orkar själv inte läsa alla kommentarer av alla idioter som går till försvar, men inläggen förtjänar både att läsas och delas.

Är inte ni också trötta på allt dumförklarande av män? Som om de vore mer korkade än kvinnor. Han förstod inte att hon sa nej, han förstod inte att hon var i hjälplöst tillstånd, han trodde att det var en lek.

Ibland skäms jag lite extra över vårt rättssystem.

Dagens fråga:

14 Dec

Det här med att ta med sin unge med aktiva vattkoppor till ett allmänt lekrum i ett shoppingcenter där det finns massor av andra små barn (inkl. spädbarn), och det här med smittan är luftburen och att inkubationstiden är två veckor vilket exakt innebär julafton – gör man sånt för att man är ungefär världens mest elaka eller egoistiska människa eller för att man är allmänt dum i huvudet?

(Frågan är tyvärr tagen från verkligheten eftersom det är Victor som lekte med den sjuka ungen innan vi visste att han hade vattkoppor).

Om det nu mot all förmodan råkar finnas något spån som läser denna blogg (vilket det naturligtvis inte finns!) och inte har fattat grejen med vattkoppor kan ni läsa mer HÄR.

vattkoppor

Utan min andra hälft.

8 Dec

Dvs Iphonen. Den är trasig sedan i lördags. Jag är beroende av den. Det är där jag läser alla bloggar, har väckarklockan, kollar hur jag ska åka till och från jobbet, fixar grejer, spelar wordfeud med pappa … Jag känner mig ensam utan den! Helt sjukt, faktiskt.

Egentligen borde jag väl låta bli att laga den på nån månad så att beroendet försvinner, men jag vet inte ens hur jag ska palla en dag till.

Vickes nya bästis.

23 Nov

VickemedIphoneNov2013Råkar han se telefonen eller paddan blir det vrål och skrik tills han får hålla hårt i sin bästis. Siri är poppis. En gång sa han vad jag trodde var googlegoogledadabada, men Siri tolkade frågan som Who are not Pokémon got a little sister och började söka efter svar. Där ser man. Iphonen funkar därmed även som translator.

Vicke har även fattat att man ska säga hej i telefonen, så han sätter den vid örat och säger hejhej (ejej!), låtsas sedan skriva sms och ser jättejätte busy ut.

Dagens ettåringar alltså …

Radhuset.

9 Nov
Gaveln är vår!

Sett från baksidan. Gaveln är vår!

Vi flyttar inte dit förrän i sommar, eller efter sommaren, eftersom husen inte ens börjat byggas än. Nu har vi iallafall suttit med tillvalen, men det är inte så många val att göra. Tyvärr. Hade hoppats på många fler. Jag tror dock att det kommer bli bra ändå. Nytt och fräscht, med två stora uteplatser och en allmänning utanför. 300 meter till Maxi. 300 meter till vårdcentral, kohage, lekplats, förskola där Vicke ska gå samt strövområde. Gångavstånd till mängder med affärer, IKEA och matställen. En kvart med pendeln till stan (när man tagit sig till pendel två km bort, alltså).

Det enda är att det ligger norr om stan, och egentligen vill jag bo söder om stan. Typ alla jobb ligger dock norr om stan, så vi prioriterar kortare resväg och mer tid med Vicke medan han är liten. Det är ju en fördel om en har cykelavstånd från jobbet till förskolan om det skulle behövas.

För typ tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle ha barn och radhus. Aldrig. Saken är dock den att det är PRECIS vad jag vill nu.

Illustrationsbild från vardagsrum.

Illustrationsbild från vardagsrum.

Det ser ju jättefint ut på bilderna, men hur det blir i verkligheten? Vet inte.

Fadderskap.

18 Okt

Sedan en månad tillbaka är jag fadder åt en liten flicka i Sucre, Bolivia. Hon är född 2012 precis som Victor. Hon bor i ett litet hus med jordgolv tillsammans med sina föräldrar. Snart ska jag skriva ett brev till hennes familj. Det måste sedan översättas eftersom de pratar quechua, och det är jag inte direkt haj på (ett par ord räknas nog inte).

Det känns iallafall bra att skänka pengar varje månad igen, jag har inte gjort det under min föräldraledighet.

Vill du också bli fadder kan du ju kolla in den HÄR sidan.

Lista i 10 delar – del 5: Sex saker jag är rädd för.

30 Sep

1) Döden. Vill knappt skriva det, för jag får hjärtklappning. Att andra ska dö, att jag ska dö. Att alla ska dö och man kan inte göra ett skit åt det och har ingen jävla aning om vad som händer. Ändlöst mörker i miljontals år? Visst att det varit så innan man föddes också, men… PANIK.

2) Mörker. Löjligt mörkrädd. Inte i lägenhet, men i hus (Hur det ska gå med radhus? Don’t know).

3) Att något ska hända Victor. Förutom döden alltså. Att han blir sjuk, gör sig illa, om förskolan inte passar osv.

4) E-ämnen. Lusläser innehållsförteckningar. Visst äter jag mat ute, chips och dylikt med e-ämnen ibland, men då är det medvetet. Victor får ingenting sånt och gällande honom är jag näst intill rabiat.

Boktips om e-ämnen och äkta vara.

Boktips om e-ämnen och äkta vara.

5) Miljöförstöring. Utsläpp, skövling av regnskog, dödande av utrotningshotade djur. Har varit livrädd för detta sedan jag var liten.

Miljöförstöring i Kina.

Miljöförstöring i Kina.

6) Vakna upp en dag och vara gammal. Hänger väl ihop med punkt ett, men ändå. Att kroppen inte bär. Kollar mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Kanske kan jag inte ens gå på toa, hör ingenting och folk orkar inte lyssna eller umgås med mig. Barnbarnsbarnen springer runt benen och jag har ingen chans att lyfta upp dem eller få se dem växta upp. Att veta att nu är det inte långt kvar, eller så är det just långt kvar, outhärdligt och förjäkla ensamt och trist.

FY FASEN VILKEN DEPPIG LISTA!

  1. 10 saker jag tycker om
  2. 9 saker jag tycker mindre om
  3. 8 bloggar jag läser
  4. 7 saker jag vill göra i framtiden
  5. 6 saker jag är rädd för
  6. 5 platser jag tycker om att vara på
  7. 4 ord som beskriver mig
  8. 3 saker jag ser fram emot
  9. 2 bra filmer
  10. 1 bra låt

Svenska kyrkan och sånt.

22 Sep

diskmaskinen

 

Hinner inte med bloggen! Kanske får en chans varannan dag att blogga lite, men så händer det något. Som att jag råkar trycka på ”starta om datorn”. Eller så vill Victor att jag jagar honom. Eller så stoppar han in alla nappar i högtalaren, klättrar in i diskmaskinen eller biter mig i tån. Och så är jag förjäkla trött. Martin är bortrest åtta dagar. Victor är lägligt nog förkyld, och fick just en ny tand, vilket innebar att han vaknade konstant tre nätter på raken. Jag räknade seriöst till 12 sekunder mellan alla uppvak eller gnäll/bök/slag i ansiktet. Höll på att bli helt tokig – tills jag såg den där lilla tanden och gav honom hans livs första dos alvedon. Äntligen en natt med normalt uppvak och flera timmar sömn för mig.

…Och så blev det två dagar senare. Söndag. Äntligen är helgen snart slut.

Jag har jag upptäckt det allra bästa med svenska kyrkan: Öppna Förskolan. Kommer gå varje vecka. Alla som utnyttjar den här verksamheten borde vara med i svenska kyrkan, precis som man betalar skatt för att utnyttja skattens förmåner.

Alltså ja, ni ser? Varken hinner med bloggen eller bloggar om intressanta saker.

 

Sushi, Rival och Brooklyn Bar.

6 Sep

EkisSkulden

Igår var jag utan Victor i nästan sju timmar. Rekord! Iallafall. Jag åkte till söder för att träffa syrran, som annars bor i Lund. Solen sken (22 grader, ungefär världens bästa sensommar), vi käkade sushi på uteservering, och sedan träffade vi vår mamma och satt på Rival en stund.

Efter det promenad genom söder till Brooklyn Bar där det var releasefest för Kajsa Ekis Ekmans andra bok: Skulden – eurokrisen sedd från Aten. Det första jag möttes av var tre gamla punkarkompisar från den gamla goda tiden. Vi hängde med Ekis på 90-talet, och nu kastades jag bakåt i tiden. Alla konserter på 44:an, alla helger i Vitan, trasiga byxor och tuppkammar. Så avlägset, ändå var det jag en gång i tiden …

Både mamma och pappa var med en stund under boksamtalet, och allt kändes allmänt bra. Martin och Victor hemma, jag med familj, solen som sken. Kom hem vid 21:30 och klockan kändes som 03.

Fullkomligt utmattad men glad. Det här behövde jag.

Husknarkandet.

29 Aug

Radhus

När vi började kolla på hus för ett par år sedan tyckte jag att det var JÄTTEkul. Drömde om en trädgård med äppelträd, gräsmatta i solen och öppet kök. Två år senare efter galna budgivningar, radonhalter som får en att häpna och insikten att jag faktiskt är jävligt mörkrädd och bara vill bo i ett hus på ”landet” i praktiken, var det inte alls lika kul längre. Knarka hemnet började ge sina biverkningar, det där eviga porrsurfandet som till slut gav en abstinens. HERREGUD, jag  har inte kollat appen på två timmar! Tänk om jag missade något hus? Och alla helger med visningar, ibland fem samma dag. Besvikelsen efter att ha flyttat in i så många hus för att det sedan inte alls blivit en flytt på riktigt.

Till slut började vi till och med kolla på lägenheter. Från ett stort hus med stor tomt, till radhus med liten tomt, till lägenhet.

Och det var då vi kom på det – isåfall kan vi ju lika gärna köpa ett bostadsrättsradhus, om vi ändå är inne på lägenhet menar jag. Så fick det alltså bli.

Tror jag. Vi har bara betalat bokningsavgiften än så länge, och husen är inte färdiga förrän i vår/sommar. Men iallafall, det känns faktiskt oväntat bra. Och bara grejen att slippa budgivning när det är nyproduktion, det känns som en vinst i sig.

Sånt man säger och kanske inte bör säga.

15 Aug
V.40

V.40 – för ett år sedan.

När jag var gravid slog jag något slags rekord i att bli irriterad på kommentarer från andra människor, och jag är nog inte ensam. Den första, andra och tredje gången någon kommenterade magens storlek var det okej, men efter fyrtio, femtio hade jag lust att be folk hålla käften. Typ ”men hej tjockis! Säker på att du inte väntar TVILLINGAR?! Höhö”. Eh jo, jag är ganska säker. Är du säker på att du inte vill ha en örfil? Det kanske är ungefär lika kul som att heta Dick Pitt och få samma skämt serverat femtio gånger om dagen. Det kanske var kul första gången. Om ens då.

Jag vet att folk inte menade illa, men som höggravid är man jävligt less på sin stora kroppshydda som är oproportioneligt framtung och hormonmässigt asutmattande, och då kanske folk skulle kunna vara så vänliga att knipa igen eller säga något annat som typ ”hur mår du? Behöver du hjälp med något? Vill du att jag ska komma hem till dig med färdiglagad, fettsnål, basisk mat som hjälper mot halsbrännan?”. Men det säger folk naturligtvis inte. Nej nej. Möjligtvis erbjuder sig folk att vara barnvakt till den nyfödda bebisen som komma skall. Som om man skulle vilja vara ifrån sin bebis en endaste sekund när den är född? Nepp. Däremot skulle man gärna vilja ha hjälp med allt annat så att man kan stirra på sin bebis dygnet runt i fred.

Andra kommentarer som också kan skippas är: ”Passa på att ha lite egentid, GÅ PÅ BIO och sånt”. Ursäkta, men vem vill gå på bio när man behöver kissa var femte minut och aldrig i livet orkar köa till varken toalett eller biosalong, om man ens orkar resa sig? Dessutom har man haft ungefär en triljon timmar egentid innan. Allt man bara vill är att bli tre (eller hur många barn man nu väntar) ögonaböj. Man skaffar oftast inte barn för att få egentid.

Eller: ”Tycker du att du sover dåligt nu? Hoho, VÄNTA BARA tills bebisen kommer! DÅ kommer du sova DÅLIGT”. Thank you very much och hejdå. Kanske får man en unge som sover hela nätterna från början (vilket är en annan grymt provocerande sak när man faktiskt inte fick en sådan unge), eller så har personen inte en aning om hur jävla dåligt man sovit som gravid när man mått illa konstant och inte ens kunnat ligga ner mot slutet pga halsbrännan från det djupaste helvetet. Lite sömnbrist när man har sin älskade onge är ingenting jämfört.

Eller: ”Va? Mår du fortfarande illa? Min kompis moster har aldrig mått så bra som hon gjorde under graviditeten!”

Eller: ” Jag tror mycket handlar om ens inställning när det gäller hur man mår under graviditeten”. Sånna som säger sånt har jag lust att aldrig prata med igen. Konstigt sammanträffande att det alltid är folk som aldrig har varit gravida som säger sånt.

Eller: ”Passa på att njut nu innan bebisen kommer”. Förlåt, men det finns inget njutbart i att vara gravid. Det var faktiskt mer njutbart att få blodpropp än att vara gravid, om man nu ska vara sån.

Eller: ”Var tacksam att du kan bli gravid, det finns faktiskt de som inte kan få barn”. Jo jag veeet, jag var tacksam och allt det där, men det finns alltid folk som har det värre. Här kan man alltid vara tacksam över något. Inte ens om man blir av med sin familj, hem och jobb får man väl klaga eftersom det hade kunnat vara värre.

Det kan också vara tvärtom. Kommentarer om att det är onormalt att inte må illa, att man borde vara trött, borde vila, borde vara uppsvälld och ha halsbränna fast man inte har det. Alltså är det bästa att go with it, att säga ”stackars dig, jag vet hur det känns och lider med dig” till en som fortfarande spyr i sista trimestern, eller ”vad härligt, grattis” till den som inte mår illa.

Men, jag råkade själv göra det nyligen, jag drog en ”inte för att vara sån, men det kan ta lite tid innan man kommer i de där jeansen igen” när en preggo bara försökte peppa sig själv till hur skönt det kommer bli att slippa vara gravid (slippa vara gravid är himmelriket). Jag var trött som fan, tänkte mig inte för, och skrev sådär – med goda intentioner som blev helt fel. Och bara för att jag själv inte kommer i dem än.

Så trots att jag hatar sånna här kommentarer har nog alla (inkl. jag) dragit en sån någongång, antingen innan man är gravid eller efter. Eller både och. Lite förståelse åt båda håll vore optimalt, men är man gravid har man faktiskt företräde till peppande kommentarer eller att folk kniper igen.

 

Kroppen, min vän.

13 Aug
JagDisney2013

På Downtown Disneyland för typ 1,5 vecka sedan.

 

Idag hände en märklig sak (eller ja – igår; skriver detta mitt i natten eftersom vi är uppe fram till förmiddagen. Jetlaget har inte blivit det minsta bättre).

Iallafall. Jag låg ner i sängen och klappade mig själv i nacken och kände mig plötsligt bekväm med att vara jag. Bekväm i min kropp, liksom. Det har aldrig aldrig hänt förut. Det är kanske är lite tragiskt när man snart är 33 bast, men jag har alltid sett kroppen som min fiende. Som ett hinder för allt.

Jag har mer skavanker än någonsin, men hey – det är ju jag!  Jag har sprungit dryga två mil utan att stanna, fött barn, klarat mig ur blodpropp,  barnsängsfeber och hyperemesis, vaknat upp ur D-vitaminbristdimman, och; det är jag. Jag har för sjutton burit liv och överlevt, hur coolt är inte det?!

Det är mina skavanker och de bär sin historia.

Så, jag vill bara säga till mig själv: Hej kompis, och välkommen! Jag hoppas du är här för att stanna.

Ekologiska bananer är ju så dyra. Och så håller de inte lika länge heller.

8 Jun

Det hörde jag en dam säga på Maxi i förrgår.

Nej, kära oetiska kvinna. Ekologiska bananer är inte dyra, det är vanliga bananer som är billiga.  Och att de håller kortare tid? Ja, de är inte fullkomligt dränkta i livsfarliga kemikalier. De håller normal tid.

De ekologiska bananerna kostade i förrgår 6 kronor mer per kilo. 6 kronor! Jag vet inte, men om man köper ett kilo bananer och inte har råd med 6 kronor till, då kanske man inte ska köpa bananer över huvud taget. Jag är dock ganska säker på att den här kvinnan går till frisören då och då. Kanske tar sig ett glas vin. Köper nya skor. Reser utomlands. Men så dyra bananer? Nej, det går naturligtvis inte.

Skitsamma att hon bidrar till en industri där fattiga arbetare dör på grund av besprutningarna. Det är det ju värt för att spara några kronor.

Jag förstår inte hur folk tänker. Jag blir mörkrädd! Själv försöker jag köpa så mycket ekologiskt som möjligt, och särskilt bananer. Ägg. All barnmat. Tvål. Buljong. Russin. Fattar ni hur mycket kemikalier man får i sig av en sån simpel sak som vanliga vindruvor/russin? Men det är det ju värt, man sparar ju säkert fem kronor.

Lästips på nätet:
8 sätt att döda myter om ekologiskt.
5 viktiga varor att byta till eko.
Böcker:
Handla rätt för en giftfri barndom – Anne Lagerqvist, Christine Ribbing, Karin Wallis.
Den hemlige kocken – Mats-Eric Nilsson.

eko

Det bästa med stan är att åka därifrån.

20 Maj

Lordag11maj2013Förra helgen skulle den här mesmamman åka hela vägen till Alvik för att träffa sina kompisar som bor på Öland, men som nu var här på besök. Herregud vilka utmaningar! Bland annat trasig hiss, en vargliknande hund som blockerade en annan hiss, människor som typ ramlade in i vagnen på fullsatt tunnelbana, pendeltåg, tunnelbana, rulltrappor, tvärbana. Hela stan är en utmaning i sig numer. Jättekul att träffa kompisarna, men herregud vad jag njöt av att åka därifrån. Folktomt. Lediga parkbänkar i solen. Träd. Natur. Var matt i hela kroppen. Vaknade inte ens på natten när Victor kom och la sig på min arm två gånger (vaknade först när armen hade somnat).

Stockholm och jag har gjort slut. Det var ganska länge sedan, men kärleken är verkligen över.

Inte våldtäkt.

15 Maj

För visst är det bara omdömeslöst att stoppa in en vinflaska mellan benen på en tjej. En som håller fast, en som för in, en som filmar. Att hon kniper ihop benen kan uppfattas som blygsel eller inledande tvekan. Och vadå, de slutade ju när hon började blöda. Såklart det inte är våldtäkt, absolut inte.

Om det här inte är våldtäkt, vad är då våldtäkt?

Återigen: Vad är det för jävla samhälle man bor i? Kvinnor är inte värda ett skit tydligen. Jag hoppas att hela Sverige gör uppror mot den här domen.

Premiärturer.

12 Apr
7-8man

Sov sött på pendeltåget på väg hem …

 

Premiärpendel för Victor idag. Boy oboy vad spännande han tyckte att det var! Förutom i en av hissarna som luktade kiss. Då grät han. Nu kommer jag nog åka en hel del, men jag är lite rädd för rulltrappor. Det finns ju hissar, men … En var såklart trasig, så då var jag tvungen att åka rulltrappa. Jag antar att ni som inte har barn aldrig reflekterat över hur läskigt det är, but it is. Jag trodde att det bara var jag som var mesig, men jag har pratat med fler nu som sagt samma sak.

Käkade iallafall lunch med en kompis på söder. Insåg att jag är lyckligt lottad då det gäller att socialisera med Victor. Han uppför sig alltid exemplariskt bland folk (peppar, peppar). Jag bara klagar klagar klagar på hans sömn, men det funkar iallafall att sitta och käka eller fika med honom på stan. Han ler, skrattar, spanar på grejer och är allmänt gullig. Så är det faktiskt inte för alla. Victor skriker eller grinar aldrig bland folk. Har inte hänt en enda gång på sju månader faktiskt tror jag.

En annan premiärtur Victor fick sig var igår då han lärde sig åla framåt. Och det med råge! Nu blir det inte en lugn stund. Helst vill han åla fram till väggurtagen och suga på dem. Vet inte om det är så bra … Dessutom började han gilla välling igår. Så himla skönt. Det tog ett par månader, och var typ sista grejen vi väntade på i mat-väg.

Allt det här har hänt så fort jag slutade amma. Kul. Och det är förresten jätteskönt att ha slutat amma, även om det samtidigt var lite vemodigt. Jag gillade aldrig amningen, egentligen. Det kändes inte riktigt naturligt. Konstigt, på nåt sätt. Som att man verkligen är ett djur. Mjölk som rinner och sprutar från ens bröst. Det mest naturliga som finns, jag vet, men nä. Ammade ute kanske två gånger totalt på sju månader. Kände mig obekväm. Och Victor älskar ju allt man stoppar i  hans mun, så honom går det ingen nöd på. Han har inte varit det minsta ledsen över att inte få snutta. Skönt att vi  båda var redo liksom.

I helgen blir det ostbricka och ett glas bubbel! Känns nästan overkligt. Jag dricker sällan och väldigt lite, men sist var nåt glas vin i Venedig november 2011 och det är rekordlänge.

Om man bara kunde sluta vara konstant zombietrött också …

Får man längta till jobbet?

8 Apr

a clean house is a sign of a wasted life

 

Efter en sjukvecka utan varesig något kul eller promenader och mer trötthet än vanligt, kommer jag på mig själv med att längta lite till att jobba. Alltså vanligt jobb. Få tvätta håret, klä på mig, stressa till bussen, göra något vettigt. Jag vet att det är jättevettigt att ta hand om ens barn. Och att det är ett superprivilegie att få vara mammaledig så länge. Jag vet också att när jag väl börjar jobba igen kommer jag längta ihjäl mig efter Victor hela tiden och ha dåligt samvete för att jag inte är där, kanske vara lika trött som nu men vara tvungen att prestera och inte bete mig som en amöba.

Men ändå. Det kommer sånna här dagar, och det kanske är lika bra eftersom jag kommer börja jobba igen om ett tag. Och det här med att jobba känns i efterhand som semester i jämförelse. Fikapaus! Gå på toa ifred! (Hur många gånger har man inte gått på toaletten med bebisen i knät?) Lunch! Bara att åka till jobbet i stressig rusningstrafik.

Lätt att romantisera åt båda håll, antar jag. Vi får se hur det blir när jag väl är där igen.

 

Cigg.

21 Mar

cigg

Jag blir så trött på alla fimpar som det tydligen är okej att slänga överallt. Och alla bolmande människor. Jag bara hoppas längtar önskar att det ska bli förbud på utomhusserveringar och andra ställen. Helst överallt. Det är så taskigt mot andra att röka. Att snusa drabbar inte andra på samma sätt, även om det också är äckligt. Drygt 200 dör i Sverige varje år av passiv rökning, så rökning dödar inte bara er som röker utan folk omkring er också. Schyst, hörni.

Några av de drygt 4000 ämnen som finns i cigg är aceton, ammoniak, arsenik, butan, kadmium (giftig metall), formaldehyd (används för balsamering av människor), bly, nickel, tjära, polonium (radioaktivt, metalliskt grundämne. Röker du ett paket om dagen är det samma mängd strålning som fyra lungröntgen) och terpentin. Förutom cancer och hjärt-och kärlsjukdomar ökar risken för benskörhet hos kvinnor. Det bli också svårare att få barn, eftersom ägglossningen påverkas. Jag vet att det inte är något nytt för er, men ändå. Det är svårt att förstå hur intelligenta, medvetna människor som jag tycker om kan röka. Och hur jag själv ens kunde ta en ”festcigg” för länge sedan (åratal sedan). Jag skäms.

Jag tänker på alla människor som röker nu, hur ni kommer se ut och må när ni är gamla. Om ni ens blir gamla. Och om jag ens får bli gammal och se er. Kanske har ni dödat mig innan dess med era cigg.

Att gifta sig med våldtäktsmannen.

16 Mar

Jag vet att jag är lite efter, men jag skyller på bebisbubblan. Det här citatet kommer från Ekot 25 januari 2013:

”I Marocko finns det planer på att avskaffa en lag som gör att en man som våldtagit en minderårig flicka kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer. Kampanjen mot lagen började för ett knappt år sen, efter att en 16-årig flicka, Amina Filali, tog livet av sig efter att först blivit våldtagen och sedan tvingats gifta sig med gärningsmannen”.

Alltså.
Jag finner inga ord.

Att kvinnor är mindre värda än män i världens ögonen är knappast något nytt, men sedan jag började följa ”kvinnohat” på instagram blir jag chockad varje dag. Eller jag  vet inte ens om jag blir chockad, jag vet ju hur det är, men ändå. Här kommer några exempel på trevliga reklambilder:

dolce-gabbana-ad-sexist

vintage-women-ads-21_113216799

FluidBlackEye

duncanquinn

vintage-women-ads-10_113218095

 

Jepp. Det är en trevlig och jämlik värld vi lever i, eller hur?

 

Bearbetning.

27 Feb


Jag har tydligen behövt bearbeta förlossningen mer än vad jag trott. Detta märkte jag först när 4:an började visa repriser av En unge i minuten varje vardag. De första tre avsnitten grät jag som en stucken gris och var tvungen att stänga av, men sedan började jag se fram emot dem och blev lugnare för varje gång.

Jag har hela tiden hävdat att min förlossning var himmelriket jämfört med graviditeten och att jag hellre skulle föda tio gånger om, men det betyder inte att jag hade en lätt förlossning. Den var bara lätt jämfört. Allt blir relativt, och efter nio månaders helvette tror jag att det mesta blir himmelriket. Eftersom jag hela tiden sedan dess varit så glad över att slippa vara gravid har jag missat bearbetningen.

Jag förlorade mycket blod, svimmade efteråt, blev beordrad sängläge och fick därför blodpropp. Och innan det infektion med smärtor som var värre än att pressa ut ett barn. Hur lätt var det egentligen? Jag minns faktiskt knappt de sista timmarna. Och jag minns inte vad som hände efter att han kom ut.

Så, En unge i minuten hjälpte mig att minnas och bearbeta, men så plötsligt började de visa En unge i minuten – USA istället och jag blir bara arg. Citat som ”så fort barnet fötts försvann hennes barnsliga rädslor” cirkluerar, allt visas nästan som på Hollywoodfilmer i rosa bomull och så fort de fött står hela släkten på tjugo pers utanför och väntar. Alla ser lyckliga, pigga och glada ut. Dessutom ser förlossningssalarna ut som värsta hotellen. Den amerikanska varianten får mig faktiskt att känna mig lite dum.

Jag har nu som ytterligare ett steg i bearbetningen äntligen skickat iväg brevet till patientnämnden med vad de missade under min förlossning (det största är att jag inte fick förebyggande åtgärd mot blodpropp, vilket jag får lida för resten av livet). Jag vet att situationen i Stockholm är ohållbar, och jag förstår att barnmorskorna gör uppror.

Leta hus.

20 Feb

Jag vet inte hur många hus vi har kollat på och hur många mil vi åkt. Det är så sjukt dyrt med bostäder i Stockholm. I söndags tittade vi iallafall på ett parhus jag föll pladask för. Ett eko-hus! Kan det blir mer jag?! Iallafall så tyckte min käre Martin inte samma sak som jag, så det blev inget av det hela. Det var kul att hitta ett hus jag verkligen gillade iallafall som dessutom var inom vår budget, men … ja. Roligare än så blev det alltså inte.

Bilder på huset som någon annan lycklig familj enligt mäklaren precis köpt:

orkan

orkan3

orkan1

orkan2

orkan4

Bidra till kidsen i Colombia!

19 Feb

Lånad bild av lekplatsen som jag och många andra bidragit till!

Lånad bild av lekplatsen som jag och många andra bidragit till!

Julia i Colombia (Mammas machete) är en eldsjäl som nyligen samlade in pengar till en lekplats för colombianska barn. Jag var med och bidrog och det kändes bra på alla möjliga sätt. Dels av egoistiska själ, dels av att få se lyckliga barn. Den här gången är det en skaparverkstad som är på gång. Jag skulle vilja jämföra det med en fritidsgård i Sverige, vilket är vanligt här men inte där.

Jag är så glad att det finns personer som Julia, som hjälper andra. Ett par hundra är inte mycket för mig, men massor för andra. Speciellt om fler går ihop och skänker några kronor eller mer. Många bäckar små blir som bekant till en å och i bästa fall en skaparverkstad i staden Medellín.

Har du inga pengar att skänka själv kanske du ändå kan föra budskapet vidare via blogg, Facebook eller annan media.

HÄR finns Julias blogg (läs i kolumnen till höger) och här är hennes e-mail: juliasvanberg@hotmail.com

Insnöad.

6 Dec

IMG_3338

Utsikt från balkongen just nu: Äntligen kommer de och skottar, en sisådär två dygn senare. Inte varit läge för barnvagnspromenad om man säger så.

Och igår var det värsta äventyret. Aldrig sett så många bilar och lastbilar i diket. Missade läkarbersök och bilen gick lite sönder, och efter det la min Iphone av.

Härliga, härliga vinter!

Systerbesök och detektivarbete på hög nivå.

1 Dec

advent3adventadvent1advent2

 

Systerbesöket innehöll pepparkaks- och lussebullsbak, glögg och en massa snö – mysigt! Vi vaccinerade även Victor, och mellan bilen och BVC tappade jag antagligen Iphonen och kontokort i snön. När vi upptäckte detta en halvtimme senare vaknade detektiven till liv i Martin. Han aktiverade appen där man kan följa min telefon (och som uppdateras var femte minut) och såg att mobilen befann sig i köpcentrumet en kort bit bort. Aha! Med en rivstart begav vi oss dit.

Efter en halvtimmes lokaliserande och misstänkta blickar på potentiella tjuvar (eller tjuvar och tjuvar, men som inte svarade när vi febrilt ringde, och inte heller lämnade in den någonstans), kom Martin fram till att mobilen antagligen befann sig på Coop.

Strax efter fick vi rivstarta igen, eftersom mobilen plötsligt var på Statoil. Efter att ha blivit utprejade av en buss slirade vi dit. Martin fotade bilar, förfrös händerna i snön som aldrig slutade falla, för att upptäcka att mobilen förflyttat sig igen – den här gången till ett hyresområde i närheten.

Ytterligare en rivstart och slirande mot bostadsområdet, och där konfronterade han en oförstående tant, spanade på bilar och fotade dem i olika vinklar.

Efter några uppringningar till stängdes min mobil av, och GPS:en med den.

Det var då det riktiga detektivarbetet började.

Vilka bilar i området hade stått där i max en halvtimme? Vilka stod närmast hyreshuset? Osv osv.

Till slut kom han fram till att det antagligen stod mellan tre bilar.

En av dem hade:

1)      En Coop-kasse i framsätet. Aha!

2)      En bilbarnstol. Barn och jag tappade mobilen nära BVC. Aha!

3)      Relativt varm motorhuv. Aha!

Vi tog reda på vem som ägde bilen (en Ahmed i Norsborg, och vi var ju i Haninge), och ringde på hans tre olika nummer. Samtliga var avstängda. Inte heller skulle vi ju hitta hans namn på någon dörr eftersom han bodde några mil bort.

Martin följde fotspåren från bilen till en port. I trappen såg han våta skoavtryck, så mannen kunde inte vara långt borta.

Martin började spana på namn på diverse dörrar för att se om han kunde dra någon parallell, och efter en halvtimme valde han ut en dörr eftersom han såg ett liknande namn och hörde barn leka innanför.

Han ringde på. Och ringde på igen och igen under tio minuters tid.

Till slut öppnades dörren. Var det deras bil där nere, och hade de sett en Iphone? Nej nej, verkligen inte. De hade inte sett någonting alls. Fast de hade tydligen verkat lite rädda när den skäggige och smått påflugne halvspanjoren frågade ut dem.

Tillbaka i bilen och nej, min mobil får jag nog aldrig mer återse. Martin fotade den potentiella bilen och upp mot fönstret där han ringt på. Jag spärrade kontokort och skulle just spärra min telefon och grina lite när en stor och mörk man knackade på vår bilruta och frågade om vi letade efter hans bil.

Och ja, han hade hittat en Iphone och ja – han hade varit i lägenheten där Martin ringt på. Antagligen blev han skraj när någon två timmar senare ringde på och nämnde honom vid förnamn och två efternamn – hur fan kunde de (alltså vi) ha hittat honom? Och nu hade vi foton dessutom.

Jag fick således tillbaka telefon och kontokort med ord som ”jag tänkte lämna in den” och ”ingen ringde ju”. Dessutom hade han försökt ta isär den, så det där med att lämna in den till polisen? Jo, tjena.

De två timmarna utan mobilen och med noggrant detektivarbete lönade sig verkligen. Kan knappt fatta det!

Ps. Martin hälsar att detta inlägg får det att låta mycket lättare än vad det faktiskt var, och jag kan nog hålla med.

Handla rätt.

25 Nov

 

Alltså … Jag hade både text och  bild i förra inlägget. Rätt irriterande att wordpress typ krackelerade, men ändå lite passande. Jag har några få minuter i veckan till min blogg, så jag blev ändå småsur.

Nu passar jag istället på att tipsa om boken ”Att handla rätt för en giftfri barndom” som jag fick som recensionsexemplar. Något passande! Jag är lite av en ekonörd (när det går) och nu har jag precis shoppat ekologiska nappar i naturgummi, bitringar och lite annat på ekokul tack vare denna bok.

Jag vill ändå varna för boken – den är skitläskig att läsa om man är småbarnsförälder. Man kan sammanfatta den som att hela ens omgivning är en enda stor giftkälla. Därmed är den ju väldigt nyttig, för det skadar faktiskt inte att köpa ekologiska alternativ där det går. T.ex. nappar och sånt som de stoppar i munnen dagligen. Den innehåller mycket jag inte riktigt hade reflekterat över och jag har omvärderat en hel del.

Boken är billigast på Bokus HÄR (117kr). Tips tips!

Tre hemska självbiografier.

18 Nov

I år har jag läst om tre hemska öden. 3096 dagar av Natascha Kampusch, Inspärrad av Teresa Cooper och Hur kunde hon? av Dana Fowley.

Samtliga blir utsatta för sexuella övergrepp, men under olika omständigheter. Natascha blir kidnappad och hålls fången i 3096 dagar. Teresa blir inspärrad på ett helt groteskt psykhem, och Dana blir utsatt av pedofiler i det största pedofilnätverket i Skottland någonsin.

Fy fan vad världen är grym och hemsk. Inget nytt, jag vet, men ändå.

Vill du läsa mer om böckerna och vad jag tycker om dem, gå till Bohusläningens Bokblogg HÄR.

Jag kanske inte heller hade röstat.

14 Nov

”…folk köade i timmar i snön för att få rösta i USA …” och jag känner liksom lite att okej, kanske inte så konstigt att valdeltagandet är lågt på vissa ställen? Jag vet att folk skiter i det även om solen skiner och de har tid att rösta, men ändå – snacka om att de försvårar för medborgarna i USA.

Om jag var en singelmorsa och mitt enda val var att stå i timmar och köa i snö med ungen för att få rösta hade jag nog inte heller gjort det. Om jag hade kunnat glida ned till närmsta offentliga byggnad och slippa köa som det brukar vara i Sverige hade jag röstat.

USA:s samhälle har inte funderat på att ändra de fysiska förutsättningarna en aning för att uppmuntra till röstning? Annat än ”cast a vote – win a rifle” liksom.

Ps. Lite sent inlägg, jag vet, men jag började skriva det innan valet var avgjort och blev sedan avbruten.

Att njuta av bebisbubblan.

13 Nov
Alldeles ny i världen...

Alldeles ny i världen…

Jag önskar att jag kunde beskriva känslan av att kunna fixa frukost i köket medan bebisen ligger i sitt gym och SKRATTAR för sig själv och är helt upptagen av en rosa tygspindel. De första åtta veckorna skrek han så fort jag la ner honom. Men nu, att se honom skratta, att han ler när jag ler och vi tittar varandra djupt i ögonen … Jag älskar honom så mycket att jag börjar böla bara jag skriver det. Äntligen kan jag börja ”njuta” lite.

För ärligt. Så fort han hade fötts sa folk ”njut nu!” och jag kunde inte njuta. Visst var jag överlycklig både för att jag äntligen hade honom (OCH slapp vara gravid och må illa)  men var det njutbart? Inte särskilt. Jag vet inte många som har ”njutit” första månaden. Hur bra det än har gått gör det svinont i kroppen, man sover inte, många har problem med amningen, att gå på toa osv och hela världen är upp och ned. Jag vet inte hur mycket jag grät eller hur ofta jag kände mig otillräcklig och värdelös. Och de flesta jag känner har sagt samma sak.

Men nu, inne på bebisens tionde vecka, kommer det fler och fler stunder då jag NJUTER. Och jag börjar redan bli nostalgisk av att se bilder på honom som nyfödd och hur mycket han har utvecklats och vuxit.

Det känns helt surrealistiskt, men jag är MAMMA till Victor, min älskade lilla Victor!

Sandy.

1 Nov

Det är jättehemskt med USA, visst, men Karibien blir som vanligt bortglömt. På Haiti har 200 000 blivit hemlösa och hungersnöd hotar. 58 har dött i Karibien av Sandy, ändå är allt fokus på USA.

Kanske har jag automatiskt mer hjärta för Karibien eftersom jag har bott där (och min bok utspelar sig där), men ändå. Mina tankar går mest till Haiti just nu.

Det här med amning… Part deux.

31 Okt
Jag steriliserar...

Jag steriliserar…

Tack för alla fina och peppande kommentarer i inlägget nedan. Jag reagerar bara på en sak; alla dessa kommentarer, i all välmening, som säger att det är mitt val och att jag ska välja det bästa för oss.

Välja? Om jag kunde välja hade jag valt att helamma. Inget snack om saken. Det vore den bästa näringen för barnet, smidigt och lätt att bara langa fram bröstet överallt och ge perfekt tempererad mjölk, slippa diska och sterilisera flaskor och amningsnappar och undra hur mycket barnet får i sig. Om jag kunde välja hade det inte funnits någon tvekan.

Jag har inte valt. Eller jo, jag väljer att komplettera måltiderna med ersättning istället för att låta mitt barn svälta.

Under de två veckor då jag bara gav ersättning hade jag dock ett val. Jag valde att inte ge bröstmjölk eftersom de mediciner jag tog går över i bröstmjölk, varav en till två uttryckligen säger att man inte bör amma under tiden eftersom det påverkar barnet med diarré, hormoner och allergier. Men amningsmaffian i Sverige sa såklart att jag skulle amma ändå. Varenda läkare sa det. Här är det amning till varje pris som gäller, även om bebisen kanske får problem och men för livet på grund av medicinerna.

Om jag hade ett val skulle jag helamma. Det tror jag nästan alla skulle göra, om det fungerade. Bröstmjölk är det bästa för barnet, men inte om man äter mediciner som går över i bröstmjölk eller om man inte har tillräckligt med mjölk. Kanske inte heller om det gör så ont att man biter sig själv i fingret varje gång och nästan går under.

Som en klok Sara skrev i inlägget nedan: Att amma är som att gå in ett par skor. Man får skoskav. För somliga går skoskaven över, andra måste byta skor helt eftersom de aldrig passar.

Och vissa har för lite mjölk. Om jag inte hade blivit sjuk hade amningen kanske sett annorlunda ut, men det är tyvärr utanför både min kontroll och mitt val.

Det här med amning…

29 Okt

Innan jag fick barn sa jag ”jag ska försöka amma, men går det inte så går det  inte, och jag tänker inte känna mig som en dålig mamma för det”.

Sen kom Victor. Och såriga, blödande bröstvårtor och smärtor from hell. Näst intill rabiata barnmorskor som sa att det inte skulle göra ont, då var det fel. Och de sa att ger man flaska istället kan amningen förstöras för alltid, ger man napp är det kört osv. Victor gick ned 7 % av sin vikt på 1.5 dygn, vilket är helt normalt, men ändå tillräckligt för att de gick med på att ge honom lite ersättning. I medicinkopp. Han hatade den. Det var en kamp där hälften kom utanför, det gräts och skreks och jag grät lika mycket jag också.

När vi kom hem köpte vi en flaska ändå, och jag grät ännu mer och kände mig värdelös. Jag ville ju helamma! Vi hyrde en pump och lät vårtorna vila några dagar, och gav den mjölk jag hade på flaska. Plötsligt hade jag mycket mjölk, hurra! Victor drack och var nöjd. Och han föredrog inte flaskan som de hade skrämt upp mig med, han sög lika glatt på både flaska och bröst.

Sedan fick jag feber och den där infektionen, blodproppen och alla andra krämpor efter det. Med ungefär 10 piller per dag i kroppen vägrade jag att amma och Victor fick  bara ersättning under två veckor medan jag pumpade och slängde mjölken. Mjölken som sinade alltmer. Jag gick ändå upp varannan, var tredje timme varje natt och pumpade nästan en timme. Jag vägrade att ge upp. Jag var så trött, och jag KÄNDE MIG SÅ DÅLIG. Allt jag hade sagt innan var som bortblåst. Mycket på grund av den press jag kände från vården, samhället och mig själv.

Dag tolv köpte vi en napp, och då grät jag igen och kände mig misslyckad, men Victor blev som en ny bebis. Han älskade både nappen och flaskan.

Jag  har fortsatt att kämpa och komplettera med ersättning. Jag har mer mjölk igen, men inte tillräckligt.

Victor har inga problem att växla mellan bröst och flaska, däremot tar han bara bröstet med silikonamningsnapp numer. Det kan jag leva med, för det gör ändå så ont.

Så alla som ska ha barn strax – amning kan visst göra svinont trots rätt grepp från bebis, flaska behöver inte alls förstöra och att bli vän med ersättningen när det behövs är ett måste. Jag är inte en sämre mamma för det; något jag jobbar med att förstå varje dag.

Saker som jag alltid glömmer när jag säger att jag älskar svensk sommar.

2 Aug

Förutom myggen.

Förutom fästingarna.

Förutom getingarna.

Stockholms jävla lokaltrafik!

För samma pris året om (800kr/månad) är det följande som gäller för trafiken från och med innan midsommar till andra veckan i augusti: Halverad trafik. I juli kan jag köpa det, men de andra veckorna? Att behöva stå på en motorvägsbuss som går i 110 i 40 minuter är inte okej. För det är ju typ lika många som åker, men som ska trängas på hälften så många bussar. Både enormt jobbigt och framförallt farligt som fan.

Som grädde på moset är det väldigt ofta över 40 grader på bussarna och kombinerat vägarbete på det eftersom det är sommar, så att bussen som kanske ska ta 30 minuter istället tar 50. När man väl kommit på den med sin glesa trafik, liksom.

Konkreta, färska exempel:

Imorse: Kliver på bussen. Ingen luft på, inga öppna fönster, elementen på max. Efter tillsägelse gick det faktiskt att fixa, men chauffören chansade mest bara.

På väg hem från jobbet: Fel på bussen. ”Den är så ny, så luften fungerar inte”. Chauffören dröp av svett redan innan han startat. Han hade ringt och felanmält bussen, vilket de ignorerat. Han var tvungen att köra den hela dagen i över 40 grader. Kanske 50 grader. Jag höll på att avlida när min handfläkt la av efter en kvart, men på något sätt lyckades jag överleva. Och chauffören bad om ursäkt till alla, vilket faktiskt var fint. Det brukar aldrig hända.

Fläkten som räddade mig en kvart.

Jag är livrädd för SL på sommaren. Speciellt nu som höggravid då jag är extra varm. Jag vet aldrig hur det ska vara, och oftast är det så illa som jag beskriver ovan. Jag vet inte om Haninge får skitbussarna eller vad det är frågan om? Hur kan det vara okej? Tänk om jag skulle behöva åka med en liten bebis? Den skulle ju få värmeslag liksom. Jag kan bara inte fatta hur folk kan ACCEPTERA detta. Jag blir så jävlva, jävla förbannad. Och det är inget västvärldsproblem. När jag bodde i Karibien behöver jag iallafall aldrig oroa mig för sånna här saker, väl däremot för galna chaufförer och bussar som aldrig kom. Men så kostade också resan max 50 cent.

Hur bra arbetsmiljö är det för chaufförerna? Hur säkert är det att den som kör har överhettad hjärna? Idag höll han bara på att krocka en gång i en rondell iallafall.

SKÄRPNING SL.

Waldorfpedagogik.

15 Jul

Idag på nyheterna så handlade det en hel del om Waldorfpedagogik och att Waldorfhögskolan riskerar att läggas ned. En förälder intervjuades också och menade att pedagogiken har en del motståndare, oftast de som vet allra minst.

Jag kände direkt att jag är lite smått anti Waldorf, alltså renodlad Waldorf. Inte just fokuset på den andliga, estetiska, språkmässiga och tankemässiga delen, men många andra saker. Som att inte skriva med blyertspenna utan krita, att inte få spela fotboll eller se på tv, inte ha svarta kläder osv.

Och vet jag minst om detta?

Skulle inte tro det. Jag gick själv i en Waldorfklass mina sex första år. Tack och lov inte renodlad sådan, utan en blandning mellan Waldorf och ”vanlig” skola. Egentligen det bästa av två världar. Till exempel fick vi börja med spanska och engelska redan i ettan, vi höll på med musik varje dag, målade och arbetade med händerna mycket och lärde oss inte mindre än andra – vilket bevisades när vi i högstadiet mixades med två vanliga skolklasser och inte presterade sämre än dem.

Däremot var vår lärare redan i pensionsåldern när vi fick henne. Hon var extremt gammalmodig. Varje morgon stod alla killar och tjejer i varsitt led och neg och bockade medan vi tog i hand och sa ”God morgon kära fröken Elsa”. Framåt femman kunde hon inte alls handskas med oss, utan började med utfrysning av framförallt mig. Ärligt talat resulterade det i ren och skär mobbning, vilket gick vidare till rektorn och resulterade i en stor kamp. Hela min skollust och självkänsla förstördes i många år framöver tack vare kärringen Elsa. Och detta har naturligtvis färgat min syn på Waldorf. Jag har svårt att minnas de bra sakerna.

Men bortsett från henne – Waldorf? Tja, en hel del bra grejer men också en massa flummeri och mindre bra saker. Lite av allt är nog det bästa.

Mer om Waldorf kan ni läsa HÄR.