Det här med skuldbeläggning.

30 Nov

 

Det har väl inte undgått så många att Blondinbella har fått barn, en liten gullig Gillis. Och att hon direkt efter meddelar att hon älskar att föda barn, att det var det bästa och underbaraste hon gjort. JÄTTEKUL för henne, det är det verkligen. Jag önskar att alla kunde ha samma upplevelse som hon hade. Det skulle betyda ett stort steg i evolutionen, eftersom den verkar ha stannat av på just biten där det gäller människofödsel.

Jag håller faktiskt med henne om att det inte gjorde lika ont som jag hade trott (jag hade förvisso både tens, lustgas och epidural), och det ÄR fantastiskt vad kroppen klarar av (med en jävla massa hjälp – man ska inte glömma att typ var tredje kvinna eller barn dog förr då man inte fick sån här hjälp – och att det är livsfarligt att föda barn i många länder än idag), men jag blir provocerad och förbannad när hon ska ge råd till andra inför förlossningen på det sättet som hon gör. Den mentala inställningen gör tydligen… allt. Är det inte att skuldbelägga de kvinnor där förlossningarna varit fruktansvärt jobbiga? De som inte klarat av att NJUTA när det känns som allt är kört? (Ett av tipsen är alltså att njuta när det känns som jobbigast). Kan vi inte bara säga såhär: Det gör skitont och alla förlossningar är asjobbiga, men försök bara att härda ut för du har inget annat val när du väl ligger där. Det är liksom försent att ångra sig, och när barnet är ute kommer du kanske fortfarande ha skitont, men åtminstone en (eller fler?) fantastisk liten varelse att fokusera på. Kanske blev det till och med kejsarsnitt, vilket liksom knappast har med den mentala inställningen att göra – såvida det inte har varit ett planerat önskat snitt.

Jag AVSKYR det här med att den ”mentala inställningen” är avgörande. Min inställning räddade INTE mig från dropp under graviditeten eller att må illa i nio månader, jag lovar. Min mentala inställning skapade inte heller livmoderinfektion eller blodpropp. Den kunde heller inte förhindra att jag… gick sönder och förlorade så pass mycket blod att jag svimmade. Jag vet att det finns metoder för att förhindra bristningar, men jag gick mest sönder inuti. Förlåt för detaljerna, men ingen barnmorska i världen som hjälper till att hålla tillbaka kan förhindra en sådan sak. Sen alla de där barnet ligger fel. Där det tar ett par dygn. Där hjärtljuden går ner och det blir en kamp mellan liv och död. Ja men, NJUT när det är som jobbigast. Den mentala inställningen gör ALLT.

NEJ! Den mentala inställningen kan hjälpa att hantera smärtan och allt det andra, men herregud, den kan inte ta bort komplikationer eller rädda en mamma eller barn som inte överlever. Jag blir bara provocerad. Det handlar inte om att inte unna andra bra förlossningar, det handlar om att de som haft det bra också måste kunna känna ödmjukhet och förståelse för de som inte haft en lika positiv upplevelse – trots att man varit peppad innan. Okej?

Med det sagt skulle jag faktiskt inte ha något emot att föda igen. Den tiden och smärtan är en droppe i havet jämfört med den lycka som barnet ger om allt i slutändan går bra, men graviditeten och infektionen däremot. Värsta någonsin.

Annonser

4 svar to “Det här med skuldbeläggning.”

  1. Freedomtravel december 1, 2013 den 5:31 e m #

    Alltid problem när någon ska ge andra råd utifrån sin egen subjektiva erfarenhet. Det är brist på ödmjukhet att inte förstå att en sådan upplevelse måste vara otroligt olika för olika personer. Att förutsättningarna är olika, att vad som inträffar rent objektivt är olika, att smärtupplevelser skiljer sig… Jag har inte ens fött barn, men jag blir provocerad ändå!

  2. Rund är också en form! december 1, 2013 den 8:49 e m #

    Word!

  3. -Jenny- december 2, 2013 den 9:03 e m #

    Kul att hon tyckte att det var fantastiskt och hon verkar gjord för att föda barn. 4 timmar på bb för en förstföderska, lite avundsjuk blir jag allt.

    Men man kan inte dra alla över en kam. Alla jag pratat med tycker att belöningen från förlossningen är värt allt, men väldigt få, typ ingen, tyckte att förlossningen var fantastisk. Många, inklusive jag själv tycker att det var lite traumatiskt på ett eller annat sätt. Smärtan, att man spricker, tiden efteråt, akutsnitt, bajsa på sig etc etc.

    Yäyä säger jag bara. Jag skulle aldrig ge någon annan råd förutom att skita i vad alla säger och göra det som känns bäst för dig/er.

  4. Bubbel december 6, 2013 den 9:19 f m #

    Hm ja, vad säger man? Är inte förvånad över att just hon vill ”dela med sig och peppa” det är väl vad hela hennes affärsidé går ut på?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: