Nyårslistan.

Same procedure as last year … (Förra årets lista finns HÄR).

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
– Ja! Köpte hus, var i Mexico och San Diego, såg fria papegojor i två olika länder, såg fria delfiner och en blåval, var på Lanzarote (åkte till och med ambulans där!) och uppe i ett flygtorn, jobbade på flygplats, hängde i en mammagrupp, hade ljusparty, var på Runmarö, var på ekomässa och barnmässa, fick bettskena och lite sånt.

Vilda delfiner utanför Dana Point, LA.

Har du några nyårslöften?
– Möjligtvis att dricka mer vatten, är urusel på att dricka.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
– Jäkligt många som blev gravida iallafall, annars var förra året babyboom-året bland mina vänner.

Vilka länder besökte du?
– USA, Mexico och Spanien. Hade jag aldrig trott första året med bebis, men det känns fina firren.

Käkar quesadillas i Mexico – såklart.

Vad önskar du att du gjort mindre?
– Sovit dåligt.

Bästa minnet från 2013?
– Utflykten från Dana Point med delfiner och en blåval, all god mat i USA, då vi åkte bil till Mexico, San Diego, kusinbröllopet i Hudiksvall, San Francisco, att vi köpt hus, all kärlek jag fått och känt. Då Victor började gå. Då han lärde sig pussas. Då han sa mamma. Victor Victor Victor.

Martin och Victor på strandpromenad i San Diego.

 

Bästa köpet?
– Huset. Skulle potentiellt också kunna vara sämsta köpet. Svårt att veta just nu.

Vad spenderade du mest pengar på?
– Le house.

Vi har köpt en hörna längst fram i längan. Har ingen balkong, men ett extra rum.

Antal utlästa böcker? Bäst och sämst?
– 45.
Bäst: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, I kroppen Min, Barnmorskan i East End och Eld.
Sämst: Hemligheten på Mercy Close och klassikern Mörkrets Hjärta.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– Ja, Victor. Och Martin. Min familj.

Min familj och jag.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
– Enormt mycket gladare! Är lycklig. Bara lyckan över att INTE vara gravid är enorm i sig.

Favoritprogram på TV?
– Dexter och Orange is the new Black.

Mest lästa blogginlägg 2013?
– Om att ha en blodpropp, trots att jag skrev det 2012. Antar att blodpropp är en grej som en hel del folk googlar på.

Är det något du saknade 2013 som du vill ha år 2014?
– Så här skrev jag i förra årets Nyårslista: Utlandsresor! Mer sömn! En bra och frisk kropp. Allt det fick jag 2013 (sömnen dock endast från november och tack vare att Martin sover med Victor). 2014 vill jag resa lite till, satsa på huset, ha ett roligt jobb och att Victor ska trivas på dagis.

Vad ser du mest fram emot med år 2014?
– Flytten till radhuset. Tror jag. Att leva, helt enkelt.

GOTT NYTT ÅR!

MÅ 2014 BLI ETT SUVERÄNT BLOGGÅR!

Taget idag.

Ingen nostalgi här inte.

Igår satt Martin och raderade bilder från sin mobil och visade mig några från slutet av graviditeten och… förlossningen. Han fotade typ… allt. Helt okej med mig eftersom han fotade för att dokumentera att allt gick rätt till (typ). Däremot att se de här bilderna. Jag kan inte se dem utan att börja gråta, och då gråter jag inte av nostalgi och lycka utan av skräck, besvikelse och ilska. Typ.

Folk säger att man glömmer, men jaha? Gör alla verkligen det? Även de med alla de komplikationer jag fick? Bara jag ser en gravid person får jag rysningar och känner illamåendet komma tillbaka. Jag tänker på halsbrännan, all medicin, att jag bara ville äta kritor, alla lukter som var vidriga, alla månader av illamående och spyor, hur jag var fånge i min egen kropp. Och efter. All smärta, all gråt, infektion, blodpropp, nässelfeber. Jag vill seriöst ALDRIG gå igenom det igen. Värt det för Victor, visst, men bara tanken på hur det var får mig att må riktigt, riktigt dåligt.

”Det behöver inte bli så igen”. Nä, jag vet. Jag får höra det jämt när jag svarar undvikande på NÄR (inte om) Victor ska få syskon.

När folk säger att det är självklart att barn måste ha syskon.
Att man glömmer.
Att annars skulle folk inte skaffa fler.
Att kvinnor har fött barn i alla tider.

Varför är det så himla självklart att skaffa fler? Måste man vilja? Tänk om man inte ens kan? Jag vet många som vill men inte kan, hur tror folk att de känner inför dessa anklaganden och antaganden? Ibland blir faktiskt folk tysta när jag drar hela historien från början till slut. ”Ja okej då… jag förstår… Men det behöver ju inte bli så igen”. Nä, JAG VET, säger jag igen och igen. Men förebyggande behandling mot blodpropp med två sprutor om dagen i magen av obehaglig medicin är iallafall ett faktum, och det är ungefär 70% risk för hyperemesis igen, så vissa saker vet jag om. Tack och lov är det faktiskt ingen i släkten som håller på så här, det är folk utifrån – vilket egentligen är ännu märkligare. De som inte vet någonting kommer med påståenden och retoriska frågor.

Nu är iallafall bilderna från mobilen raderade. Tack och lov. De är arkiverade på någon hårddisk någonstans, och jag tror aldrig att jag kommer vilja se dem igen. Istället tittar jag på min son som börjat säga mamma på riktigt, som pussas och kramas och väger upp det med trots, slag, rivande och gallskrik som heter duga.

Ingen gravidnostalgi här inte.

Jobbajobbajobba.

Imorse – Bamse.

Idag jobbar jag hemifrån (lunchpaus nu). Så jäkla skönt! Det är första gången sedan jag började jobba igen (snart två månader) som jag är hemma en vardag. Med tanke på att jag har minst 3 h resväg/dag är det ganska effektivt med en dag hemma.

På mitt förra jobb jobbade jag alltid hemifrån på torsdagar och det var bästa dagen. Kunde ta sovmorgon och ändå vara uppkopplad före 07. Man får en massa saker gjorda ostört och är redan hemma när man kan koppla ned = tid att gå och träna efter. Win win. Däremot gillar jag själva grejen att vara på jobbet. Ta en kopp kaffe, ha folk omkring sig … Mer än en dag i veckan hemifrån skulle bli ganska ensamt.

Med det sagt ska jag för en gångs skull unna mig denna lunchpaus jag redan påbörjat. På kontoret brukar jag alltid jobba in lunchen för att inte vara hemifrån längre än nödvändigt.

God fortsättning, vare sig ni är lediga eller icke.

33.

Fyllde jag igår. Inte mycket mer att säga om det än att jag jobbade över, kom hem till god middag och sedan lekte med Victor precis som alla kvällar. Känns läbbigt att tiden går bara, är livrädd för att bli gammal och ännu räddare för att inte bli gammal. Lite moment 22, det där.

God Jul i förskott på er.

Det här med att bo…

Det är ingen idé längre att berätta för folk att vi har ”hittat VÅRT hus”, för ingen tror på oss längre. Ändå säger jag det igen: Vi har hittat VÅRT hus! Och skrivit kontrakt. Det hade vi sist också, men faktum är att byggarna ändrade så mycket (till det sämre) att vi hoppade av. Nu har vi köpt typ tjugo meter längre bort och äganderätt istället för bostadsrätt. Fortfarande nyproduktion med inflyttning i sommar. Den här gången känns det kvalitetsmässigt så sjukt mycket bättre, men så kostar det rätt mycket mer också.

Så här kommer uteplatsen vara på ett ungefär, men med lägre plank. Gräsplätten är verkligen en minimal plätt, men bättre än ingen alls.

 

Minns ni ekohuset som jag blev kär i för snart ett år sedan? Det här är förvisso inte lika fint, men det är större, samma arkitektkontor (Wingårdh), liknande miljötänk och ligger bättre till. Bra kompromiss! Andra saker jag verkligen gillar är att det är vattenburen golvvärme i hela huset (inga element) och att taket är ett sedumtak. Se exempel nedan:

Blir nog bra det här asså.

 

Dagens fråga:

Det här med att ta med sin unge med aktiva vattkoppor till ett allmänt lekrum i ett shoppingcenter där det finns massor av andra små barn (inkl. spädbarn), och det här med smittan är luftburen och att inkubationstiden är två veckor vilket exakt innebär julafton – gör man sånt för att man är ungefär världens mest elaka eller egoistiska människa eller för att man är allmänt dum i huvudet?

(Frågan är tyvärr tagen från verkligheten eftersom det är Victor som lekte med den sjuka ungen innan vi visste att han hade vattkoppor).

Om det nu mot all förmodan råkar finnas något spån som läser denna blogg (vilket det naturligtvis inte finns!) och inte har fattat grejen med vattkoppor kan ni läsa mer HÄR.

Utan min andra hälft.

Dvs Iphonen. Den är trasig sedan i lördags. Jag är beroende av den. Det är där jag läser alla bloggar, har väckarklockan, kollar hur jag ska åka till och från jobbet, fixar grejer, spelar wordfeud med pappa … Jag känner mig ensam utan den! Helt sjukt, faktiskt.

Egentligen borde jag väl låta bli att laga den på nån månad så att beroendet försvinner, men jag vet inte ens hur jag ska palla en dag till.