NIO MÅNADER! Herregud vad det går undan nu. Du har varit lika länge i magen som utanför. Den här månaden har jag dock tänkt på hur jobbiga de första månaderna var och hur tydligt det är nu när saker känns lättare. Jag var på sjukhus så ofta, ibland två gånger på en dag … Och smärtan att amma och kämpakämpakämpa i åtta timmar per dag med det där. Oj vad jag är glad att den tiden är över och ALDRIG mer kommer tillbaka.

Den här månaden har mycket hänt. Störst är:
- Första tanden har äntligen kommit! Och andra!
- Du har börjat resa dig mot möbler och en vecka senare gå längs dem. Snabbt går du också.
- Du kan sätta dig ned från stående (i början ramlade du mest, men inte längre).

- Du har fått humor! Så himla gulligt. T.ex. trycka in nappen i min mun och skratta hysteriskt, eller komma och kittla mig och skratta åt det.
- Blöjbyten funkar bara stående och det är ett himla gnäll. Så tråååkigt du tycker att det är! Du vill bara skutta iväg och leka …
- Du kryper, vilket kom efter att du började gå längs möbler. Du föredrog dock att åla fram tills för några dagar sedan.
- Smörgåsrån är en hit. Med smör. Mums.
- Du har upptäckt ditt eget vrål och gillar att överrösta oss när vi pratar.
- Vagnen har blivit trist. Gunga, gå själv när vi håller dig i händerna eller pilla i min mun är roligare.
- Jag tror att du kan säga ”där”. Eller nåt liknande iallafall. Kanske är det en slump?
- Du sover bättre på dagen, men kan bara sova om någon ligger bredvid. Du sover oftast max 11 h om dygnet fortfarande, vilket är ”för lite”.

- Du pekar i böcker och sitter koncentrerad när man läser. Det har du gjort länge, men det märks hur du suger in information nu och kan skilja på saker. Du blir t.ex. alltid glad av Alfons.
- Storlek 80 är det som gäller nu. För en månad sedan var du 74 cm och vägde 9,5 kg. Stor för din ålder, alltså.

När det gäller mig har rulltrapps-skräcken släppt. Nästan helt iallafall. Har övat med kompisen från mammagruppen och åkt till stan en hel del gånger. Känner mig inte längre lika begränsad, förutom att tröttheten begränsar mig. Jag springer 5 km två gånger i veckan och går långa promenader. Några mil i veckan iallafall. Vågen visar fortfarande två-tre kilo kvar till startvikt, men allt sitter på magen och i ansiktet så det känns värre än vad det är. Kan bara ha gravidbyxor än. Tröttsamt.

Martin är bortrest igen och kommer vara nästan hela juni, bland annat över midsommar. Känns sådär lagom skoj. Det enda som är jobbigt är sömnen. När man är två är det en sån ENORM skillnad. Helgerna är bäst. Har börjat få lite söndagsångest och det har jag aldrig riktigt haft tidigare.

Du är rejält förkyld igen, men vid gott mod. Trots både separationsfas och tandsprickning samtidigt. Du är så fantastiskt fin och söt och gullig och jag är alldeles kär. Fattade inte hur man kunde säga så innan jag själv fick barn, men jag är kär. Kär på ett annat sätt, såklart, men kär är det ordet som beskriver det bäst. Kan inte tänka mig ett liv utan dig Victor. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Jag älskar dig så mycket, så mycket.
Etiketter:bebisliv, månadsbrev, Skorpan