Boom!

V.20

Vecka 20 och jag tyckte att jag var stor.

V.26

Vecka 26 och jag tyckte att jag var jättestor.

V.31

Vecka 31 och jag tyckte att jag var megastor, näst intill gigantisk.

V.40

BOOM! Vecka 40 och jag insåg just att jag är jättestor men inte har varit det förrän nu.

Och så har jag varit på ett sista besök hos världens bästa barnmorska idag och fått ett perfekt avslut på en helvettesgraviditet. Mitt järnvärde är bättre än när jag blev gravid (131!), mitt blodsocker har gått ned (inte ätit en enda bit sedan förra besöket för två veckor sedan. Ingen kaka, ingen bulle, nada förutom en hembakad tårtbit med mest frukt och bär), perfekta hjärtljud på barnet, perfekt magmått (36), perfekt viktuppgång (12,5kg), jättefixerad bebis, inga bristningar på mage eller bröst, ingen foglossning, ingen direkt svullnad … Bara en återhämtad kropp efter 32 veckors skit som faktiskt är så redo den bara kan bli inför det nya livet som är beräknat till om ynka 6 DAGAR. Och senare än 17/9 kan han inte komma, för jag har redan fått det datumet för igångsättning om det skulle behövas.

Nu väntar vi bara på dig Skorpan!

Intervjuad av bokbloggen Pockethexorna.

HÄR kan ni läsa den intervjun med lite tips på egenutgivning, bakgrund till min bok och hur jag gick till väga.

Och se ett foto på mig där jag ser ut som en riktig mupp. Bara det kanske kan vara värt en titt på intervjun :O

Veckan som gick.

Det har varit en omtumlande vecka. Med mycket folk, mycket böcker, mycket av allt. Och så denna ständiga väntan på Skorpan som faktiskt kan komma när som helst, även om det nu är åtta dagar kvar till beräknad förlossning.

Min killes pappa (som inte bor i Sverige) har varit här hela veckan och åkte  hem idag samtidigt som regnet vräker ned och åskan dånar. Jag bryr mig verkligen inte om årstiden utanför, det är för mycket som sker innanför.

Men när jag väl är där ute, i naturen, då blir jag så förundrad. Vackra vårtbitare, spelmansstämma på kulturgården, blommorna som fortfarande blommar, sommarsolen som fortfarande värmer ibland. Allting fortsätter och är så vackert. Och snart kommer jag gå där ute igen, med barnvagn, med ett helt nytt liv som jag burit på i nio månader. Jag kan verkligen inte förstå det.

Jag är så trött mesta tiden av dagarna. Vill bara ligga på soffan och läsa, slumra, läsa lite till. Bloggarna kommer i skymundan och min egen likaså. Men så får det väl vara ibland? Jag kommer igen. Sen. Nu är det fokus på något annat. Laddning inför det nya livet som jag längtat efter hur länge som helst.

Gästbloggare.

Igår gästbloggade Anna Gable i Bohusläningens Bokblogg om den stundande releasen av hennes debutroman.

Vill du också gästblogga om böcker hos Bohusläningen? Eller i min blogg på tema inspiration? Det behöver inte röra böcker hos mig, utan inspiration i sig.

I gengäld gästbloggar jag gärna hos er också!

Bloggträffen!

Så träffades vi på Thaiköket på Söder i tisdags, och det var grymt roligt. Speciellt eftersom jag inte hade träffat någon av dem innan. Vi var It’s all gonna be fine, Chaos By, Pop my heart, EmmaSofieW, Limpan och jag. En salig blandning människor från Sveriges alla hörn (nästan). Väldigt lyckat, i min mening. Och så roligt för mig att kunna hitta på sånna här saker nu mot slutet, nu när det bara är … 11 dagar kvar. 11 dagar! Förstår ni? Det är ju ingenting.

Dessutom köpte samtliga min bok, och det tackar jag ju (nervöst) för.

Boken är här nu!

Och helgen har varit helt fullproppad.

I lördags var jag på mormors 90-års-kalas och passade på att sälja några ex till släktingar. När jag skulle åka hem på totalt fullproppade tåg och bussar (ingen reste sig för denna höggravida kvinna, men efter att ha gått igenom hela tåget knep jag sista platsen…) åkte jag vilse, så en färd som tar 20 minuter med bil tog mig 2 timmar och 15 minuter kommunalt. Jättekul, verkligen. Imorgon ska jag på bloggträff i stan, men efter det ska jag inte åka mer kommunalt eller till stan innan bebisen kommer. Det känns skönt.

I går hade jag kompisar över på först lunch, och sedan minirelease för närmsta vännerna hela eftermiddagen. Jag hade bakat och lite sånt, och fick fina presenter och blommor. Skitmysigt! Tyvärr fick jag en tragisk nyhet precis när sista gästerna skulle gå, så hela kvällen ägnades åt sorg och tankar över livet. Hur märkligt det är att födas och att dö. Och att det nästan alltid är så att en släkting dör när en annan precis ska födas eller har fötts. Det är ju så livet är, jag vet, men det går inte att greppa…

Idag ska jag på intervju hos Pockethexorna i och med min bok. Det visade sig att vi bor typ fem minuters promenad ifrån varandra, snacka om smidigt!

Sockerstopp.

Mitt typ enda nöje i kaloriväg just nu har varit godis. Slemmigt godis som jag knappt gillat förut. Tuggummin, gelehallon, marshmallows, svampar, båtar … Ah. Faktum är att jag har mått bättre varje gång jag ätit godis. På riktigt. Det har varit som medicin för min kropp. Illamåendet har minskat, jag har blivit piggare och gladare … Faktiskt har jag njutit av godiset. Med tanke på att jag inte direkt njuter av någonting i matväg just nu har det blivit ganska mycket godis. Flera gånger i veckan. Kanske något varje dag om jag ska vara ärlig. Om inte godis, så ett par dextrosol. Frukt ger liksom inte samma resultat, frukt får jag halsbränna och illamående av (t.ex. av nektariner, vindruvor eller jordgubbar, som ju annars påminner mest om godis).

Så var jag hos barnmorskan härom dagen, och då påpekade jag att jag var lite orolig för mitt blodsocker. Och mycket riktigt – det hade ökat från 5-6 under hela graviditeten till hela 8.1! Över 9 = farligt som gravid. Så vad händer nu? Jo, inget mer fusk-socker resten av graviditeten. Frukt går bra. Jahopp. Där rök det enda nöjet och den enda njutningen, men jag ska klara det. Jag måste ju klara det. Allt för Skorpan.

Jag får trösta mig med att jag inte ätit kakor, choklad, bullar osv på flera månader, så det är ”bara” rent sliskigt godis jag måste vänja mig av med. Alltid något.

Giv mig styrka.