Jag hinner inte blogga, som ni kanske märkt. Jag förstår inte hur småbarnsföräldrar (som börjat jobba igen) har möjlighet att blogga mer än typ en gång i veckan. HUR är det möjligt?
Iallafall. Nu sitter jag vid datorn. Händer sällan. Egentligen borde jag göra så mycket annat. Som att packa inför flytten. Duscha efter kvällens löptur. Sluta smygäta av kladdkakan som blev kvar efter dagens besök (och allra första barnvakten av Victor någonsin. I nästan en timme! Inte en tår fälldes från varken honom eller mig när jag sa hejdå och lämnade Vicke ute att leka med sin moster och hennes kille).
Iallafall igen. Victor har lärt sig läsa några siffror. Han ser femmor, åttor, nior och ettor på bussar, i böcker, på tv, på klockor, på vägskyltar. ”En!”, ”em!”, ”åtta!”, ”ni!”. Jag är sådär ruskigt impad som bara en förälder kan vara. Att min lilla unge är så intresserad av siffror att han har börjat lära sig att läsa dem redan. Han sätter inte ens ihop två ord när han pratar, men kan läsa siffror liksom. Min Victor. Världens bästa trollunge.
Nåväl och iallafall iallafall. Nästa vecka är det besiktning av radhuset och strax därefter ska vi flytta. Känns både kul och jobbigt, läskigt och bra och jagvetinte på samma gång. Bor granne med bästa naturreservatet nu, kommer bo granne med ett annat snart. Flyttar fem mil men det känns som en annan stad. Från lägenhet som jag är så trygg i till att ha FÖNSTER PÅ NEDERVÅNINGEN och jag som är så jäkla rädd och målar upp värsta skräckscenariona. Oftast känns det iallafall bra.
Tiden alltså. Den går rätt snabbt nu. Första året med Victor gick den så sjuhuuukt långsamt. Fattade aldrig vad folk snackade om när de sa att tiden gick så fort med bebis. Fattar det fortfarande inte. Men nu går det fanimej undan. Kanske för att jag trivs så bra på jobbet och sakta men säkert börjar fatta att jag blivit mamma?
Allt känns bra. Men blogga, det hinner jag inte.
