Tag Archives: bebisliv

Livet igen.

14 Nov

Nov2014

Jasså jaha, jag har en blogg också? Ytterst prioriterad, som ni märker. Eller ja, det är nog inte någon som läser den längre. Jag läser knappt andras bloggar heller förutom ett par-tre stycken. Den lilla stund jag har ”över” på kvällen prioriterar jag träning på gymmet (just det, ni hörde rätt) eller att sitta orörlig i soffan och glo på film med Martin. Tiden bara slukas, och då har vi inte ens tv (!). Förövrigt väldigt skönt att inte ha tv, allt finns relevant ju att se via datorn ändå.

Jag gillar iallafall det här livet som är inrutat i stress och för lite sömn. Trots detta mår jag rackarns bra. Who would have thought? Har äntligen fått tillsvidareanställning i statens trygga famn och trivs utomordentligt bra. Mitt mål har sedan länge varit att få jobba på en kunskapsmyndighet som driver de frågor jag är intresserad av, förvaltningsrättsnörd som jag är, och nu är jag där på riktigt och inte bara tillfälligt.

Victor, som fortfarande kallar sig Kikoys, växer på och pratar mer och mer. En dag nyligen sa han ”hej mamma, fin du e”. Då kunde jag inte låta bli att fälla en lyckotår. Jag fattar ju att det är en del av det sociala spelet (och säkert sa han så för att få extra russin), men ändå. Att se sitt barn utvecklas är det mest fantastiska som finns. Ingenting slår det någonsin.

Han trivs på dagis nu också. Sedan några veckor gråter han aldrig när man lämnar och vill inte gå hem på eftermiddagen. Han blir glad när man hämtar, men sen är det ”hejdå mamma”. Det räcker liksom så, dagis rules. Sedan ett par veckor är han också den enda 1-3:åringen som inte sover på vilan. Från att han började, strax innan 2 år, sov han en kvart, men nu är även det korta passet borta. Han sätter sig bredvid och läser en bok istället. Man har ju hört om de där dagiströtta barnen som somnar vid matbordet eller på hallmattan, men det kan vi glömma. Det  händer inte trots att han inte sover på dagis vid den ringa åldern av två år och två månader. Inte otippat kanske med tanke på hur lite han alltid sovit jämfört med majoriteten av jämnåriga.

Språkutvecklingen var det ja – Det är intressant att följa hur han lär sig spanska vs svenska. För den som kan spanska vet ni ju att ordföljden är tvärtom på dessa språk. T.ex. ”en blå buss” på svenska, medan det på spanska heter ”un autobus azul” (en buss blå). Victors variant blir sålunda ofta ”autobus blå!”. I längden tror jag det kommer bli toppen, bara han lär sig skilja på språken. Det blir många skratt och stolta miner hos oss föräldrar.

Ja, sammanfattningsvis är jag trött men lycklig, och håller tummen för att lyckan håller i sig.

Sommar 2014.

16 Aug

Sommar20146

Jag hade ledigt en vecka runt flytten, och sedan jobbade jag resten av juli (semester två veckor från 4 augusti). Trots allt jobbande hann vi med att grilla typ varje dag, svettas floder i hettan (älsk!), umgås med släkt och vänner och fixa en hel del hemma.

Sommar20142

Jag var lite orolig för att flytta från Haninge där jag älskade naturen, men rätt snabbt upptäckte vi att Järvafältet är helt fantastiskt. Kossor runt knuten, en gammal gård med kossor och hästar jättenära, och mängder med vackra åkrar och fält överallt. Att bo granne med naturreservat är verkligen en ynnest, och det här är inte det minsta sämre än Haninges.

Sommar2014 3

På helgerna hann vi också med en hel del. T.ex. så var vi till Norrtälje och hälsade på en fd. kollega, precis som förra sommaren. Det här året lekte Victor och kollegans son med varandra jättemycket. Gungade varann, drog i vagn, höll varandra i handen… Göllit som fan. Vi har också varit på syrrans killes 30-årsfest på Värmdö, samt hälsat på en nära vän som fått bebis – också på Värmdö.

Sommar20148

Vi har sett rätt mycket film och sovit alldeles för lite. En av favoriterna vi sett denna sommar är Grand Budapest Hotel. Jag älskar verkligen Wes Andersons filmer – varenda scen är som ett litet galet konstverk i sig.  På bokfronten har jag kanske läst fem böcker på snart tre månader, och det kommer nog bli ännu mindre framöver. Har en helt annan typ av resväg till jobbet framöver med största delen bestående av promenad och en liten delkollektivtrafik. Innan hade jag mycket mer sittande resväg = mycket mer läsande.

Sommar20144

Åh! Vi åkte med Victors kusiner och föräldrar till Fjäderholmarna, i deras egna båt. Solen sken och Victor fick låtsasköra hela vägen. Mycket folk och turistigt på sånna där ställen, men kul. Köpte dyraste mackan i mitt liv (100 spänn) och roligast var just själva båtturen.

Sommar2014 5

När jag hade (och har, en dag kvar…) semester åkte vi till Fagersta och hälsade på mina kusiner. Det var mitt under värsta elden i Västmanland och vi kände till och med röklukten ända till Stockholm. När vi kom till Fagersta var röken iallafall borta. Vi åkte vidare till Dalarna och släktens sommarhus där, och stannade en natt. Det är ganska lagom utan rinnande vatten i en icke-barnsäkrad-stuga. Victor hann iallafall bada i sjön och leka i lekstugan, besöka ett par småstäder och ramla baklänges i en trappa i Ludvika (jag trodde att han skulle dö!) innan vi åkte hem igen.

Sommar20147

Annars har det mest varit fixande på semestern. Isolerats i förråd, köpts grejer, fixats, fixats mer, fixats ännu mer osv. Victor har utvecklats jättemycket och börjat prata mer och mer. Häromdagen sa han ”älskling” och kastade sig om min hals och pussade och kramade mig. Han säger ”geting” när det kommer just en geting (vi har värsta invasionen), ”bil”, ”lastbil”, ”buss”, ”också” om man har samma sak som han har, ”chao!” som hejdå, ”wow!” och en massa massa annat. han pratar dagligen om de han tycker mest om (släktingar och grannar). Så många ord och namn att jag tappat räkningen. Och apropå räkna kör Victor med ”en, två, åtta, nio, tio!” när han räknar. Vissa bokstäver har han nu också lärt sig, förutom att han alltså kan känna igen alla siffror från 0-10.

Sommar20149

Igår var jag med min mamma och bror på restaurang, och efter det såg vi Manu Chao i regnet på Stockholms kulturfestival. Konserten började efter 23, så allt blev sent. Åkte därför med mamma och brorsan hem och sov där – i NIO TIMMAR. Alltså jag har inte sovit så mycket på kanske 2,5 år. Möjligtvis en enda gång, om jag inte missminner mig. Känner mig helt groggy idag av all sömn. Sedan Victor föddes har jagför övrigt  varit ifrån honom en natt på spa (sov 2-3h), två nätter i Belgien (sov typ inget) och nu den här natten (lyckades sova som en stock!). Så glad över detta avslut av semestern.

All in all har vädret varit sjukt bra denna sommar. Extremt varmt. Vi har inte gjort så mycket, samtidigt som vi gjort något jättestort – flyttat till radhus på andra sidan av stan (fem mil från där vi bodde). Vill inte att denna sommar ska ta slut, men nu är det en dag kvar innan Victor börjar på dagis och en helt ny tid börjar. Antar att den nya tiden kan kallas Verkligheten…

Vi har flyttat!

11 Jul

Vi har flyttat!

bild 1 (7)

 

Jag hade ledigt en dryg vecka och jobbar nu juli ut. Sommaren har kommit på allvar och vi har precis skaffat EN gardin, har ungefär hundratusen grader inne och allt jag vill äta är glass dygnet runt. Älskar redan att bo i radhus. Har planterat jordgubbar och krusbär och fyllt en liten pool med vatten åt Victor. Det känns som vi är på semester utomlands. Går i flip flops till Maxi några hundra meter bort, kollar på kossorna i hagen, har nära till allt och hittar ingenting hemma som vi behöver.

bild 3 (3)

Victor sover som om det vore semester – somnar efter 23 (igår vid midnatt) – och sover mellan oss i sängen och vaknar inte alls lika ofta som annars. Äntligen kan jag sova med min familj igen.

Han härmar vad vi säger, pratar mer och mer. Han säger ”åh nej!” om han tappar något, nyser likadant som Martin, och om jag frågar ”Hur mycket älskar mamma Victor?” så visar han med armarna hur mycket jag älskar honom. Han har blivit ett år och tio månader och blundar när han blir blyg – och om han inte borrar in sig i ens nacke fortsätter han leka, men med stängda ögon. Tex. Att åka rutschkana och ”famla i mörkret” som en blind är ganska skrattframkallande. Innan han ska somna pekar han på olika delar i ansiktet på oss och vill att vi berättar vad allt heter. Ögon, öron, panna, hår, näsa, mun, läppar, tänder. Och han kallar radhuset för ”emma” (hemma).

bild 2 (4)

Får han inte respons när han ropar på ”pappa” ropar han ”Ami, Ami” istället (Martin) och får han inte omedelbar respons på ”mamma” blir det ”Anna, Anna”. Liksom som att han säger till på skarpen. Så jäkla kul.

Jag är så glad att bebistiden är över. Allt är så mycket lättare och roligare och hjärtat svämmar över av kärlek. Det enda jag saknar är lite egentid och tid för mig och Martin på kvällarna – tid vi aldrig har eftersom Victor är uppe så sent och är piggast av oss alla.

Han börjar på förskola 18 augusti, och då blir det kanske ordning på det där. Lite mer rutiner, lite mer intensiv lek. Jag har sett fram emot dagis länge, men nu får jag panik av det istället. Tänk om han rymmer, gör sig illa, blir bortrövad, dör…? Fick en liten gråtattack när jag gick runt den öde dagisgården härom kvällen. Kände bara att hans liv kommer sluta där. Jag är väldigt mycket katastroftänk och hoppas jag har fel.

 Nu ropar Victor på ”Anna, Anna”, så hej hej!

bild 4 (1)

Tiden del hundraåttiofem.

22 Jun

Juni2014

Jag hinner inte blogga, som ni kanske märkt. Jag förstår inte hur småbarnsföräldrar (som börjat jobba igen) har möjlighet att blogga mer än typ en gång i veckan. HUR är det möjligt?

Iallafall. Nu sitter jag vid datorn. Händer sällan. Egentligen borde jag göra så mycket annat. Som att packa inför flytten. Duscha efter kvällens löptur. Sluta smygäta av kladdkakan som blev kvar efter dagens besök (och allra första barnvakten av Victor någonsin. I nästan en timme! Inte en tår fälldes från varken honom eller mig när jag sa hejdå och lämnade Vicke ute att leka med sin moster och hennes kille).

Iallafall igen. Victor har lärt sig läsa några siffror. Han ser femmor, åttor, nior och ettor på bussar, i böcker, på tv, på klockor, på vägskyltar. ”En!”, ”em!”, ”åtta!”, ”ni!”. Jag är sådär ruskigt impad som bara en förälder kan vara. Att min lilla unge är så intresserad av siffror att han har börjat lära sig att läsa dem redan. Han sätter inte ens ihop två ord när han pratar, men kan läsa siffror liksom. Min Victor. Världens bästa trollunge.

Nåväl och iallafall iallafall. Nästa vecka är det besiktning av radhuset och strax därefter ska vi flytta. Känns både kul och jobbigt, läskigt och bra och jagvetinte på samma gång. Bor granne med bästa naturreservatet nu, kommer bo granne med ett annat snart. Flyttar fem mil men det känns som en annan stad. Från lägenhet som jag är så trygg i till att ha FÖNSTER PÅ NEDERVÅNINGEN och jag som är så jäkla rädd och målar upp värsta skräckscenariona. Oftast känns det iallafall bra.

Tiden alltså. Den går rätt snabbt nu. Första året med Victor gick den så sjuhuuukt långsamt. Fattade aldrig vad folk snackade om när de sa att tiden gick så fort med bebis. Fattar det fortfarande inte. Men nu går det fanimej undan. Kanske för att jag trivs så bra på jobbet och sakta men säkert börjar fatta att jag blivit mamma?

Allt känns bra. Men blogga, det hinner jag inte.

 

1 år och 9 månader med Skorpan.

11 Jun

För några dagar sedan blev Victor 1 år och 9 månader. Fantastico! Om han hade kunnat prata hade en intervju med honom antagligen sett ut ungefär så här:

10juni2014

Hur känns det att vara 1 år och 9 månader?
-?

Vad gillar du att göra på dagarna?
-Gunga, samla stenar, kasta stenar i gatubrunnar, bli kittlad, bli jagad, kolla på filmer av mig själv, fippla med Iphonen och åka buss. Allra mest gillar jag dock att trycka på knappar som låter. Alla typer av knappar går bra. När man betalar med kort, portkoder, hissknappar, plinga på bussen osv. Ibland säger jag ordet ”trycka” i sömnen eftersom jag längtar så mycket efter knappar.
Vad gillar du att äta?
-Russin är det bästa jag vet! Annars går avokado, fetaost, kikärtor och bönor bra, många olika sorters frukt, mackor och Ellas kitchen. Ibland kan jag väl offra mig och äta riktig mat, men då får man aldrig blanda puré eller sås med bitar. Hör ni det? ALDRIG! Ni tvingar alltid i mig ekologiskt, aldrig får man smaka på bekämpningsmedel, socker eller kemikalier. Passa er så att jag inte kommer vräka i mig sånt i smyg sen.
Tycker du om godis?
-Vad är det? Jag har förvisso knyckt en pepparkaka en gång när ni inte hann med, men annars känner jag inte till något sånt.
Gillar du att kolla på tv?
-Ja, helst filmer på mig själv eller Pingu, Lilla Anna och den långa farbrorn. Ibland går Fåret Shaun, spanska Caillou eller Pippi Långstrump på spanska bra. Bamse och Alfons har jag tröttnat lite på. Det är så 1,5 år.
Vad är det senaste du lärt dig?
-Du får allt ta och hänga med lite morsan, jag lär mig saker hela tiden. T.ex. att snurra runt stående tills jag ramlar (aka norsk fylla!), att klättra upp i trappstolen själv, käka med sked direkt ur matburken, komma och pussas och kramas självmant (ni gör ju sånt med varann och det tycker jag är så roligt att jag skrattar, därför gör jag samma sak).
Vad tycker du inte om?
Sova själv! Sova över huvud taget. Sova är bara för tråkiga vuxna. Byta blöja är också rätt trist, eller att komma hem. Jag vill bara vara ute och leka fattar ni väl!
Har du nån snutte?
-Jag har mina nappar. Helst hela tiden, men det är okej att vara utan – förutom när jag ska sova. Då vill jag ha minst tre att byta mellan hela tiden. Jag gillar inte när napparna är blöta och varma efter att jag själv sugit på dem.
Har du nån bästis?
-Skulle vara farmor isåfall. Nåa-nåa! Jag blir så arg varje gång ni bara åker förbi hennes hus utan att stanna. Jag vill trycka på hissknappen, åka hiss och sen leka! Som tur var får jag träffa farmor många gånger i veckan. Mamma och pappa är väl okej, men ni finns ju alltid där. Jag har aldrig ens haft barnvakt på riktigt liksom!
Kan du säga ditt favoritord?
-NÄE! (*skakar på huvudet så att lockarna flyger*)
Haha, nu sa du ju det!
-NÄE! Du lurade mig!
För att avrunda. Kan du säga paprika?
-Apickapa (*ler stolt*)
Hejdå!
-Edåå! (*vinkar kungligt*)

Fördelen med ett barn som sover lite:

27 Maj

Säga vad man vill om föräldrarnas trötthet och ett barn som går upp tidigt, sover 10 minuter på dagen och sedan somnar för natten vid 21-22 igen; man hinner iallafall göra enormt mycket saker en helg. Som  t.ex. att…

20140523Spana in husbygget igen och leka ute i solen…

BarkarbykolgrillÄta på restaurang medan ungen håller sig sysselsatt med sugrör och Iphone en stund (success!)…

24Maj2014Fira ena systerns födelsedag med släktingar utomhus och ungen skrattar åt sin morbror, leker i sandlådan, pillar med grus och blir alldeles genomsvettig av all sol…

Badarmaj2014

Låta barnet bada i havet (!) i två timmar tills han huttrar av köld och ändå vägrar gå upp…

25maj2014Kolla på kossor på en ekologisk gård i närheten…

Och en massa annat. Som storhandling, promenader, gunga, åka rutschkana, mamman fick springa på kvällen och se en film med pappan och lite sånt.

Glad att vi var ute typ hela helgen, för nu är det kallt igen.

Ibland har man det gottigt. Eller hur det nu var.

22 Maj

Balkongen140522

Typ som när det är 24 grader och sol och man sitter och smuttar på en sommardrink på balkongen och njuter i timmar.

Fast. Ja. Sekunder är det väl snarare. Och mest sprite med frusna bär och ungen som sitter bredvid och vrålar DÄR DÄR när han ser en buss och i nästa sekund reser jag mig och börjar ta hand om disk.

Men ändå. Ibland har man det gottigt. Även om det bara varar i fem sekunder.

20 månader med Skorpan.

7 Maj
april2014

Klappade en killing i helgen för första gången.

Victor, breven till dig blir allt glesare, men det betyder inte att det finns mindre att säga. Det finns bara mindre tid för att säga det.

Om fyra månader blir du två år. Två år! Min stora lilla pojke som jag älskar helt obeskrivligt mycket. Den där kärleken går inte att beskriva på annat sätt än att den är just obeskrivlig. Det går inte att föreställa sig den kärleken innan man känner den själv. Eller snarare, det går att försöka föreställa sig, men det känns inte så när den väl kommer. Det känns så mycket mer. Det är en helt ny kärlek som fyller en ända ut i fingerspetsarna, en beskyddarinstinkt och helt ny mening med livet. Så där att man på riktigt skulle kasta sig framför bil utan att tveka, eller offra allt bara för att få ha dig kvar (om det skulle bli aktuellt med ett sådant hemskt val).

Det är också den här enorma kärleken som gör att man orkar vara förälder. Att man orkar med alla utbrott, sömnlösa nätter, komplikationer, smärta och tårar.

När folk säger att man kan ”öva på andras barn” för att se hur mycket energi det tar, då är vi på olika planeter. Utan kärleken kan en snart tvååring säkert stundvis vara outhärdlig på ett annat sätt, för med just den där djupa kärleken kan det jobbiga försvinna så fort. Genom ett ”mamma!” och små knubbiga barnarmar som kastar sig runt ens hals och en mun som ger en en blöt puss och skrattar. Genom ett leende när du vaknar på morgonen och ser att jag är där. Genom att höra dig skratta tills du kiknar för att jag säger ”AJAJAJ!” eller något annat som en vuxen aldrig skulle skratta åt. Allt jobbigt liksom försvinner på en microsekund. Alla månader av hyperemesis, alla snöstormar och försenade bussar, alla extra kilon på kroppen, smutsig disk och vänner som man förlorat. Stort som smått försvinner, och kvar finns bara den enorma kärleken som jag aldrig känt förr.

Victor, du är det absolut bästa som hänt mig. Du, min son som är helt besatt av att ”trycka” och säger ”trycka” det första du gör på morgonen. Du vill bara tryckatryckatrycka på knappar av alla de slag. Och öppna dörrar, låsa in oss på toan, slänga grus i gatubrunnar, gunga, åka rutschkana, duscha, leka med andra barn från tidig morgon till kväll och vet precis vad Pingu ska göra i avsnitten så att du kan göra samma sak precis innan. Du börjar bli så stor nu, förutom rent fysiskt med drygt 14 kilo i vikt och stl. 92-98 i kläder, så förstår du så mycket, kan säga ord på både svenska och spanska, fnissar när du ser din mamma och pappa kramas och pussas och gillar att kittlas.

Victor, jag älskar dig och tycker så mycket om dig. Mest av allt på jorden.

När ungen plötsligt sover.

4 Maj
Victor fick rida igen på Valborg - han älskar det fortfarande!

Victor fick rida igen på Valborg – han älskar det fortfarande!

De senaste två dagarna har Victor inte sovit på dagen mer än 20 minuter igår och 5-10 minuter idag. Plus fullspäckat med aktiviteter. Igår somnade han redan 20:30 och idag redan 19:40 och plötsligt känns det som livet återvänder. Ett par timmar över på kvällen (!) Fantastico. Det gör sån himla skillnad. Äntligen tid att blogga, tänker jag – men så inser jag att nejäntligen tid att umgås med den vuxne mannen i mitt liv. Iallafall i en timme innan ögonen faller ihop.

Vi hörs.

Koncentration.

30 Apr

Sandlåda27april2014

Snart 20 månader, och nu har han börjar koncentrera sig på saker i korta stunder. Speciellt att slänga småsten i gatubrunnar eller pilla med grus. Allt åker inte längre in i munnen direkt och det är sjukt skönt. På sistone har han suttit säkert en kvart vid gatubrunnen och släppt ned sten, koncentrerad som om det vore världens viktigaste uppgift.

Och lite känner jag att han borde börja på dagis redan nu. Han har sånt stort behov av att leka hela dagarna, träffa andra barn mer än bara öppna förskolan varje vardag fram till lunch. Han börjar dock först i augusti och när vi flyttat. Förut var jag rädd för att ha honom på dagis, nu känns det mer som en kommande lättnad och för allas bästa. Förhoppningsvis gör det även honom mer trött… Somna sent och vakna tidigt är liksom hans grej sedan alltid. Spelar ingen roll om han varit på öppna förskolan hela förmiddagen och sedan i badhuset fram till 18. Han är pigg som en lärka ändå.

Förövrigt sjuårsjubileum med Martin i lördags. Sju år! Känns stort. Och alldeles förjäklarätt.

Glada  vappen på er, som man säger i Finland.

100 happy days.

18 Apr

April2014Sandåda

Withsofia har inspirerat mig till ”100 happy days” på Instagram, att uppmärksamma något som gör en lycklig varje dag i 100 dagar. Bra grej, tycker jag. Saken är dock den att jag är lycklig mest hela tiden, men oftast är det klagomålen som kommer fram. Känns liksom lättare att skriva om sånt som stör en än allt lyckligt som mest blir samma sak hela tiden. Victor som ger en kramar, då solen skiner, jag som springer i skogen, jobbet som jag trivs på, de kvällar då Victor lyckas somna innan 21 och vi har någon timme tillsammans, att vi snart ska flytta. Jag föredrar själv att läsa bloggar där det klagas lite mer, så ja… Hur tänker ni?

Tiden.

7 Apr
BollhavApril2014

På lekland tidigare i veckan. Var sist kvar av alla barn, men ville stanna kvar ändå – trots vrickad fot.

Tiden räcker verkligen inte till för bloggande längre. Jag hinner typ aldrig sitta vid datorn, och när jag gör det (en gång i veckan i snitt?) skriver jag för Bohusläningens Bokblogg i första hand. Victor somnar oftast sent, och  när han har somnat försöker jag fixa lite och sedan lägga mig. Senaste tiden har han somnat runt 21:30. Själv går jag upp runt 5:30, så ja… Det blir inte mycket tid över.

För det mesta är jag helt utmattad på kvällarna. Att jobba är fortfarande som semester jämfört, det är tiden hemma och sova för lite som tar energin. Victor är det bästa som finns, absolut, men också rejält energikrävande. Han har alltid varit envis, men nu. Oj! Väldigt kul att han kan visa så tydligt vad han vill dock. Som exakt vilken video han vill se, vilken sång man ska sjunga eller vilket rum vi ska gå till. Han tar helt resolut ens hans och sliter med en. När vi har flyttat ska han iallafall få ett eget rum, och så ska vi börja träna (igen) på att han får sova i egen säng. Vi får se hur det går.

Min poäng med hela inlägget är egentligen att jag knappt hinner blogga eller kommentera era bloggar, vilket jag saknar. Livet kommer liksom emellan. Hoppas ni inte glömmer mig ändå.

Det här med intressen från start.

19 Mar

Såg precis Colombialivs underbara video om Gael som blivit två år och smälte en aning. Jag är så glad över att ha en egen liten gulligan och slippa bli grön av avundsjuka, vilket jag helt klart hade blivit om Victor inte funnits.

Iallafall. Jag kom och tänka på det här med barns intressen från start. Som att Annika skriver om Gaels intresse för musik och böcker. Victor gillar väl också musik och att dansa, men inte alls så där.

Han är hittills ointresserad av innehållet i böcker. Han hämtar böcker och sätter sig i ens knä, men bara för att få uppleva själva bläddrandet. Vad som händer om man vänder på boken, och få pilla på sidorna.

Han har en xylofon, men spela på den? Nej. Han är intresserad av pinnarna man spelar med och hur man stoppar in dem i hålen under xylofonen. Hos sin mormor har han testat att spela piano, men i ärlighetens namn tror jag att han mest är intresserad av hur det fungerar rent tekniskt. Inte av själva musiken.

Vi har fått ta bort knappen till recievern, annars skruvar Victor bort den. Han skruvade ner ringklockan till dörren flera gånger innan han knappt kunde gå. Han älskar saker med skruvlock och bryr sig inte om att härma djurläten. Han kan härma en kossa, men blir tyst eller typ sur om man ber honom om det. Helt ointresserad.

Alla barn gillar väl tekniska saker mer eller mindre, men det kändes tidigt att tekniska saker är Victors grej. Jag är mer för musik och böcker, men Victor är sin pappa upp i dagen. Inte helt fel det heller, och vem vet – jag kanske kan klämma in lite sagor i framtiden. Vicke är ju trots allt bara drygt 18 månader. Allt kan hända.

Och, han har iallafall börjat uppskatta servisen han fick av mig i julklapp. ”Får mamma lite kaffe?” frågar jag, och han häller upp från kaffepannan i två muggar med tillhörande rinn-ljud. Sen dricker vi och sörplar luft ur varsin mugg. Kanske har han ärvt mitt intresse för mat och sånt? Hoppas.

pellianiservis

En helt ovanlig vanlig lördag.

9 Mar

Ibland händer det, en lördag som inte innefattar några planer, vi gör inget speciellt, men det blir ändå den ungefär bästa lördagen någonsin. Så var det igår – allt liksom flöt på lite för bra.

Jag fick sovmorgon till 07. Vi åt nygräddade croissants till frukost. Solen sken. Victor var glad. Han somnade runt 12 och sov i två timmar utan att skrika en enda gång.

Jag solade på balkongen i linne och läste ut en chiclit-bok, drack latte och åt mörk choklad. Med min D-vitaminbrist är typ största lyckan att få sola. Läsa och sola samtidigt dessutom, bästa ever.

Jag tog en löptur i skogen, och det var typ tre år sedan sist. Alltså terränglöpning över stock och sten, backe upp och backe ner. Jag har bara sprungit ”vanligt” på sistone. Jag orkade ungefär fyra kilometer och var så glad  hela tiden. Skitsamma att jag sprang kanske 15 km terräng sist, jag behöver inte alls lika mycket längre för att vara nöjd. Bara det är en lycka i sig.

Skutanterräng

Lekte lite med Victor ute på gården, och sedan åkte vi och storhandlade. Äntligen köpte jag saker jag velat ha länge – nya ekotvålar, kokosmjöl och sånt.

Kom hem och bakade 23 semlor. Jag har aldrig gillat semlor någonsin, men hemmagjorda på ekologiska råvaror och utan mandelmassa med blåbär och blåbärsgrädde istället … Mon dieu vad gott.

SemlaBlåbär2014

Plötsligt var klockan 20 och vi hade glömt bort tiden, så då var det lite bråttom att ta på Victor pyjamas och sånt. Vi mös i soffan och vid 21 somnade han och Martin och jag hann se klart en film (Enough said – helt ok).

En alldeles vanlig men ovanlig lördag där allt bara kändes sjukt bra från början till slut. Fler sådana skulle inte skada.

1 ½ år med Skorpan.

7 Mar

Feb2014

Min älskade son har blivit ettochetthalvt år. Min stora lilla pojke som numera verkligen är ett barn. Alla spår av bebis är i princip utplånade, och det är fantastiskt skönt. Det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Nu kan du t.ex. sitta still och titta på Bamse/Alfons/spanska Calliou en stund. Du kan pilla på små knappar och undersöka saker. Du älskar att få uppgifter, som att slänga saker, och kan gärna riva sönder papper i tusen bitar bara för att noggrant få plocka upp dem och slänga dem en och en. Du kan sova själv i vår säng (sedan du blev 14 månader) men sover inte i egen säng. Bara att man kan lämna dig i sängen och du sover vidare själv utan att behöva ligga sked är sjukt skönt. Ibland när du vaknar är du till och med lugn och nöjd och tar dig ner ur sängen själv och går ut i lägenheten lagom sömndrucken och vill bli buren en stund. Du blir med andra ord mer och mer trygg, vet att man finns där ute och att du inte behöver skrika jämt när vi inte är i samma rum.

Du springer mest hela tiden. Galopperar fram, kan snurra, stå på ett ben, hoppa några millimeter, klättra upp i soffan själv och sätta dig, klättra upp i sängen, öppna kylen och ta fram ett mjölkpaket när du vill ha mjölk. Du kan kanske tio ord, både på svenska och spanska, och du kan skratta, gäspa, låtsasgråta, tänka, pussas, kramas, spänna musklerna, blunda och vara arg på beställning. Du kommunicerar jättemycket med kroppen och ropar på pappa så fort Martin lämnar rummet (men inte mamma – du är pappig och inte mammig). Jag är glad så länge du iallafall kallar mig mamma. Du träffar även din farmor flera gånger i veckan.

Du har ett humör som heter duga (undrar var temperamentet kommer ifrån…? Ehum…) och kan bli rasande och kasta saker, nypas och slåss om du inte får som du vill. Humöret kan dock lika snabbt återgå till glädje och fnitter tills du blir alldeles röd i ansiktet. Som när man sjunger imse vimse spindel och speedar upp varannan vers, jagar dig runtrunt i lägenheten eller leker Hästen Plopp.

Du är helt galen i Iphonen och vet precis var alla favvoappar ligger. Som alla videos på dig själv. Trots ganska många steg dit vet du precis och trycker aldrig fel. Du bläddrar bland bilder, går till hemknappen och byter till andra appar. Jag brukar försöka att inte ens visa telefonen, för du blir helt galen när du ser den och släpper allt annat.

Sömnen är fortfarande likadan. Du snittar elva timmar per dygn. Somnar oftast runt 20-21, och på dagen kan du sova noll till 120 minuter. Du får inte sova efter 14, för så är det kört. Om du sover eller inte på dagen påverkar inte ditt humör direkt. Idag sov du t.ex. 15-20 minuter och somnade vid 20 ändå. Du sover inte jättebra på nätterna och jag sover i eget rum, medan Martin sover med dig varje natt. Det är den enda som fungerar för oss. Martin kan sova sig igenom alla karatesparkar och vrål som uppkommer absurt ofta, medan jag inte får en blund. Tanken är väl att du ska få eget rum när vi flyttar i sommar, men det känns ljusår bort eftersom du inte ens kan sova i egen säng. Vi har försökt men gett upp. Så länge det funkar så här är jag nöjd.

Vi har varit på Öppet Hus på förskolan där du ska gå, och tills dess går Martin med dig på Öppna Förskolan i princip varje dag. Det är en ynnest att få ha dig hemma i två år, och jag är verkligen tacksam. Jag älskar att jobba och att Martin är hemma – det bästa av två världar. Martin gillar verkligen att vara föräldraledig, och han sköter det exemplariskt.

Jag har seriöst aldrig varit så lycklig som nu. Du är det bästa som hänt mig. Kärleken är så obeskrivligt stor – en kärlek som jag faktiskt bara tror andra föräldrar kan förstå på riktigt. Det är en helt ny typ av kärlek, en blandning av det starkaste jag känt, beskyddarinstinkt och att du alltid kommer först. Utan att tänka, liksom.

18 månader med min stora lilla Vitín. Tack tack tack för att du finns i vårt liv.

Byggspaning.

17 Feb

Bo2

Det är så spännande att följa radhusbygget. Tänk, där ska vi bo! Det byggs överallt i området… Svårt att föreställa sig hur det ska bli, men det känns bra. I helgen kollade vi på markarbetet. Längre har de inte kommit.

Victor spatserade runt själv och var nyfiken på allt, som vanligt. Han är så himla kul nu. Kan gå till kylen och ta fram mjölken när han vill ha mjölk, sätter armarna i kors och säger ”hm!”, låtsas räkna och läsa, byter kanal på tv:n tills man satt på Bamse och gör en massa roliga miner på beställning. Om andra är med och man ber honom säga t.ex. ”pappa” blir han så stolt att han bara klarar av att säga ”pa” innan han brister ut i något slags hajpat skratt. Rätt fantastiskt hur mycket kunskap det ryms i en varelse på snart 1,5 år.

Och! Om bara några månader kommer det stå ett färdigt hus där vi befinner oss på bilderna. Rätt fantastiskt det med.

Bo1

Freaking fantastic!

31 Jan

5010_Russin_250_g-432x480

Efter rätt jobbiga Victordagar med hög feber, matvägran, sömnvägran och i princip konstant gnäll och skrik ploppade tre kindtänder upp – och vips var solstrålen tillbaka igen. Men inte nog med det! De kvällar jag har nattat under veckan har jag fått jackpot. Pyjamas och sånt vid 19, en flaska ersättning i mitt knä i soffan, och efter en stund har Victor hoppat ner från min famn, knatat till sovrummet på sina små tjocka ben och pekat på sängen. Blivit upplyft, fipplat lite med sina nappar (han måste alltid ha torr och kall napp, så han byter rätt frekvent – vare sig han är vaken eller sover), skedat mig eller bara blivit omhållen, inte ett knyst och tataa; några minuter senare sovit gott. Min status senaste kvällarna har alltså varit: Energi över, egentid på kvällen eftersom han sedan han blev 14 månader kan sova själv i vår säng medan vi är i annat rum,  och jag har bara några gånger då han vaknat och grinat behövt ge honom lite sällskap och kalla nappar.

Förutom detta har språket börjat komma igång på riktigt. Han har kunnat säga ett gäng ord sista tiden – mamma, pappa, titta, där, vänta (enka), hej osv, men nu kan han säga UVA! Sedan pekar han frenetiskt på skåpet där vi har just uvas pasas – alltså russin på spanska. Han älskar, älskar, älskar russin. Agua är också ett annat ord som tillkommit (auaauaAUA). Det här med att få ett tvåspråkigt barn från start känns också freaking fantastic.

För övrigt sista dagen på mitt nuvarande jobb, känns rätt märkligt. Märkligt men bra. Igår när jag åkte hem från jobbet kände jag mig så där sjukt lycklig att jag blev rädd.

Jobbälsk.

25 Jan

jobba

Jag läste ett blogginlägg från april där jag skrev att jag längtade till jobbet. Nu har jag jobbat i snart tre månader, och … Det är riktigt nice. Jag älskar att jobba. Jag har alltid gillat att jobba, men aldrig så mycket som nu. Jag är ganska förvånad över att jag känner så, jag trodde faktiskt att jag skulle längta efter Victor som en liten gnu hela dagarna och känna att jag ville vara hemma mer. Alla sa ju att det skulle vara så (måste sluta lyssna på alla andra!).  Kanske blir det så när han börjar på förskolan efter sommaren och det omtalade LIVSPUSSLET börjar på riktigt?

Men åter till nuet: Till och med att jag tar en buss klockan 6:10 på morgonen känns inte särskilt jobbigt. Och all lästid – det tar minst 75 minuter enkel väg kollektivt och jag hinner läsa mängder. Har just läst ut en sjätte bok bara detta år (!). Jag sover mycket, mycket bättre (ja okej, fuskar: Jag sover i ett annat rum än Victor och Martin. De två delar säng, jag sover själv och många nätter sover jag ändå bara drygt fem timmar). Och plötsligt händer det: Har fått ett nytt jobb som jag verkligen ville ha. Som utredare/jurist på en myndighet. Slutar på mitt nuvarande ställe nästa fredag, börjar på nya direkt på måndagen. Känner mig grymt peppad och motiverad.

Alltså, jag vet att jag gnäller och klagar på saker i den här bloggen, det är liksom mitt sätt att ventilera, bearbeta, försöka lära mig något och gå vidare. Men generellt är allt så jädra bra. Jag älskar mitt liv. Jag har fått världens sötaste unge (ja, jag är partisk), jag har världens bästa kille (ja, jag är partisk), vi har köpt radhus, jag har fått ett jobb jag verkligen vill ha, överlevde blodproppen och är tacksam varje dag för det jag har och det som förhoppningsvis ligger framför mig.

När jag var liten var mitt mål att bli 30. Nu är jag typ 30 (33) och fy sören vad bra det känns!*

 

*Såklart är det inte perfekt, men perfektion skapar ändå inte lycka i sig. Jag vill ha tillbaka min kondition, kunna sova bättre och med mina killar, Victor har denna vecka haft över 40 grader feber och är envis som en räv, vägrar egen säng och jadajada. Detaljer i sammanhanget.

Det här är det svåraste med att ha barn.

19 Jan
LeklandJan2014

Helgdag på lekland för ett par veckor sedan med tusen energifyllda ungar, när jag själv hade huvudvärk och bara ville ligga på soffan under en filt…

Önskerubrik från Fifi.

Hittills, nu när ungen snart är 1,5 år, har det svåraste fortfarande varit graviditeten. Så länge Victor lever och mår bra vet jag att ingenting kommer kunna mäta sig med den tiden av mitt liv.

Men då var jag ju egentligen inte mamma, så om vi bortser från graviditeten så är det svåraste utan tvekan följande:

Att det går i ett.

Att aldrig komma hem och kunna slänga sig på soffan och läsa en bok, se en film, sticka iväg på träning hela kvällen eller somna när man vill – något som jag liksom hade ägnat mig åt i 31 år och sålunda vant mig rätt bra vid.

Att det fortsätter i samma tempo även om man är dunderförkyld (som nu) och bara vill krypa ner under täcket. Att barnet däremot inte alls vill sova när han blir sjuk, tvärtom. Man måste hela tiden orka. Sätta barnet först. Finnas där jämt.

Just det att det alltid är något. Alltid.

Jag är inte längre Anna, jag är Victors mamma.

Även om vi är två vuxna, även om det är helt okej att jag går och tränar eller lägger mig tidigt ibland, så är det alltid Victor jag tänker på. Som ger mig dåligt samvete om jag gör något för mig själv. Som jag hör genom väggen och alltid lyssnar på om jag går in i ett annat rum medan han är med sin pappa.

Det är mysigt också, och det bästa som hänt mig. Jag älskar att vara Victors mamma och skulle aldrig vilja vara utan honom. Men, eftersom frågan var vad som just är jobbigast, så är det den jobbiga sidan av det hela jag skriver om. Att det alltid alltid är något.

Kanske går det över lite grann när han blir större?

 

Kvar av önskerubrikerna:

  • Såhär tar jag hand om min kropp
  • Såhär tar jag hand om min själ
  • När jag var femton…
  • Mina bästa egenskaper
  • Om tio år
  • En författare som jag gärna skulle träffa, och vad skulle jag fråga honom/henne
  • Något jag ångrar
  • Det finaste jag gjort för någon annan
  • Om jag bara fick läsa en bok resten av mitt liv skulle det vara….
  • Mitt bästa skönhetstips
  • Det här är det svåraste med att ha barn
  • Utbrändhet
  • Det här är en rätt kul lista tycker jag. Varför inte hänga på den? http://onekligen.blogspot.se/2014/01/en-bloggrubrik-for-varje-dag-i-januari.html
  • Skriv något om din sambo
  • Om jag fick leva om en dag då skulle det vara…
  • Varför är jag inte sjuk när jag är sjuk och varför tar jag med mig jobb hem och visar att det går så karusellen fortsätter

Tillskott.

4 Jan

Inatt fick Victor en till kusin! Hade jag inte alls förväntat mig. Eller alltså jo, det var ganska uppenbart att kusinen skulle komma förr eller senare, men hade räknat med typ i mitten av januari.

Endast sex-sju timmar gammal fick jag hålla i henne, en sån liten varelse (fast helt normal: 3,5kg). Blev alldeles tårögd (ärligt talat grät jag). Glad för deras skull, samtidigt som jag åkte därifrån med en lättnadens suck över att bara ha ett barn. Det räcker fint så.

 

Ingen nostalgi här inte.

29 Dec

Föd1

Igår satt Martin och raderade bilder från sin mobil och visade mig några från slutet av graviditeten och… förlossningen. Han fotade typ… allt. Helt okej med mig eftersom han fotade för att dokumentera att allt gick rätt till (typ). Däremot att se de här bilderna. Jag kan inte se dem utan att börja gråta, och då gråter jag inte av nostalgi och lycka utan av skräck, besvikelse och ilska. Typ.

Folk säger att man glömmer, men jaha? Gör alla verkligen det? Även de med alla de komplikationer jag fick? Bara jag ser en gravid person får jag rysningar och känner illamåendet komma tillbaka. Jag tänker på halsbrännan, all medicin, att jag bara ville äta kritor, alla lukter som var vidriga, alla månader av illamående och spyor, hur jag var fånge i min egen kropp. Och efter. All smärta, all gråt, infektion, blodpropp, nässelfeber. Jag vill seriöst ALDRIG gå igenom det igen. Värt det för Victor, visst, men bara tanken på hur det var får mig att må riktigt, riktigt dåligt.

”Det behöver inte bli så igen”. Nä, jag vet. Jag får höra det jämt när jag svarar undvikande på NÄR (inte om) Victor ska få syskon.

När folk säger att det är självklart att barn måste ha syskon.
Att man glömmer.
Att annars skulle folk inte skaffa fler.
Att kvinnor har fött barn i alla tider.

Varför är det så himla självklart att skaffa fler? Måste man vilja? Tänk om man inte ens kan? Jag vet många som vill men inte kan, hur tror folk att de känner inför dessa anklaganden och antaganden? Ibland blir faktiskt folk tysta när jag drar hela historien från början till slut. ”Ja okej då… jag förstår… Men det behöver ju inte bli så igen”. Nä, JAG VET, säger jag igen och igen. Men förebyggande behandling mot blodpropp med två sprutor om dagen i magen av obehaglig medicin är iallafall ett faktum, och det är ungefär 70% risk för hyperemesis igen, så vissa saker vet jag om. Tack och lov är det faktiskt ingen i släkten som håller på så här, det är folk utifrån – vilket egentligen är ännu märkligare. De som inte vet någonting kommer med påståenden och retoriska frågor.

Nu är iallafall bilderna från mobilen raderade. Tack och lov. De är arkiverade på någon hårddisk någonstans, och jag tror aldrig att jag kommer vilja se dem igen. Istället tittar jag på min son som börjat säga mamma på riktigt, som pussas och kramas och väger upp det med trots, slag, rivande och gallskrik som heter duga.

Ingen gravidnostalgi här inte.

Dagens fråga:

14 Dec

Det här med att ta med sin unge med aktiva vattkoppor till ett allmänt lekrum i ett shoppingcenter där det finns massor av andra små barn (inkl. spädbarn), och det här med smittan är luftburen och att inkubationstiden är två veckor vilket exakt innebär julafton – gör man sånt för att man är ungefär världens mest elaka eller egoistiska människa eller för att man är allmänt dum i huvudet?

(Frågan är tyvärr tagen från verkligheten eftersom det är Victor som lekte med den sjuka ungen innan vi visste att han hade vattkoppor).

Om det nu mot all förmodan råkar finnas något spån som läser denna blogg (vilket det naturligtvis inte finns!) och inte har fattat grejen med vattkoppor kan ni läsa mer HÄR.

vattkoppor

Skansen.

1 Dec

Idag var vi på Skansen med Martins brorsa och familj. Djur är verkligen en hit hos barn och Victor följer normen i detta fall. Rätt mysigt med första advent på Skansen, men också… sjukt mycket folk, kallt, blåsigt och skönt att komma hem igen och tina upp fötterna. Vi väntar nog till sommaren innan nästa besök.

IMG_0793

Vicke och jag spanar på fisk.

IMG_0796

Ännu fler fiskar.

IMG_0822

En uggla (nähä?). Den gjorde så sjukt många foto-poser att det inte gick att låta bli fotandet. Här är blogg-posen.

 

IMG_0845

Grisar. Tur att jag inte äter griskött. Blir inte direkt sugen när jag ser djuren heller.

IMG_0831

”Choca los cinco” med sin farbror. High five är en favvo just nu.

IMG_0854

Solnedgångarna är så fina nu, så även dagens.

Det här med skuldbeläggning.

30 Nov

 

Det har väl inte undgått så många att Blondinbella har fått barn, en liten gullig Gillis. Och att hon direkt efter meddelar att hon älskar att föda barn, att det var det bästa och underbaraste hon gjort. JÄTTEKUL för henne, det är det verkligen. Jag önskar att alla kunde ha samma upplevelse som hon hade. Det skulle betyda ett stort steg i evolutionen, eftersom den verkar ha stannat av på just biten där det gäller människofödsel.

Jag håller faktiskt med henne om att det inte gjorde lika ont som jag hade trott (jag hade förvisso både tens, lustgas och epidural), och det ÄR fantastiskt vad kroppen klarar av (med en jävla massa hjälp – man ska inte glömma att typ var tredje kvinna eller barn dog förr då man inte fick sån här hjälp – och att det är livsfarligt att föda barn i många länder än idag), men jag blir provocerad och förbannad när hon ska ge råd till andra inför förlossningen på det sättet som hon gör. Den mentala inställningen gör tydligen… allt. Är det inte att skuldbelägga de kvinnor där förlossningarna varit fruktansvärt jobbiga? De som inte klarat av att NJUTA när det känns som allt är kört? (Ett av tipsen är alltså att njuta när det känns som jobbigast). Kan vi inte bara säga såhär: Det gör skitont och alla förlossningar är asjobbiga, men försök bara att härda ut för du har inget annat val när du väl ligger där. Det är liksom försent att ångra sig, och när barnet är ute kommer du kanske fortfarande ha skitont, men åtminstone en (eller fler?) fantastisk liten varelse att fokusera på. Kanske blev det till och med kejsarsnitt, vilket liksom knappast har med den mentala inställningen att göra – såvida det inte har varit ett planerat önskat snitt.

Jag AVSKYR det här med att den ”mentala inställningen” är avgörande. Min inställning räddade INTE mig från dropp under graviditeten eller att må illa i nio månader, jag lovar. Min mentala inställning skapade inte heller livmoderinfektion eller blodpropp. Den kunde heller inte förhindra att jag… gick sönder och förlorade så pass mycket blod att jag svimmade. Jag vet att det finns metoder för att förhindra bristningar, men jag gick mest sönder inuti. Förlåt för detaljerna, men ingen barnmorska i världen som hjälper till att hålla tillbaka kan förhindra en sådan sak. Sen alla de där barnet ligger fel. Där det tar ett par dygn. Där hjärtljuden går ner och det blir en kamp mellan liv och död. Ja men, NJUT när det är som jobbigast. Den mentala inställningen gör ALLT.

NEJ! Den mentala inställningen kan hjälpa att hantera smärtan och allt det andra, men herregud, den kan inte ta bort komplikationer eller rädda en mamma eller barn som inte överlever. Jag blir bara provocerad. Det handlar inte om att inte unna andra bra förlossningar, det handlar om att de som haft det bra också måste kunna känna ödmjukhet och förståelse för de som inte haft en lika positiv upplevelse – trots att man varit peppad innan. Okej?

Med det sagt skulle jag faktiskt inte ha något emot att föda igen. Den tiden och smärtan är en droppe i havet jämfört med den lycka som barnet ger om allt i slutändan går bra, men graviditeten och infektionen däremot. Värsta någonsin.

Första månaden på jobbet.

29 Nov
utsiktjobbet

Utsikt från jobbet.

Nu har jag jobbat fyra veckor. Helt sjukt hur mycket fortare dessa veckor gått än veckorna hemma. Det är faktiskt som folk säger: SEMESTER att jobba jämfört med att vara föräldra”ledig”. Det beror såklart säkert på vad man har för barn och jobb (och resande kärlek), men ändå. För mig är det så. Trots tre timmar resväg per dag i hysterisk rusningstrafik och heltidsjobb på det (där jag skiter i att ta lunchrast). Märkligt hur fort det gick att ställa om. Det tog typ… en timme.

Jag gillar att jobba. Att gå hemifrån strax efter sex är inte särskilt jobbigt, faktiskt är till och med det lättare än mammaledigheten. Kanske har det att göra med att jag är friskare än innan graviditeten, I don’t know. Jag vet bara att känns bra just nu. Balans.

När jag kommer hem visar Victor mig en mängd saker. Dä, dä, dä! Han springer, går baklänges, ställer sig på tå för att släcka lampor, klappar händerna åt sig själv när han gjort något och vet vad han vill. Han vet att han kan matvägra om han inte får russin eller avokado. Att han kan vägra bada, pussas, kramas och borsta tänderna. Han vägrar egen säng och måste somna omhållen.

Men vi har också skrattattacker ihop, vi jagar varandra, vi läser sagor och Victor dansar till musik. Så länge jag bara får sova ifred i eget rum så funkar allt hur bra som helst. Han vaknar så ofta och gråter. Jag hade aldrig klarat det nu, som jag gjorde förut. Min sömn har äntligen blivit normal igen tack vare eget rum och att Martin tar nätterna.

Vi är en familj, vi tre. Mina stora kärlekar och jag.

Vickes nya bästis.

23 Nov

VickemedIphoneNov2013Råkar han se telefonen eller paddan blir det vrål och skrik tills han får hålla hårt i sin bästis. Siri är poppis. En gång sa han vad jag trodde var googlegoogledadabada, men Siri tolkade frågan som Who are not Pokémon got a little sister och började söka efter svar. Där ser man. Iphonen funkar därmed även som translator.

Vicke har även fattat att man ska säga hej i telefonen, så han sätter den vid örat och säger hejhej (ejej!), låtsas sedan skriva sms och ser jättejätte busy ut.

Dagens ettåringar alltså …

Premiärridning.

17 Nov

Ridning17nov20131JPG

Eftersom jag har en sån snäll pojkvän som låter mig sova i eget rum om nätterna har jag sovit åtta timmar två nätter på raken! Victor verkar förövrigt ha slutat sova på dagarna över huvud taget, eller så sover han en kortkort stund. Jag vet inga andra ettåringar som slutat sova på dagen, men vad gör man? Måste acceptera att lillungen är onormalt pigg helt enkelt …

Iallafall. Utvilad (eller nåt) åkte vi till Tyresta Nationalpark idag där Victor fick rida för första gången. Vilken succé! Han skrattade högt typ hela tiden och guppade åt sidorna med flit för extra effekt. Han älskar djur (det gör väl alla småbarn?) och speciellt hästar. Han blir helt till sig. Jag gick själv på ridning när jag var ”liten”, men egentligen gillade jag aldrig hästar – trots att jag var skötare och sådär. Det var nog mest för att man skulle gilla hästar på nåt sätt. Strunt samma. Victor däremot kanske blir dressyrmästare?! Ni ser ju hans stil liksom, snyggt värre. Sitter nästan i split på den breda hästryggen.

Ridning17nov2013

Det bästa med att jobba:

7 Nov

JagNov2013

… Är kanske att komma hem och ungen springer mot en och kastar sig om halsen. Med lite tur får man en blöt puss också.

Annat bra är förstås lön och att jag till och från jobbet redan läst ut en bok sedan i måndags.

(Sovmorgon till sex har det dock inte blivit hittills, har vaknat runt fyra varje morgon utan att kunna somna om).

Imorgon…

3 Nov

OrkideNov2013

Börjar jag jobba. Känns så himla konstigt. Jag ser fram emot det, men är samtidigt jättenervös. Helt nytt ställe, gå från att vara med Victor jämt till väldigt väldigt lite. Det blir långa dagar (ungefär 11,5h borta hemifrån), men jag vet ju att han är i tryggt förvar hos sin pappa.

Sista helgen har varit bra. Förutom att Victor varit uppe några timmar varje natt, hostat och vaknat hela tiden, men Martin har tagit hand om allt och låtit mig sova. Egentligen skulle jag ha jobbat i fredags, men det blev ju inte så – så vi fick en långhelg tillsammans. Har hunnit städa, tvätta, handla, sova, läsa, gå på promenad, shoppat lite, haft besök av Victors mormor och varit ute på restaurang i stan med Martin, Victor och hans morfar och farmor. Jag älskar Orkidé som ligger vid Söderhallarna. Så himla god thaimat. Och prisvärd, för att vara middag. Try it!

Efter restaurangbesöket vägrade Victor vagnen och gick hela vägen till södra station. Det är nästan en kilometer tror jag, eller iallafall rätt många hundra meter. Inte blev han trött heller, det var vi som tröttnade på att han gick. Innan det gick han massor på medborgarplatsen också, och för säkerhets skull hade vi med hans lilla ap-sele som vi köpte i LA. Skitbra grej. Hemma har han apan som gossedjur, sedan kan man koppla på en liten rem och ha det som ett koppel. Han springer ju hit och dit, så det känns tryggt i stan. Igår var det dock mest upp och ner upp och ner upp och ner för trottoarkanter som gällde…

Well, nu ska Martin och jag umgås en liten stund innan jag lägger mig. Läser spännande Geim och hoppas kunna sova …

Året som gått …

3 Nov

Nu har jag varit mamma”ledig” i mer än ett år! Och mot slutet gick det fort. Jättefort. Tycker ändå att vi har gjort ganska mycket det här året, och Victor har vuxit från en liten svarthårig bebisgubbe till ett envist småbarn som springer runt och förstår vad man säger.

De första tre månaderna var skitjobbiga, med barnsängsfeber, blodpropp, nässelfeber, amningsproblem och Victors kolik och sedermera mjölkproteinallergi. Sov väldigt, väldigt lite och var rädd för det mesta. Gjorde inte så mycket mer än att försöka lära känna det nya livet och bli frisk. Vet inte hur många gånger jag var hos läkaren eller grät, men vissa dagar var det flera gånger.

IMG_6829

Efter ett halvår släppte många rädslor och jag vågade åka kommunalt. Victor fick luftrörskatarr med antibiotika. Han slutade sova i sin säng och grät när han såg andra människor än oss. Vid sju månader slutade jag amma och vi åkte vi Lanzarote en vecka. Där blev både han och jag magsjuka (och jag fick åka ambulans! Spännande  upplevelse…).

Lanzarote...

Lanzarote…

På sommaren åkte vi en helg till Hudiksvall på bröllop. Martin sov med Victor istället för att vara med på bröllopsmiddagen, eftersom Victor var mitt i separationsfasen. Den pågick i typ ett halvår. Sedan började han gråta när människor gick istället. Han hatar numer avsked. Det gäller kassörskan i kassan eller personer på bussen också.

Vi åkte också till USA i 2,5 vecka eftersom Martin skulle på kurs där. Bodde på Hilton i Fullerton utanför LA och hann med många utflykter. En heldag till Mexico (!), upp i bergen, på val- och delfinsafari vid Dana Point (såg både vilda delfiner och en blåval!), ett par gånger till San Diego, runt Beverly Hills och Santa Monica precis som 2011 och en massa annat. Vi bilade även till San Francisco och bodde några dagar hos min kusin och hans fru. Jag älskar, älskar Kalifornien.

IMG_4678

San Diego…

Vi åkte en dag till Runmarö och hälsade på kompisar med dotter jämnårig med Victor. Vi åkte till Gåsvik utanför Norrtälje en dag och hälsade på kompisar med son jämnårig med Victor. Där träffade jag av en slump min gamla bästis från mellanstadiet – och hon hade en son född i september 2012 precis som Vicke. Rätt ballt. Vi har varit på kosläpp, dagsutflykter till Dalarö och Victor har badat i svenskt hav.

Jag klarade av utmaningen att gå 30 mil på 1,5 månad (med marginal!). Jag sprang en mil igen. Jag tränade på Friskis & Svettis. Jag gick inte alls ner i vikt som planerat och kommer inte i mina kläder, men jag blev vän med min kropp och fick bättre hår, blev av med mensvärken, började tåla laktos bättre och få mindre D-vitaminbrist.

Jag har sålt ungefär 250 av min bok, den har varit med på Bokmässan, världens längsta bokbord och i en tidning. Jag har även läst ut över 50 böcker och fortsatt bokblogga på Bohusläningen. Jag har hunnit se flera serier: Girls, Breaking Bad, Walking Dead, Bates Motel, torka aldrig tårar utan handskar och Orange is the new black. Vi har lekt detektiver, jag har gjort allergiutredning, skaffat nya glasögon, tonat håret och varit hos tandläkaren. Jag har varit flera månader själv med Vicke eftersom Martin rest med jobbet.

Cover 001

Vi har varit på mängder av husvisningar, nästan köpt hus och till slut köpt radhus.

Vi har gått på öppna förskolan på tisdagar och torsdagar, men med start då Victor blev ett år. Jag älskade det direkt. Har haft saker att göra hela tiden även innan eftersom så många jag känner har fått barn samtidigt. Victor har alltså träffat massor med bebisar. Har även haft (och har!) världens bästa internetmammagrupp och har träffat flera av dem, några flera gånger och ska träffa igen.

Jag har varit på möbelmässan, barnmässan och ekomässan. Och ett dygns spa med två bra tjejkompisar (dvs en natt utan Victor), Bokrelease, middagar ute och blivit fadder åt ett bolivianskt barn.

Ett drygt år har gått där jag gjort många saker både med och utan Victor, ett år där jag inte hunnit bli uttråkad men varit så sjukt trött. Är tacksam för tiden, men ser samtidigt ändå fram emot att börja jobba imorgon och överlämna Victor till världens bästa pappa.

 

Sista dagen som mammaledig (!!!!!!!).

31 Okt

oktober2013

Att dagen är här! Känns ju helt SJUKT. Om någon undrar vad jag ska göra så är det att jobba som projektadministratör. Vad det innebär vet jag inte helt än, tjänsten blir lite som man gör det sades det. Sånt är ju alltid positivt.

Dock fick jag veta igår att min nya chef inte är på plats imorgon, så jag börjar på måndag istället. Alltså blir det en oväntad bonusfredag tillsammans med hela familjen.

Ungen är förkyld sedan i måndags och klättrar typ ordagrant på väggarna, så att få vara två känns ju rätt bra. Som ni ser på fotot hann han iallafall springa runt ute med sina ekologiska (!) vinterkängor som han lånat av sin kusin innan han blev sjuk.

 

Det här med att börja jobba igen på fredag…

28 Okt

jord

Det finns ju ändå vissa fördelar med det.

  • Folk kanske kommer lyssna på vad man säger? Och inte sitta och äta jord ur blomkrukor och bara skratta om man säger NEJ?
  • Få dricka en kopp kaffe ifred. Äta lunch ifred. Gå på toa ifred!
  • Få läsa eftersom jag åker kommunalt, och det tar ju sin lilla tid i den här stan.
  • Få använda handväska och hängande örhängen igen. Ytliga saker jag faktiskt saknat.
  • Få ut lite mer pengar i månaden än 6700 efter skatt (OBS – tagit ut tre dagar/v. Därav summan).
  • Längta efter Victor hela dagarna och ha energi (?) att leka med honom ordentligt när jag kommer hem.
  • Få sovmorgon till klockan sex!
  • Victor kommer spendera kommande tio månader med världens bästa pappa.

Bebisen är borta.

26 Okt
13man

Vad MENAR pappan när han tycker att vi borde klippa Victor igen?!

Och utbytt mot ett barn.

Nu för tiden är morgonen så annorlunda mot för några månader sedan. ”Vill du ha gröt Victor?” frågar jag, och han går ner från sängen själv (den är ganska hög och nej, han sover inte i egen säng än), går fram till dörren och försöker öppna den. Sedan springer han till köket, lägger nappen på bordet och ställer sig vid sin stol i väntan på att bli upplyft. Väl i sin stol bläddrar han lite i en bok i väntan på att gröten ska bli klar.

Min lilla bebis är borta och utbytt mot världens gulligaste barn.

(Förutom när han bestämmer sig för att det är morgon vid fyra och sen är världens piggaste hela dagen, som idag).

13 månader med Skorpan.

7 Okt

Laserbok20131003

BOOM sa det i utvecklingen vid ett år! Förutom att du kan gå (!) så går det liksom att prata med dig nu. ”Kan du hämta en bok Victor?” och du knatar iväg och hämtar en bok och börjar bläddra. Ibland kryper du upp i mitt knä så att jag kan läsa för dig.

Du förstår massor med ord och pekar när man frågar om lampa, banan, gröt, pappa osv. Du förstår även en del spanska ord (t.ex. chupete – napp). Däremot när man frågar om mamma så pekade du senast, efter noga övervägande, på papperskorgen. TACK VICTOR. Iallafall. Allt blir bara roligare och roligare och bättre och bättre.

Du kan säga ”ja” (”aa”), ”där” (”dää”), skaka på huvudet som nej, ”meom” betyder banan och ”na-na” napp. ”Pappa” och ”mamma” slängs ut lite random till personer du verkar gilla.

Du äter mycket och bra och på sistone har även min mat börjat gå hem. Men bara om den vuxenkryddas med en massa färsk vitlök, rosmarin och sånt. Smaklös mat ratas direkt. Jag håller strikt på ekologisk och kravmärkt, och absolut inget socker förutom frukt.

Du sover en gång på dagen numer, 40-120 minuter, och sedan typ 21-06 förutom en miljon uppvaknanden. Du kan fortfarande inte sova själv, men du kan åtminstone bli buren till din säng efter att du somnat och fortsätta sova där en liten stund. Ettåringar bör sova 12-13h/dygn, vilket du inte gör, men du sover iallafall mycket mer nu än förut. När du var mindre sov du kanske hälften mot snittbebisen.

Vi går på öppna förskolan i kyrkan på torsdagar, och senast började du pussas med en tjej där. Tills hon snodde din leksak mellan pussarna, då började du grina.

Du har nu tre tänder och två till är på väg. Du gillar att bitas, särskilt i ens tå om man sitter i soffan. Du spänner musklerna tills du skakar och gillar att se dig själv i spegeln.

Oktober är min sista månad som föräldraledig. Jag försöker boka upp så mycket som möjligt och ”njuta” trots trötthet. Plötsligt har året gått så väldigt fort. Jag kände inte så innan sommaren, men nu har det bara sagt swisch

Victor, jag älskar dig SÅ otroligt mycket. Mer än allt annat. Du är det bästa som hänt mig, utan tvekan. Jag är så lycklig att få ha dig i mitt liv. Älskade, älskade fina unge.

Barnmässan. Och godis som vitaminer – vill du testa?

5 Okt

Igår var jag på UnderBARA BARN-mässan med några från internetmammagruppen. Kul grej, men jäkligt stressigt och smått kaotiskt. Fullt med barnvagnar, hysteriska köer och rätt trångt. Kom iallafall hem med en del bra saker. Bäst är lektältet som blev en riktig hit hos Victor. 100 spänn! (Och 100% o-ekologiskt, så det får jag väl förvisso skämmas för).

Barnmassan20132

Av alla gratisgrejer och det jag köpte är jag på andra plats mest nöjd med dessa ekologiska tossor från Little Minds. Så himla söta! Mässpris var 100 kr och på nätet kostar de 199 kr. Finns i olika färger och storlekar. Victor fick i 22/23 så vi får väl se hur länge de passar (med tanke på att han har stora fötter redan nu) …

Barnmassan20131

En grej jag var lite skeptisk emot är dessa vitaminer från KidsZoo som finns i godisform (rek. från 1 år). Efter ett långt samtal och noga studerande av innehållet är jag faktiskt inte lika skeptisk längre. De smakar dessutom riktigt gott. Nu ger jag inget socker till Victor, men de är ju bättre än godis iallafall och kommer slinka ned både i mig och Martin.

Enligt hemsidan: Alla produkter innehåller bara naturliga aromer och färger från frukt och grönsaker. Innehåller inte några konstgjorda sötningsmedel. De finns i fyra olika sorter, och jag fick med mig en burk hem med kalk och D-vitamin. Jag har även ett par prover på fiskolja, där en ”tablett” innehåller 90mg fiskolja (varav 25mg omega-3). Om du lämnar en kommentar med din e-mail i detta inlägg så skickar jag hem proverna till dig! (Obs, endast inom Sverige och får jag flera kommentarer lottar jag ut en som får proverna).

Barnmassan2013

 

Lång dag, och Victor somnade redan vid 20:00. Förvisso en miljon uppvaknanden, men ändå. Man får vara glad för det lilla.

 

Min lilla, lilla värld.

30 Sep

Det här med att nästan börja grina över att såsen blir för salt, potatisgratängen ful och fisken går sönder? Kanske lika bra att börja jobba snart igen så att världen växer lite.

Om jag bara kunde få sova och slippa gråta över det också. Blir snart galen på det här.

Nej Victor, det är inte morgon vid fyra! Särskilt inte när jag somnade strax innan ett.

Paus i att inte ha nåt intressant att skriva om.

25 Sep

JÄTTEintressant tycker nämligen jag: BARNET HAR LÄRT SIG GÅ SJÄLV! Just saying.

Svenska kyrkan och sånt.

22 Sep

diskmaskinen

 

Hinner inte med bloggen! Kanske får en chans varannan dag att blogga lite, men så händer det något. Som att jag råkar trycka på ”starta om datorn”. Eller så vill Victor att jag jagar honom. Eller så stoppar han in alla nappar i högtalaren, klättrar in i diskmaskinen eller biter mig i tån. Och så är jag förjäkla trött. Martin är bortrest åtta dagar. Victor är lägligt nog förkyld, och fick just en ny tand, vilket innebar att han vaknade konstant tre nätter på raken. Jag räknade seriöst till 12 sekunder mellan alla uppvak eller gnäll/bök/slag i ansiktet. Höll på att bli helt tokig – tills jag såg den där lilla tanden och gav honom hans livs första dos alvedon. Äntligen en natt med normalt uppvak och flera timmar sömn för mig.

…Och så blev det två dagar senare. Söndag. Äntligen är helgen snart slut.

Jag har jag upptäckt det allra bästa med svenska kyrkan: Öppna Förskolan. Kommer gå varje vecka. Alla som utnyttjar den här verksamheten borde vara med i svenska kyrkan, precis som man betalar skatt för att utnyttja skattens förmåner.

Alltså ja, ni ser? Varken hinner med bloggen eller bloggar om intressanta saker.

 

Livet just nu.

13 Sep

BadarSept2013

Livet med en ettåring är så himla kul. Imorse tog det lång tid att käka upp gröten eftersom han skulle pussas mellan varje sked. Och peka på lampan och hälla vatten över hela stolen. Han kan leka själv, kryper runt och ropar ”google google” och sover mycket bättre på nätterna. I söndags badade han i havet för första gången, och han rådiggade det. I veckan har vi gjort roliga saker varje dag.

Allt är ärligt talat roligare och lättare med en ettåring. ”Slut på lugnet” säger folk, men jag är så mycket lugnare inombords. Mindre trött. Blivit vän med min kropp. Inte rädd på samma sätt. Jag har lyckats springa en mil igen (!), kan åka till stan utan problem och blir aldrig uttråkad. Vet inte om jag någonsin blivit just uttråkad under detta år, men första månaderna var åtminstone motsatsen till roliga.

Ungen är 79 centimeter och väger 11,7 kilo, vilket är lite över medel om någon undrar. Han är glad, pigg och nyfiken. Han är så självklar, samtidigt slås jag ofta av ett wow. Han är här! Han är mitt barn!

1/11 ska jag börja jobba igen och jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Livet just nu känns bara bra, så vi får väl se.

 

Ett år.

8 Sep

Jag har alltid älskat utmaningar. Bo utomlands. Utbildningar. Springa tjugo kilometer från att klara tre. Läsa hundra böcker på ett år. Flytta.

Skaffa barn.

Största utmaningen av dem alla.

Och igår var det ett år sedan Victor föddes. Den sjunde september klockan 02:14, efter ett drygt dygn med värkarbete men framförallt nio månader av det värsta jag varit med om.

Alla säger ”vart tog tiden vägen?”, men jag vet precis. Till barnsängsfeber, blodpropp, nässelfeber, mjölkproteinallergi och kolik, sömnlösa nätter, amningsproblem, rädslor, enorm kärlek och beskyddarinstinkt. Läkarbesök i mängder, blöjbyten, barnvagnspromenader, resor. Jag vet vart tiden har tagit vägen.

IMG_3220

Nyfödd lillskorpa.

Victor har gått från en liten parvel på 52 centimeter och 3,5 kilo till ca 80 centimeter och 11 kilo (vet inte exakt – det var två månader sedan vi mätte och vägde, då 77 cm och 10,6 kg), från att vara en hjälplös kotte i minikläder till att krypa, gå längs möbler, vinka, leka tittut, skratta och pussas. Så mycket som hänt på ett år i hans utveckling att man nästan trillar baklänges.

Jag har överlevt tre månader med en jävligt jobbig start. Tre månader med täta läkarkontroller och medicinering. Efter det blodproppen som försvann. Kroppen som läkte. Mitt hår som blev bättre. Jag klarade att delamma i sju månader. Min mensvärk som försvann. Min D-vitaminbrist som minskade och värdet som ökade.

Halsband jag ska ha på mig dygnet runt.

Halsband jag hade på mig konstant i tre månader pga medicinen.

Martin var bortrest sammanlagt 2,5 månad och jag klarade att vara själv med Victor.

Vi åkte en vecka till Lanzarote (där jag bland annat fick åka ambulans), en helg till Hudiksvall på bröllop, till USA (Los Angeles, San Diego, San Francisco) och Mexico där Victor såg både fria delfiner, en blåval och papegojor.  Vi har gjort dagsutflykter till Norrtälje, Runmarö, Dalarö, Tyresta och en massa andra ställen. Vi har varit på studentmottagning och 60-årsfest, firat jul, påsk och midsommar.

IMG_4696

Mission Beach, San Diego.

Jag har läst ut 55 böcker (så de som sa att man inte hinner läsa när man får barn?! Don’t get it), sett flera serier och filmer, varit på möbelmässa och ett par, tre tjejkvällar. Tränat på Friskis & Svettis. Sprungit.

IMG_4043

En av de bästa stunderna på Lanzarote. Med Victor som sover i famnen medan jag läser bästa Cirkeln.

Vi har köpt radhus.

RadhusetAg1

Nyproduktion som ska bli klart till nästa sommar.

Jag har njutit dagligen över att INTE vara gravid. Över att Victor växer och blir större. Sover bättre. Lär sig mer. Blir mer och mer en egen person.

Så ja, jag vet precis vart tiden har tagit vägen. Och det är till så mycket.

Jag är så tacksam över att ha Victor i mitt liv. Den största och bästa utmaningen av dem alla. Den mest verkliga, den viktigaste. Jag har aldrig varit så trött men heller aldrig så lycklig som jag är nu. Precis där jag ska vara. Här.

Livet: Tack.

 

Evighetsprojektet.

25 Aug

Image

Det här med att göra ett (eller typ hundra) fotoalbum över Victors första år och sortera ut bästa bilderna av ungefär en miljon? Evighetsprojekt. Nästan så att man saknar tiden då det var 24- eller 36-bildersrullar som gällde.

En helt egen dag.

21 Aug

Tänk er, efter ett år med bara nån timme här och där själv. Chansen att ha en helt egen dag. Välja precis vad jag vill.

Och den är här nu, den där dagen. Jag tänker mig en tur till stan, äta en sallad så långsamt det bara går medan jag bläddrar förstrött i någon blaska. Kika i affärer, ringa en kompis, och sedan lägga mig på en parkbänk i solen flera timmar innan jag dricker en soyalatte. Sedan en löptur i skogen med efterföljande promenad lyssnades till någon sommarpratare.

Eller kanske en ansiktsbehandling? Massage? Avsluta dagen med att käka med några vänner?

Möjligheterna är oändliga.

Ändå är det följande jag väljer: En heldag med familjen, minus kanske nån timme på balkongen. Det är ju den tiden som är allra bäst, tiden då vi är alla tre. Victor som skrattar och pussas och är alldeles lycklig över att få vara med oss båda samtidigt. Det finns inga sovmorgnar, böcker eller cafeér som kan slå det på långa vägar.

Fast… det skulle kanske inte vara helt fel med några timmar iallafall, innan Martin åker på jobbresa om några dagar och är borta halva september.  Vi får väl se om jag klarar av det, de där timmarna själv alltså.

Snart ett år.

19 Aug

aug2013

Alltså typ tvåochenhalv vecka kvar tills Skorpan blir ett helt år (!). Världens bästa bebis. Sover kanske mindre än andra barn, men skrattar desto mer. Nästan alltid glad och alldeles fantastisk. Han pussas och gosar in sig, leker tittut och snackar sitt eget språk. Picka picka, pocka, nan nan.

Åh, vilken kärlek.

Obeskrivlig.

Sånt man säger och kanske inte bör säga.

15 Aug
V.40

V.40 – för ett år sedan.

När jag var gravid slog jag något slags rekord i att bli irriterad på kommentarer från andra människor, och jag är nog inte ensam. Den första, andra och tredje gången någon kommenterade magens storlek var det okej, men efter fyrtio, femtio hade jag lust att be folk hålla käften. Typ ”men hej tjockis! Säker på att du inte väntar TVILLINGAR?! Höhö”. Eh jo, jag är ganska säker. Är du säker på att du inte vill ha en örfil? Det kanske är ungefär lika kul som att heta Dick Pitt och få samma skämt serverat femtio gånger om dagen. Det kanske var kul första gången. Om ens då.

Jag vet att folk inte menade illa, men som höggravid är man jävligt less på sin stora kroppshydda som är oproportioneligt framtung och hormonmässigt asutmattande, och då kanske folk skulle kunna vara så vänliga att knipa igen eller säga något annat som typ ”hur mår du? Behöver du hjälp med något? Vill du att jag ska komma hem till dig med färdiglagad, fettsnål, basisk mat som hjälper mot halsbrännan?”. Men det säger folk naturligtvis inte. Nej nej. Möjligtvis erbjuder sig folk att vara barnvakt till den nyfödda bebisen som komma skall. Som om man skulle vilja vara ifrån sin bebis en endaste sekund när den är född? Nepp. Däremot skulle man gärna vilja ha hjälp med allt annat så att man kan stirra på sin bebis dygnet runt i fred.

Andra kommentarer som också kan skippas är: ”Passa på att ha lite egentid, GÅ PÅ BIO och sånt”. Ursäkta, men vem vill gå på bio när man behöver kissa var femte minut och aldrig i livet orkar köa till varken toalett eller biosalong, om man ens orkar resa sig? Dessutom har man haft ungefär en triljon timmar egentid innan. Allt man bara vill är att bli tre (eller hur många barn man nu väntar) ögonaböj. Man skaffar oftast inte barn för att få egentid.

Eller: ”Tycker du att du sover dåligt nu? Hoho, VÄNTA BARA tills bebisen kommer! DÅ kommer du sova DÅLIGT”. Thank you very much och hejdå. Kanske får man en unge som sover hela nätterna från början (vilket är en annan grymt provocerande sak när man faktiskt inte fick en sådan unge), eller så har personen inte en aning om hur jävla dåligt man sovit som gravid när man mått illa konstant och inte ens kunnat ligga ner mot slutet pga halsbrännan från det djupaste helvetet. Lite sömnbrist när man har sin älskade onge är ingenting jämfört.

Eller: ”Va? Mår du fortfarande illa? Min kompis moster har aldrig mått så bra som hon gjorde under graviditeten!”

Eller: ” Jag tror mycket handlar om ens inställning när det gäller hur man mår under graviditeten”. Sånna som säger sånt har jag lust att aldrig prata med igen. Konstigt sammanträffande att det alltid är folk som aldrig har varit gravida som säger sånt.

Eller: ”Passa på att njut nu innan bebisen kommer”. Förlåt, men det finns inget njutbart i att vara gravid. Det var faktiskt mer njutbart att få blodpropp än att vara gravid, om man nu ska vara sån.

Eller: ”Var tacksam att du kan bli gravid, det finns faktiskt de som inte kan få barn”. Jo jag veeet, jag var tacksam och allt det där, men det finns alltid folk som har det värre. Här kan man alltid vara tacksam över något. Inte ens om man blir av med sin familj, hem och jobb får man väl klaga eftersom det hade kunnat vara värre.

Det kan också vara tvärtom. Kommentarer om att det är onormalt att inte må illa, att man borde vara trött, borde vila, borde vara uppsvälld och ha halsbränna fast man inte har det. Alltså är det bästa att go with it, att säga ”stackars dig, jag vet hur det känns och lider med dig” till en som fortfarande spyr i sista trimestern, eller ”vad härligt, grattis” till den som inte mår illa.

Men, jag råkade själv göra det nyligen, jag drog en ”inte för att vara sån, men det kan ta lite tid innan man kommer i de där jeansen igen” när en preggo bara försökte peppa sig själv till hur skönt det kommer bli att slippa vara gravid (slippa vara gravid är himmelriket). Jag var trött som fan, tänkte mig inte för, och skrev sådär – med goda intentioner som blev helt fel. Och bara för att jag själv inte kommer i dem än.

Så trots att jag hatar sånna här kommentarer har nog alla (inkl. jag) dragit en sån någongång, antingen innan man är gravid eller efter. Eller både och. Lite förståelse åt båda håll vore optimalt, men är man gravid har man faktiskt företräde till peppande kommentarer eller att folk kniper igen.

 

Jetlag.

10 Aug
Mexico

En skål från Mexico.

Jetlag måste väl (en smula överdrivet) vara djävulens påfund eller nåt. Som vuxen är det en sak att komma tillbaka från USA’s västkust, men som BEBIS? Allt är liksom upp och ned. Lite som att ha en nyfödd igen. Igår somnade han för natten vid 06, idag vetesjutton men klockan är 4:08 nu. Vet inte riktigt hur vi ska få till det eftersom det inte hjälper att väcka ungen tidigt. Han klarar sig fint på så lite sömn ändå. Mindre än vad jag själv klarar mig på tydligen.

Hoppas det blir lite ordning på det här snart. Det är så typiskt, för i USA sov Victor hur bra som helst och vi fick in sjukt bra rutiner (han sov mellan oss 23-07 och bara ett fåtal uppvaknanden per natt, vadå perfekt?!). Vi har semester nu och jag hade räknat med jobbigt jetlag, men det har nästan blivit värre för varje dag som gått. Jackpot …

Hörs när vi är på banan igen.

MexicoWedding

Mexikanskt bröllop i en vägkorsning i Rosarito. Också ett ställe att gifta sig på…

Imorn Cali.

18 Jul

Gasvik

Snart har vi haft två veckor semester tillsammans, idag är det nionde och sista dagen på ett par veckor. Imorn åker vi nämligen till Los Angeles och Martin ska gå på kurs. Victor och jag får roa oss själva på dagarna, men det ska säkert gå bra.

Semester har aldrig varit bättre. Solen skiner nästan hela tiden, vi har varit hos några kompisar utanför Norrtälje, hängt på Dalarö, jag har läst och solat på balkongen, gått kvällspromenader (och sprungit) varje kväll, träffat kompisar, släktingar, varit i stan och … reserverat ett radhus (!). Skriver inte mer om huset nu för vill inte jinxa. Så jäkla bra allt känns nu. Känner mig inte heller som en konstant zombie längre, utan mer bara normaltrött.

See you on the other side!

barnmorskan

10 månader med Skorpan.

8 Jul

Tänk, nu har hela tio månader gått! Egentligen var det igår, men vi satt i en bil från Hudiksvall då, och när vi kom hem var jag för trött för att blogga. Det tar sin lilla tid att skriva ett månadsbrev.

Den här månaden har din pappa varit ute och rest 75 %. Det har gått bra för det mesta och du har faktiskt sovit ganska bra vissa nätter. Till och med längre än till fem. Vi har gått en massa promenader, umgåtts jättemycket med släktingar och varit på både studentmottagning, 60-årsfest, firat midsommar och varit på bröllop i Hudiksvall. Din moster Ylva, som bor i Lund, var även här några dagar på raken och det var mysigt.

9-10 man5

Idag var det 10-månadeskontroll, och du är nu 77 cm och väger 10,64 kg. ”Det syns att han gillar att äta”, var utlåtadet. I förhållande till längden har du dock lite till godo till och med.

Du fortsätter att gå längs möbler och har stått några sekunder själv utan att hålla i dig. Du pratar och säger saker som bim, bib, mama, baba, da-da osv. Bim och bib säger du i samband med mat. Biberon är nappflaska på spanska, så man kan ju låtsas att bib är ditt första ord.

Du sträcker upp armarna till imse vimse spindel och försöker sjunga med (jättegulliga pipljud), kan peka och ibland nästan säga !, sätta dig från stående eller liggande, kryper fort som sjutton och ramlar väldigt sällan. Vi får byta blöjor i farten och försöka distrahera dig samtidigt. Du blir jättearg när du måste sluta med det du håller på med för att byta blöja eller ta på dig kläder. Du älskar snören av alla de slag och kan sitta och skratta åt dem. Vagnen är inte så kul längre, förutom om någon annan vagn är bredvid.

9-10 man2

Du älskar gröt och äter typ tre portioner till frukost. Annars är det frukt, yoghurt, smörgåsrån, majskrokar och pureer som går ner. Och ersättning. Välling har vi faktiskt slutat med eftersom du sov sämre av den. Du äter mycket och gärna och storlek 80-86 på kläder är det som gäller nu. Många (nästan alla) tror att du är en tjej, och det tycker jag är lite kul. Det var nämligen samma sak med min pappa när han var liten.

Du sover gärna sked och sover aldrig i din egen säng. Inte ens på dagen. Man måste ligga bredvid hela tiden. Ibland vaknar du och gråter och du vaknar ofta och tittar dig omkring för att somna om när du ser att mamma eller pappa är där.

9-10 man4

När det gäller mig har jag skaffat nya glasögon, har en utmaning att gå 30 mil 13 juni – 25 juli och kommer numera i ETT av mina vanliga par jeans. Jag har sprungit 5km på under 30 minuter igen (28:40) och springer regelbundet när Martin är hemma. Dock har jag fått jätteont i vänsta handleden och är ganska säker på att det är morbus de quervain. En hel del i min internetmammagrupp har haft eller har fortfarande samma sak. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag gillar verkligen att vara med dig Victor, du har humor och är full av energi. Allt är mycket lättare nu. Min kropp börjar mer och mer kännas som min igen, och jag har till och med fått tillbaka det mesta av mitt hår som jag tappade genom åren med stor D-vitaminbrist. Jag är inte rädd för rulltrappor längre (fast tar helst hissen), andra får gärna hålla i dig och leka med dig, och du känns mer som en liten person än som en bebis. Det är verkligen fantastiskt.

9-10 man3

Victor Victor, jag älskar dig så ofantligt mycket. Jag är lycklig varje dag över att få vara din mamma och skulle inte byta dig mot någon eller något någonsin. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Utan dig skulle livet kännas meningslöst. Jag hoppas att jag får ha dig i mitt liv så länge jag lever (och mer därtill). Kärleken är obeskrivlig och jag vet att alla mammor därute förstår precis vad jag menar.

Jag kan inte säga det nog: Jag älskar dig!

Dagens tre WOW och lite till.

3 Jul

Jag3juli2013

 

  • Martin kom äntligen hem från sin jobbresa! Han har varit på resande fot 75 % sedan 1/6. Och den veckan han var hemma jobbade han ju som vanligt.
  • Jag har haft VANLIGA jeans för första gången sedan typ februari 2012. Detta är jag extra glad för eftersom alla mina gravidbyxor har gått sönder, och det känns så b att behöva uppdatera garderoben med gravidbyxor nästan tio månader efter att Victor föddes. Förvisso kommer jag än så länge bara i mina tjockisjeans, men jag är glad!
  • Uppföljning med min husläkare, och min D-vitaminbrist har minskat! ÄNTLIGEN, efter flera år. Det är graviditeten som fixat till det, faktiskt. Jag har nu 48 i värde (referensvärde är förvisso 75-250, men med tanke på att jag hade 14 förut …). Mina symptom jag hade förut är borta och jag mår bättre än på flera år. Vanlig trötthet går inte att jämföra med den trötthet som stor D-vitaminbrist innebär. Och all annan skit … Som att tappa mer än hälften av allt hår, muskelförtvining, huvudvärk, allmän bakiskänsla osv. Jag fortsätter äta mina receptbelagda piller dock, dubbel dos.

Annat kul är att ena syrran var här lördag till tisdag, och vi hittade på en massa sköj. Victor har sovit helt okej dessa veckor (som vanligt sover vi sked), solen har skinit och jag känner mig allmänt lycklig.

Nu sitter Lillvicke och skriker rakt ut, så jag antar att det är dags att avrunda …

Obligatoriskt inlägg.

23 Jun

midsommar2013

 

Midsommaraftonen blev bra trots att Martin åkte bort på morgonen. Långpromenad, sol och regn, vänner och släkt, midsommarstång i Tyresta By och sedan buffé hos Victors farmor.

Victor slet loss ett gammalt plåster från sin kusins arm och käkade upp det. Jag adderar det till listan osmakligheter i stoppa-i-munnen-väg. Hittills var förstaplatsen en död spyfluga. Så länge han inte halsar vattnet från toaborsten, som jag hört andra bebisar gjort, så får man väl vara relativt nöjd …

All in all en bra dag alltså.

 

När man minst anar det …

20 Jun

8-9man9

… Sover ungen en tolvtimmarsnatt för första gången. Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända. Någonsin. Själv låg jag i gästrummet och sov tio timmar. TIO TIMMAR. Ni kan inte ens förstå storheten. Eller jo, ni som har barn kan nog föreställa er, men antagligen inte ni andra (no hard feelings). Herregud. Känner mig helt vimmelkantig idag.

Imorgon åker pappan bort i två veckor igen, så det känns fint att jag fick en sådan här natt. En natt full av hopp för framtiden skulle man kunna säga. Normalt är att Victor sover ca 11 h totalt per dygn liksom (plus att han vaknar massor med gånger).

Nästa steg är att slippa ligga bredvid konstant. Han lägger sig alltid sked självmant för att kunna sova, vilket låter och är jättegulligt, men ibland vore det fint att kunna få duscha, gå på toa, plocka undan … Så fort man lägger honom i egen säng vaknar han, skriker, ställer sig upp, gråter hysteriskt och vill bara komma upp i ens famn igen. Och lämna honom i vår säng går inte, för han kryper snabbt. En gång ramlade han ner i golvet för att jag sprang till badrummet när jag trodde att han sov. Det vill jag aldrig mer vara med om.

Jag känner plötsligt att det finns hopp även för detta.

Trippelt släktkalas.

19 Jun

LenaJuni

Förra veckan var det tre släktkalas på sex dagar. Lite av rekord skulle jag vilja säga. Victor fick hänga med alla möjliga släktingar, från 14-månadersbarn till snart 91-årig gammelmormor. Det var lillebrorsans student, ett 60-årskalas och ett allmänt kalas.

Jag älskar kalas. Skulle vilja gå på dem jämt. Dricka bubbel, äta gott och skratta under solen. Längtar redan till nästa.