Kolmården.

20 Maj

bild 2

Första helgen i maj åkte vi till Kolmården i två dagar (en natt) eftersom nya Bamses Värld hade premiär. Hade ärligt talat inga höga förväntningar på den helgen, men holy macaroni vad bra den blev. Det regnade förvisso konstant hela första dagen, men å andra sidan ledde det till extremt korta köer. Och så hade jag missat att alla åkattraktioner ingick i priset…! Victor åkte Skalmans Bilar ca hundra gånger, Honungsburkarna och till och med berg och dalbanan (Godiståget) två gånger. Det bästa av allt var att man var tvungen att åka med eftersom han är under fyra år. Win-win. Vildmarkshotellet var helt okej och jag har aldrig sett så många svenska kändisar samlade på ett och samma ställe. Typ alla var där. Alla med barn i alla fall. Jag sover alltid dåligt borta, men Victor sov riktigt bra (vilket är väldigt sällan förekommande).

Andra dagen fortsatte vi hänget på Bamses Värld och hann även med linbanan två gånger. Vi såg en björnunge som klättrat upp i ett träd ovanför oss och både Martin och jag var helt amazed, medan Victor mest var intresserad av lappar, knappar och hur linbanan funkade. Vi var även på Bamse-teater, Victor fick krama Bamse, Lille-skutt osv (fortfarande hett samtalsämne hemma), fick se leoparder och tigrar som matades osv. Very nice.

Mycket bra och prisvärd utflykt. 3400 kronor för oss tre inklusive inträden två dagar, hotellnatt och frukostbuffé, spa, aktiviteter osv. Åker gärna dit igen typ nästa år.

Inte en sån där helg.

30 Apr

I helgen var det åtta år sedan Martin och jag blev tillsammans. ÅTTA ÅR. Tycker det är ganska fantastiskt att det gått åtta år och jag hoppas på ungefär 80 till.

Victor var i alla fall sitt argaste och kinkigaste jag typ någonsin. Jag vet inte hur många gånger han slogs och vrålade. helt normalt i den här åldern, jag vet, men det är fortfarande svinjobbigt. Först när jag började gråta började han skratta. Hm.

Vi var dock på Skansen en sväng, och på grillfest hos grannen. Jag sprang och såg film och sov inte ut alls. Dessutom råkade jag fastna svenska i realityserien Ex on the beach. Pinsamt, jag vet, men shit vad hooked jag blivit.

Helgen som gick var i alla fall tyvärr inte en sån där helg. Ganska utmattad nu faktiskt. Tur att jobbveckan som kommer är kort och att det snart är helg igen. Spännande att se hur den blir…

En såndär helg.

20 Apr

Med absolut och medvetet noll planer. Och trots att jag kan bli lite rastlös och känna att jag slösar bort tid och hade kunnat träffa den och den och gjort det och det, är det alltid efter en sån här helg jag mår som bäst.

Först en spontan 10-kilometers-promenad i naturreservatet med grannarna på lördagsförmiddagen. Vilken ynnest att ordagrant ha ett stenkast (i alla fall om man tar i och får in ett bra kast) till naturreservat av det här slaget.

18 april 2015

Sen storhandla på Maxi (alla sa att ”vänta tills du får barn, då är det inte roligt att gå på Maxi längre!”. Alla dessa ”vänta bara”. Well, älskar Maxi ännu och det gör oftast Victor också). Och kolla på filmer. Sitta ute på altanen i SOLEN I T-SHIRT och få röda kinder. Baka. Städa (jo jag vet, har inte så jättestora krav på vad som räknas till roligt längre).

Grilla och ÄTA UTE i LINNE för första gången i år.

Och ta 10-kilometersslingan igen på söndagen varav springa 6km, och gå resten och lyssna på fågelkvitter och kolla på kossor och gölliga kalvar.

Mer än så här begär jag inte för en perfekt helg. (Ok, lite mer sömn hade inte suttit fel, men skitsamma).

19 april 2015

Tvåspråkighet.

15 Apr
Ålsta

Vinterbild från bakom oss. Saknar inte vintern hur fint det än är med snö.

Jag brukar glömma bort att Victor kommer bli tvåspråkig. Martin pratar alltid bara spanska med Victor, och det är så självklart att jag inte tänker på det (eftersom jag förstår allt han säger). Ibland slår det mig dock, att han får det där gratisspråket som är så grymt bra att ha.

På förskolan har Victor dessutom haft en ”fröken” från Sydamerika som bara pratar spanska med honom, innan han kommer få hemspråk när han blir större. Jag har varit så glad att vi haft den möjligheten här. Hemspråk. Uppmuntran att behålla och utveckla flera språk. (Nog för att SD har idiotiska åsikter, men HUR kan man inte se detta som en fördel för hela samhället?). Fantastiskt lyxigt och smart att ha detta i vårt land.

Men så kom jag till förskolan en dag och fick veta att hans fröken slutat för en vecka sedan. Bara sådär. Jaha? Två av tre på hans avdelning har slutat sedan han började i augusti, bara (för oss) hux flux. Hur ska man tolka det?

Trött småbarnsmorsa…

7 Apr

… kan ibland upptäcka att fötterna ser ut så här inför ett stundande spinningpass då man hållits vaken mer än halva natten. Men skitsamma, bara lyckan över att kunna få träna ibland …!

olika skor

Och lyckan över våren. Kunna springa ute obehindrat igen. Och min hälseneinflammation är BORTA. Tog mer än ett halvår att läka. Jag tränar så fort jag kan. Som nu – tre dagar på dagen. Man vet aldrig hur länge jag får vara frisk eftersom vi seriöst varit sjuka varje vecka hela året.

Jag blir genuint glad av att träna. Känner endorfinerna spritta i kroppen. Blir mindre rastlös. Lugnare. Mer nöjd. Jag behöver det här för att må bra i själen.

2,5 år (och lite till) med Skorpan/Kikoys/Victor.

23 Mar

Mars2015

Alltså hur fint är det inte att ha en 2,5-åring?! För 2,5 blev du ju den 7 mars.

Du är så himla rolig nu. En egen person. Säger roliga grejer. Sen den där ”ledsen i munnen” (för att du ville ha mörk choklad) har det bara ökat. Lastbilen kommer för att ”göra leksaker på dagis”. Du kan berätta att du lekt med ”kompisar dagis”, vem som bitit dig, att du tycker ”inte maten gott”. (För nä, du äter typ ingenting på dagis förutom lite bröd till mellis. Vet inte hur ofta jag får höra ”alla andra barn åt, men Victor åt…ingenting”). Igår tog du en liten väska och sa ”Hejdå mamma, Kikoys gå å träna nu!”. Du vet exakt var jag tränar. Varje gång vi åker förbi gymmet säger du ”mamma tränar här!”. Bara vi närmar oss vårt området säger du förövrigt ”hemma nu!”. Tänk att det här är hemma för dig, allt du minns, medan jag bara spenderat en sån liten del av mitt liv här.

Har din pappa hämtat dig och jag kommer hem efter er springer du med öppna armar och säger ”heeeeeeeej mamma!”. Du är noga med att jag är DIN mamma om vi möter någon av dina kompisar. Lite stolt visar du ”faktiskt MIN mamma”. Ett ord som används mycket är just ”faktiskt”. ”Kikoys faktiskt hungrig nu”. Och ”vill inte, men jag måste!” är hilarious. Typ vill inte spela spel på ipaden, men MÅSTE. ”Kikoys MÅSTE spela spel!”. För att vi verkligen ska förstå att vi inte har något att sätta emot. ”Men va FAN” har du dock också lyckats snappa upp och lagt till ordförrådet, och sedan en ljudlig suck efter det. Väntar bara på att du ska rulla med ögonen också.

Du kan så mycket själv nu. Dra fram stolen till kranen och ta vatten. Tvätta händerna. Dra ned blöjan och sätta dig på pottan. Pottan står i en garderob och kallas bajs-hissen och det är bara det som gäller. Du talar om att ”jag vill sova lite nu”. Du har liksom INTRESSEN. Djur, hoppa studsmatta, sjunga, siffror och bokstäver. Och du är grym med ipaden. På utvecklingssamtalet nyligen (VA, utvecklingssamtal för VÅRT barn, är jag verkligen MAMMA?!) fick vi höra att du är så lugn. Älskar regler. Att de aldrig har behövt säga till dig och nästan längtar efter att du ska trotsa något de säger. Du blir arg när andra barn inte följer regler. Du är även jätteförsiktig och blir arg när du inte lyckas.

Sedan du slutade sova på dagen vid 2 års ålder är nätterna mycket bättre. Ofta runt 10 timmar, även om du vaknar en del. Är det inte det ena så är det det andra. På sistone har det varit mycket hosta. Och så vill du käka ”ärsing” (ditt eget ord för ersättning som vi också börjat använda omedvetet) på natten. Ja, det gamla vanliga. Sova bredvid pappa, ofta panna mot pappa, är fortfarande din grej.

Förutom att det alltid är en massa (ofarliga) sjukdomar här rullar livet liksom på, och jag är lycklig.

Fördelar med att vara själv.

2 Mar

BathroomBreak

Ja, jag får ju försöka komma på sånna när jag är ofrivilligt ensamstående förälder i ELVA DAGAR. Vet också att det är droppe i havet jämfört med alla som är ensamstående på heltid. Hjältar är vad ni är. Och imorgon har de här 11 dagarna faktiskt nått sin ände.

Att vara heltidsarbetande förälder till en tvåochetthalvtåring kräver ganska mycket omstrukturering. För det första gå ner i tid tillfälligt (jobba 6-timmarsdagar, vilken skillnad! Swosch så är dagen över), för det andra ha en enormt förstående arbetsplats där man både får jobba hemma ibland och inte får sura ord över att man behöver vabba. Victor blir ju sjuk typ varje vecka sedan han började på dagis i augusti. Och om Victor blir sjuk varje vecka, så blir jag sjuk typ två gånger varje vecka. Har aldrig varit så sjuk som detta år. Sedan januaris början har jag prickat in förkylning, influensa, regnbågshinneinflammation (irit), vanliga ögoninflammationer, magsjuka etc etc.

Det gäller att hantera stressen på morgonen över lämning och stressen över att hämta. Och att han inte ska behöva vara sist på dagis (småttingar blir mirakulöst hämtade senast 16:30, fattar inte hur folk gör?). När man vabbar slipper man iallafall den stressen, även om stressen växer över att jobberget ökar.

Och det här med att försöka få sova. En kvart efter att han somnat ligger jag i sängen. Disk, plocka, fixa kläder och mat, allt måste göras när han fortfarande är vaken. Jag har blivit ännu mer effektiv. Sen vet jag att det inte dröjer länge (läs: hur kort tid) innan jag blir väckt. Oftast ett par timmar eller tre. Ändå är han enda ungen som inte sover på dagisvilan. Han läser en bok (eller fler) istället medan de andra sover. Han slutade sova på dagis för flera månader sedan (innan dess var det 15 min som gällde).

Första nätterna själv brukar vara katastrof. Två timmar sammanhängande sömn, sen lite slummer. Jag brukar få total panik över sömnen. Men sen! Efter typ en vecka, då blir det annorlunda. Plötsligt har jag vant mig igen vid att sova lite och att bli väckt hela tiden, och börjar till och med tycka att det är mysigt (!) när han ropar på mamma mitt i natten. Han ropar nu alltså på mamma istället för pappa. Han gosar in sig med MIG och JAG duger när han är ledsen. På natten kan han säga ”handen!” och så ska jag hålla honom i handen när vi sover tätt, tätt. Eller ”mamma kom, ligga här”, bredvid honom i hans lilla säng.

Vi har fått in egna rutiner som fungerar, åtminstone för ett kort tag innan tröttheten tar över så att jag knappt orkar stå. Och så länge vi är i vår bubbla alltså och inte behöver handla, dammsuga, gå på möten på jobbet när Victor är sjuk eller om jag skulle behöva träna, träffa kompisar eller göra något annat utanför hemmet. Det är bara Victor och jag, hela tiden. Ingen annan som kan hämta eller lämna eller passa honom en stund på kvällen, men jag klarar det, och jag tycker det är… mysigt. Så skumt, men det är det. Trots magsjuka, feber, slemhosta, dåliga magar och allmänt Martin-saknande och lite panikkänslor då och då. Och sömntimmar ungefär som när man var spädbarnsförälder.

Elva dagar har känts som två månader. Det har hänt så himla mycket både med Victors utveckling och i livet runtomkring att jag inte kan fatta att det bara gått just elva dagar. Nya ord har börjat komma. Ord på känslor, som att ”Kikoys faktiskt arg nu!” Det har blivit vår. Ljuset, åh!

Att jag klarar det! När jag var mammaledig var jag ofta själv med Victor, men det är en annan sak att jobba samtidigt. Jag klarar det iallafall! Och känslan när Han kommer hem igen. Har jag någonsin tyckt att det är mycket med ETT barn så blir det som semester att plötsligt vara två igen. En till som kan lämna på dagis, vabba, handla, natta, ta vaknätter och snorig näsa. En annan man kan skratta med, prata med och bli irriterad på för att det lämnas strumpor överallt. Ibland måste man vara sjuk för att påminnas om hur lycklig man är som är frisk. Yin och Yang och det där, ja ni vet.

Sammanfattningsvis alltså:

Victor har blivit mammig och vi har kommit varandra närmare än någonsin. I made it again!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.