Imorn Cali.

Snart har vi haft två veckor semester tillsammans, idag är det nionde och sista dagen på ett par veckor. Imorn åker vi nämligen till Los Angeles och Martin ska gå på kurs. Victor och jag får roa oss själva på dagarna, men det ska säkert gå bra.

Semester har aldrig varit bättre. Solen skiner nästan hela tiden, vi har varit hos några kompisar utanför Norrtälje, hängt på Dalarö, jag har läst och solat på balkongen, gått kvällspromenader (och sprungit) varje kväll, träffat kompisar, släktingar, varit i stan och … reserverat ett radhus (!). Skriver inte mer om huset nu för vill inte jinxa. Så jäkla bra allt känns nu. Känner mig inte heller som en konstant zombie längre, utan mer bara normaltrött.

See you on the other side!

Annons

Om att må bra.

Typ 2003 mådde jag väldigt dåligt efter att ha flyttat tillbaka från Puerto Rico, och från 2005 blev det värre fysiskt. Jag började tappa mängder med hår, kände mig konstant bakis och svag – trots att jag efter den här tiden tränade mer än någonsin och ett par år senare kunde springa två mil utan att stanna. Först runt 2010 eller 2011 upptäcktes stor D-vitaminbrist (värde 14. Referensvärde är 75-250). Mitt hår, som alltid varit en stor del av mig eftersom det är lite annorlunda i det här landet, var total katastrof och jag kunde aldrig ha det utsläppt. Spelar roll, kanske någon tänker nu, men för mig representerade det mycket hur jag mådde eftersom insidan av naturliga skäl inte syns utåt på samma sätt. När folk som känt mig länge såg håret, eller bristen på det, förstod de att det faktiskt var fysiskt.

Medicin hjälpte inte, och sedan blev jag gravid mot slutet av 2011. I slutet av graviditeten blev håret bättre och har hållt sig så. Efter sju år kan jag äntligen ha utsläppt hår igen, och framförallt mår jag bättre. Jag har sällan ont i huvudet, är jag trött är det normal trötthet och inte den där konstanta, extrema tröttheten som gjorde mig förlamad. Jag kunde aldrig vila mig pigg. Jag haltar sällan, som jag gjorde varje morgon förut av stelhet och onda leder, och jag kan till och med känna en muskel eller två i armen.

Jag hade ju en helvetisk graviditet, men jag vill ändå tacka den för att den förde med sig fler bra saker än bara Victor – jag mår bättre än på åratal! Fotot är taget härom dagen, och när jag såg det insåg jag verkligen att jag fått tillbaka mitt hår (åtminstone tillräckligt av det) och därmed mig själv. Min D-vitaminbrist är numer normal-låg och inte sjukligt låg, och med mitt nya värde på 48 känner man sig oftast inte sjuk som när man har under typ 20. Dessutom är det även andra saker som blivit bättre, som att t.ex. min mensvärk i princip är helt borta.

Hurra för mitt nygamla jag och hurra för att må bra! Bara blodproppar håller sig borta och handleden blir bra så blir jag ännu mer glad!

Juniböcker.

Hela fyra böcker under maj månad! Gemensam nämnare: Samtliga inbundna, och skrivna av kvinnor. Högt medelbetyg blev det också. Mycket bra läsmånad.

1) Skamfläck – Caroline Engvall  (☆☆☆☆)
Mycket läsvärd berättelse om tre tonåringar som säljer sig själva. De finns på riktigt, men boken är ändå skriven som en roman. Den är stark, gripande, fruktansvärd och helt enkelt jättebra.

2) En hondjävuls liv och lustar – Fay Weldon (☆☆☆☆)
En klassiker som är helt jävla galen. Jag både älskar och hatar huvudpersonen, som hämnas på sin otrogne man. Det jag inte gillar är det extremt ofeministiska sättet hon hämnas på, genom att operera sig till att bli vacker för att få det hon vill ha. Den är svår att inte gilla, trots allt.

3) Morgon i Jenin – Susan Abulhawa (☆☆☆☆½)
Vacker, gripande och läsvärd fiktiv berättelse baserad på verkliga händelser med 1940-talets Palestina/Israel i centrum. Berättelsen löper över flera generationer och är stundvis sådär sjukt jävla sorglig och hemsk att jag funderade på om jag skulle kunna fortsätta läsa. Den är skriven ur ett palestinskt perspektiv om hur judarna utrotar araberna och driver dem på flykt till Jenin. Jag gillade boken väldigt mycket. Ibland kändes den dock mer fiktiv än annars.

4) Fällan – Unni Drougge (☆☆☆☆)
Gotta love Berit Hård. Nu har jag läst ut sista delen i trilogin om henne, och NEJ säger jag bara. VILL LÄSA MER! Berit Hård är världens coolaste brud. Det enda jag inte gillar är hur Unni använder sig av verkliga personer, oftast på ett förnedrande sätt. I denna bok är det bloggerskan Kissie som är en av huvudpersonerna, i första delen var det Leif G.W Persson. Varför kan hon inte ha fiktiva namn, men använda sig av samma personbeskrivningar? Konstigt att det inte blivit mer rabalder kring detta. Hursom: Om alla deckare vore som dessa skulle jag älska genren.

10 månader med Skorpan.

Tänk, nu har hela tio månader gått! Egentligen var det igår, men vi satt i en bil från Hudiksvall då, och när vi kom hem var jag för trött för att blogga. Det tar sin lilla tid att skriva ett månadsbrev.

Den här månaden har din pappa varit ute och rest 75 %. Det har gått bra för det mesta och du har faktiskt sovit ganska bra vissa nätter. Till och med längre än till fem. Vi har gått en massa promenader, umgåtts jättemycket med släktingar och varit på både studentmottagning, 60-årsfest, firat midsommar och varit på bröllop i Hudiksvall. Din moster Ylva, som bor i Lund, var även här några dagar på raken och det var mysigt.

Idag var det 10-månadeskontroll, och du är nu 77 cm och väger 10,64 kg. ”Det syns att han gillar att äta”, var utlåtadet. I förhållande till längden har du dock lite till godo till och med.

Du fortsätter att gå längs möbler och har stått några sekunder själv utan att hålla i dig. Du pratar och säger saker som bim, bib, mama, baba, da-da osv. Bim och bib säger du i samband med mat. Biberon är nappflaska på spanska, så man kan ju låtsas att bib är ditt första ord.

Du sträcker upp armarna till imse vimse spindel och försöker sjunga med (jättegulliga pipljud), kan peka och ibland nästan säga dä!, sätta dig från stående eller liggande, kryper fort som sjutton och ramlar väldigt sällan. Vi får byta blöjor i farten och försöka distrahera dig samtidigt. Du blir jättearg när du måste sluta med det du håller på med för att byta blöja eller ta på dig kläder. Du älskar snören av alla de slag och kan sitta och skratta åt dem. Vagnen är inte så kul längre, förutom om någon annan vagn är bredvid.

Du älskar gröt och äter typ tre portioner till frukost. Annars är det frukt, yoghurt, smörgåsrån, majskrokar och pureer som går ner. Och ersättning. Välling har vi faktiskt slutat med eftersom du sov sämre av den. Du äter mycket och gärna och storlek 80-86 på kläder är det som gäller nu. Många (nästan alla) tror att du är en tjej, och det tycker jag är lite kul. Det var nämligen samma sak med min pappa när han var liten.

Du sover gärna sked och sover aldrig i din egen säng. Inte ens på dagen. Man måste ligga bredvid hela tiden. Ibland vaknar du och gråter och du vaknar ofta och tittar dig omkring för att somna om när du ser att mamma eller pappa är där.

När det gäller mig har jag skaffat nya glasögon, har en utmaning att gå 30 mil 13 juni – 25 juli och kommer numera i ETT av mina vanliga par jeans. Jag har sprungit 5km på under 30 minuter igen (28:40) och springer regelbundet när Martin är hemma. Dock har jag fått jätteont i vänsta handleden och är ganska säker på att det är morbus de quervain. En hel del i min internetmammagrupp har haft eller har fortfarande samma sak. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag gillar verkligen att vara med dig Victor, du har humor och är full av energi. Allt är mycket lättare nu. Min kropp börjar mer och mer kännas som min igen, och jag har till och med fått tillbaka det mesta av mitt hår som jag tappade genom åren med stor D-vitaminbrist. Jag är inte rädd för rulltrappor längre (fast tar helst hissen), andra får gärna hålla i dig och leka med dig, och du känns mer som en liten person än som en bebis. Det är verkligen fantastiskt.

Victor Victor, jag älskar dig så ofantligt mycket. Jag är lycklig varje dag över att få vara din mamma och skulle inte byta dig mot någon eller något någonsin. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Utan dig skulle livet kännas meningslöst. Jag hoppas att jag får ha dig i mitt liv så länge jag lever (och mer därtill). Kärleken är obeskrivlig och jag vet att alla mammor därute förstår precis vad jag menar.

Jag kan inte säga det nog: Jag älskar dig!

Dagens tre WOW och lite till.

 

• Martin kom äntligen hem från sin jobbresa! Han har varit på resande fot 75 % sedan 1/6. Och den veckan han var hemma jobbade han ju som vanligt.
• Jag har haft VANLIGA jeans för första gången sedan typ februari 2012. Detta är jag extra glad för eftersom alla mina gravidbyxor har gått sönder, och det känns så b att behöva uppdatera garderoben med gravidbyxor nästan tio månader efter att Victor föddes. Förvisso kommer jag än så länge bara i mina tjockisjeans, men jag är glad!
• Uppföljning med min husläkare, och min D-vitaminbrist har minskat! ÄNTLIGEN, efter flera år. Det är graviditeten som fixat till det, faktiskt. Jag har nu 48 i värde (referensvärde är förvisso 75-250, men med tanke på att jag hade 14 förut …). Mina symptom jag hade förut är borta och jag mår bättre än på flera år. Vanlig trötthet går inte att jämföra med den trötthet som stor D-vitaminbrist innebär. Och all annan skit … Som att tappa mer än hälften av allt hår, muskelförtvining, huvudvärk, allmän bakiskänsla osv. Jag fortsätter äta mina receptbelagda piller dock, dubbel dos.

Annat kul är att ena syrran var här lördag till tisdag, och vi hittade på en massa sköj. Victor har sovit helt okej dessa veckor (som vanligt sover vi sked), solen har skinit och jag känner mig allmänt lycklig.

Nu sitter Lillvicke och skriker rakt ut, så jag antar att det är dags att avrunda …