Archive | augusti, 2013

Husknarkandet.

29 Aug

Radhus

När vi började kolla på hus för ett par år sedan tyckte jag att det var JÄTTEkul. Drömde om en trädgård med äppelträd, gräsmatta i solen och öppet kök. Två år senare efter galna budgivningar, radonhalter som får en att häpna och insikten att jag faktiskt är jävligt mörkrädd och bara vill bo i ett hus på ”landet” i praktiken, var det inte alls lika kul längre. Knarka hemnet började ge sina biverkningar, det där eviga porrsurfandet som till slut gav en abstinens. HERREGUD, jag  har inte kollat appen på två timmar! Tänk om jag missade något hus? Och alla helger med visningar, ibland fem samma dag. Besvikelsen efter att ha flyttat in i så många hus för att det sedan inte alls blivit en flytt på riktigt.

Till slut började vi till och med kolla på lägenheter. Från ett stort hus med stor tomt, till radhus med liten tomt, till lägenhet.

Och det var då vi kom på det – isåfall kan vi ju lika gärna köpa ett bostadsrättsradhus, om vi ändå är inne på lägenhet menar jag. Så fick det alltså bli.

Tror jag. Vi har bara betalat bokningsavgiften än så länge, och husen är inte färdiga förrän i vår/sommar. Men iallafall, det känns faktiskt oväntat bra. Och bara grejen att slippa budgivning när det är nyproduktion, det känns som en vinst i sig.

Evighetsprojektet.

25 Aug

Image

Det här med att göra ett (eller typ hundra) fotoalbum över Victors första år och sortera ut bästa bilderna av ungefär en miljon? Evighetsprojekt. Nästan så att man saknar tiden då det var 24- eller 36-bildersrullar som gällde.

En helt egen dag.

21 Aug

Tänk er, efter ett år med bara nån timme här och där själv. Chansen att ha en helt egen dag. Välja precis vad jag vill.

Och den är här nu, den där dagen. Jag tänker mig en tur till stan, äta en sallad så långsamt det bara går medan jag bläddrar förstrött i någon blaska. Kika i affärer, ringa en kompis, och sedan lägga mig på en parkbänk i solen flera timmar innan jag dricker en soyalatte. Sedan en löptur i skogen med efterföljande promenad lyssnades till någon sommarpratare.

Eller kanske en ansiktsbehandling? Massage? Avsluta dagen med att käka med några vänner?

Möjligheterna är oändliga.

Ändå är det följande jag väljer: En heldag med familjen, minus kanske nån timme på balkongen. Det är ju den tiden som är allra bäst, tiden då vi är alla tre. Victor som skrattar och pussas och är alldeles lycklig över att få vara med oss båda samtidigt. Det finns inga sovmorgnar, böcker eller cafeér som kan slå det på långa vägar.

Fast… det skulle kanske inte vara helt fel med några timmar iallafall, innan Martin åker på jobbresa om några dagar och är borta halva september.  Vi får väl se om jag klarar av det, de där timmarna själv alltså.

Snart ett år.

19 Aug

aug2013

Alltså typ tvåochenhalv vecka kvar tills Skorpan blir ett helt år (!). Världens bästa bebis. Sover kanske mindre än andra barn, men skrattar desto mer. Nästan alltid glad och alldeles fantastisk. Han pussas och gosar in sig, leker tittut och snackar sitt eget språk. Picka picka, pocka, nan nan.

Åh, vilken kärlek.

Obeskrivlig.

Min bok på Världens längsta bokbord idag.

18 Aug
SemesterLas

På instagram – en tjej som läste min bok på semestern i vintras.

Det var länge sedan jag skrev något om min bok Halva min Måne, men idag kommer den befinna sig på världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm, någonstans i närheten av Trappan hos förlaget Bambulunden. Dessutom till vrakpriset 30 spänn!

Annars finns den som vanligt för 53 kronor hos Adlibris HÄR.

Sånt man säger och kanske inte bör säga.

15 Aug
V.40

V.40 – för ett år sedan.

När jag var gravid slog jag något slags rekord i att bli irriterad på kommentarer från andra människor, och jag är nog inte ensam. Den första, andra och tredje gången någon kommenterade magens storlek var det okej, men efter fyrtio, femtio hade jag lust att be folk hålla käften. Typ ”men hej tjockis! Säker på att du inte väntar TVILLINGAR?! Höhö”. Eh jo, jag är ganska säker. Är du säker på att du inte vill ha en örfil? Det kanske är ungefär lika kul som att heta Dick Pitt och få samma skämt serverat femtio gånger om dagen. Det kanske var kul första gången. Om ens då.

Jag vet att folk inte menade illa, men som höggravid är man jävligt less på sin stora kroppshydda som är oproportioneligt framtung och hormonmässigt asutmattande, och då kanske folk skulle kunna vara så vänliga att knipa igen eller säga något annat som typ ”hur mår du? Behöver du hjälp med något? Vill du att jag ska komma hem till dig med färdiglagad, fettsnål, basisk mat som hjälper mot halsbrännan?”. Men det säger folk naturligtvis inte. Nej nej. Möjligtvis erbjuder sig folk att vara barnvakt till den nyfödda bebisen som komma skall. Som om man skulle vilja vara ifrån sin bebis en endaste sekund när den är född? Nepp. Däremot skulle man gärna vilja ha hjälp med allt annat så att man kan stirra på sin bebis dygnet runt i fred.

Andra kommentarer som också kan skippas är: ”Passa på att ha lite egentid, GÅ PÅ BIO och sånt”. Ursäkta, men vem vill gå på bio när man behöver kissa var femte minut och aldrig i livet orkar köa till varken toalett eller biosalong, om man ens orkar resa sig? Dessutom har man haft ungefär en triljon timmar egentid innan. Allt man bara vill är att bli tre (eller hur många barn man nu väntar) ögonaböj. Man skaffar oftast inte barn för att få egentid.

Eller: ”Tycker du att du sover dåligt nu? Hoho, VÄNTA BARA tills bebisen kommer! DÅ kommer du sova DÅLIGT”. Thank you very much och hejdå. Kanske får man en unge som sover hela nätterna från början (vilket är en annan grymt provocerande sak när man faktiskt inte fick en sådan unge), eller så har personen inte en aning om hur jävla dåligt man sovit som gravid när man mått illa konstant och inte ens kunnat ligga ner mot slutet pga halsbrännan från det djupaste helvetet. Lite sömnbrist när man har sin älskade onge är ingenting jämfört.

Eller: ”Va? Mår du fortfarande illa? Min kompis moster har aldrig mått så bra som hon gjorde under graviditeten!”

Eller: ” Jag tror mycket handlar om ens inställning när det gäller hur man mår under graviditeten”. Sånna som säger sånt har jag lust att aldrig prata med igen. Konstigt sammanträffande att det alltid är folk som aldrig har varit gravida som säger sånt.

Eller: ”Passa på att njut nu innan bebisen kommer”. Förlåt, men det finns inget njutbart i att vara gravid. Det var faktiskt mer njutbart att få blodpropp än att vara gravid, om man nu ska vara sån.

Eller: ”Var tacksam att du kan bli gravid, det finns faktiskt de som inte kan få barn”. Jo jag veeet, jag var tacksam och allt det där, men det finns alltid folk som har det värre. Här kan man alltid vara tacksam över något. Inte ens om man blir av med sin familj, hem och jobb får man väl klaga eftersom det hade kunnat vara värre.

Det kan också vara tvärtom. Kommentarer om att det är onormalt att inte må illa, att man borde vara trött, borde vila, borde vara uppsvälld och ha halsbränna fast man inte har det. Alltså är det bästa att go with it, att säga ”stackars dig, jag vet hur det känns och lider med dig” till en som fortfarande spyr i sista trimestern, eller ”vad härligt, grattis” till den som inte mår illa.

Men, jag råkade själv göra det nyligen, jag drog en ”inte för att vara sån, men det kan ta lite tid innan man kommer i de där jeansen igen” när en preggo bara försökte peppa sig själv till hur skönt det kommer bli att slippa vara gravid (slippa vara gravid är himmelriket). Jag var trött som fan, tänkte mig inte för, och skrev sådär – med goda intentioner som blev helt fel. Och bara för att jag själv inte kommer i dem än.

Så trots att jag hatar sånna här kommentarer har nog alla (inkl. jag) dragit en sån någongång, antingen innan man är gravid eller efter. Eller både och. Lite förståelse åt båda håll vore optimalt, men är man gravid har man faktiskt företräde till peppande kommentarer eller att folk kniper igen.

 

Kroppen, min vän.

13 Aug
JagDisney2013

På Downtown Disneyland för typ 1,5 vecka sedan.

 

Idag hände en märklig sak (eller ja – igår; skriver detta mitt i natten eftersom vi är uppe fram till förmiddagen. Jetlaget har inte blivit det minsta bättre).

Iallafall. Jag låg ner i sängen och klappade mig själv i nacken och kände mig plötsligt bekväm med att vara jag. Bekväm i min kropp, liksom. Det har aldrig aldrig hänt förut. Det är kanske är lite tragiskt när man snart är 33 bast, men jag har alltid sett kroppen som min fiende. Som ett hinder för allt.

Jag har mer skavanker än någonsin, men hey – det är ju jag!  Jag har sprungit dryga två mil utan att stanna, fött barn, klarat mig ur blodpropp,  barnsängsfeber och hyperemesis, vaknat upp ur D-vitaminbristdimman, och; det är jag. Jag har för sjutton burit liv och överlevt, hur coolt är inte det?!

Det är mina skavanker och de bär sin historia.

Så, jag vill bara säga till mig själv: Hej kompis, och välkommen! Jag hoppas du är här för att stanna.