



Systerbesöket innehöll pepparkaks- och lussebullsbak, glögg och en massa snö – mysigt! Vi vaccinerade även Victor, och mellan bilen och BVC tappade jag antagligen Iphonen och kontokort i snön. När vi upptäckte detta en halvtimme senare vaknade detektiven till liv i Martin. Han aktiverade appen där man kan följa min telefon (och som uppdateras var femte minut) och såg att mobilen befann sig i köpcentrumet en kort bit bort. Aha! Med en rivstart begav vi oss dit.
Efter en halvtimmes lokaliserande och misstänkta blickar på potentiella tjuvar (eller tjuvar och tjuvar, men som inte svarade när vi febrilt ringde, och inte heller lämnade in den någonstans), kom Martin fram till att mobilen antagligen befann sig på Coop.
Strax efter fick vi rivstarta igen, eftersom mobilen plötsligt var på Statoil. Efter att ha blivit utprejade av en buss slirade vi dit. Martin fotade bilar, förfrös händerna i snön som aldrig slutade falla, för att upptäcka att mobilen förflyttat sig igen – den här gången till ett hyresområde i närheten.
Ytterligare en rivstart och slirande mot bostadsområdet, och där konfronterade han en oförstående tant, spanade på bilar och fotade dem i olika vinklar.
Efter några uppringningar till stängdes min mobil av, och GPS:en med den.
Det var då det riktiga detektivarbetet började.
Vilka bilar i området hade stått där i max en halvtimme? Vilka stod närmast hyreshuset? Osv osv.
Till slut kom han fram till att det antagligen stod mellan tre bilar.
En av dem hade:
1) En Coop-kasse i framsätet. Aha!
2) En bilbarnstol. Barn och jag tappade mobilen nära BVC. Aha!
3) Relativt varm motorhuv. Aha!
Vi tog reda på vem som ägde bilen (en Ahmed i Norsborg, och vi var ju i Haninge), och ringde på hans tre olika nummer. Samtliga var avstängda. Inte heller skulle vi ju hitta hans namn på någon dörr eftersom han bodde några mil bort.
Martin följde fotspåren från bilen till en port. I trappen såg han våta skoavtryck, så mannen kunde inte vara långt borta.
Martin började spana på namn på diverse dörrar för att se om han kunde dra någon parallell, och efter en halvtimme valde han ut en dörr eftersom han såg ett liknande namn och hörde barn leka innanför.
Han ringde på. Och ringde på igen och igen under tio minuters tid.
Till slut öppnades dörren. Var det deras bil där nere, och hade de sett en Iphone? Nej nej, verkligen inte. De hade inte sett någonting alls. Fast de hade tydligen verkat lite rädda när den skäggige och smått påflugne halvspanjoren frågade ut dem.
Tillbaka i bilen och nej, min mobil får jag nog aldrig mer återse. Martin fotade den potentiella bilen och upp mot fönstret där han ringt på. Jag spärrade kontokort och skulle just spärra min telefon och grina lite när en stor och mörk man knackade på vår bilruta och frågade om vi letade efter hans bil.
Och ja, han hade hittat en Iphone och ja – han hade varit i lägenheten där Martin ringt på. Antagligen blev han skraj när någon två timmar senare ringde på och nämnde honom vid förnamn och två efternamn – hur fan kunde de (alltså vi) ha hittat honom? Och nu hade vi foton dessutom.
Jag fick således tillbaka telefon och kontokort med ord som ”jag tänkte lämna in den” och ”ingen ringde ju”. Dessutom hade han försökt ta isär den, så det där med att lämna in den till polisen? Jo, tjena.
De två timmarna utan mobilen och med noggrant detektivarbete lönade sig verkligen. Kan knappt fatta det!
Ps. Martin hälsar att detta inlägg får det att låta mycket lättare än vad det faktiskt var, och jag kan nog hålla med.
Etiketter:Dagens samhälle