För ett år sedan.

Skrev jag så här i bloggen 3 september 2012:

Hörni, today is the day! Alltså när apparna (ja, livet kretsar väl kring Iphonen?) säger 0 DAGAR KVAR till beräknad Skorpa. Men ingen Skorpa behagar komma, vilket såklart inte är det minsta förvånande. Varför skulle jag inte behöva gå över tiden, jag som mår illa varje dag och har haft en asjobbig graviditet? Lite som grädde på moset, så där. Men visst, jag överlever, och det är ju bara bra för barnet att ha lite extra hull vid födseln. Har jag hört.

… Och just nu känns det precis så som jag har läst att det kan kännas. Att han aldrig, aldrig kommer komma ut. Att jag kommer vara gravid för evigt. Totalt ologiskt när jag rent intellektuellt vet att allt har ett bäst-före-datum.

Eller som min kille sa igår -Det enda som skulle stödja din tes är om du skulle bli dödad med ett spett eller något, alltså rakt igenom magen så att du begravs med barnet kvar i dig. Då skulle han ju kanske inte komma ut.

Jo, det har han ju ganska rätt i.

—————————————————————————————————————

Det gick några dagar till innan han behagade komma ut efter 25 timmar värkarbete, men det är en annan historia.

Bloggjulkalender 5 – Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag i Venedig

 

För ett år sedan var jag superstressad. Och blev planerat gravid. Vi hade just varit i Venedig som hade översvämning och börjat tillverka den blivande Victor som jag hade längtat efter i ett par år.  Och som jag var säker på skulle bli en tjej. Jag sa upp mig från jobbet som jag hade haft i dryga tre år, sjukanmälde mig för första gången  (i en hel vecka!) och hade precis hyrt ut min lägenhet i andra hand.

Den där decemberdagen då stickan visade ett plus var jag så sjukt lycklig att jag bara grät. (En vecka senare började jag spy, vilket höll i sig till vecka 32, men det är en annan historia).

För ett år sedan slutade jag vara superstressad och livet fick en helt annan mening.

 

Han är här nu, lilla Skorpan.

Sedan fredag klockan 02:14. 3,5 kg och 52 centimeter, och allt jag har att säga just nu är:

1) Förlossningen gick bättre än jag trodde.

2) Den var ingenting jämfört med att vara gravid.

3) Jag mår inte illa längre!

4) Han är fasligt söt vill jag lova. Med en massa mörkt hår.

5) Varför pratar ingen om hur jobbig amningen är?

Vi hörs.

3 september 2012.

Hörni, today is the day! Alltså när apparna (ja, livet kretsar väl kring Iphonen?) säger 0 DAGAR KVAR till beräknad Skorpa. Men ingen Skorpa behagar komma, vilket såklart inte är det minsta förvånande. Varför skulle jag inte behöva gå över tiden, jag som mår illa varje dag och har haft en asjobbig graviditet? Lite som grädde på moset, så där. Men visst, jag överlever, och det är ju bara bra för barnet att ha lite extra hull vid födseln. Har jag hört.

Just nu känns det ungefär som min mage ska spricka varje gång han rör sig. Fast han kan knappt röra sig längre, stackarn. Smart är han iallafall, för råkar foten hamna under revbenet inser han att han får ännu mindre plats och flyttar den till precis under revbenet och trycker på och får på så sätt mer plats. Thats my boy det. Win-win för båda två. Den andra foten ligger tydligen nedanför mina lungor, men inte en enda gång har han sparkat där. Schyst kiddo!

Jag har utlyst en liten datum-tävling på både Facebook och Instragram om när folk tippar på förlossning. Vinnaren får smeknamnet Saida. Fast jag gillar inte svar som 17 SEPTEMBER! 17 september är förövrigt datumet för igångsättning om han inte behagar komma innan men ändå mår bra. Och just nu känns det precis så som jag har läst att det kan kännas. Att han aldrig, aldrig kommer komma ut. Att jag kommer vara gravid för evigt. Totalt ologiskt när jag rent intellektuellt vet att allt har ett bäst-före-datum.

Eller som min kille sa igår -Det enda som skulle stödja din tes är om du skulle bli dödad med ett spett eller något, alltså rakt igenom magen så att du begravs med barnet kvar i dig. Då skulle han  ju kanske inte komma ut.

Jo, det har han ju ganska rätt i.

Dexter…

Idag läste jag ut den sjätte boken i serien om Dexter, världens mest älskade seriemördare. Nu finns det inga fler böcker om honom att läsa – BRÖÖL. Som tur var kommer tv-säsong nummer sju nu i september iallafall, och det bästa är att böckerna inte alls är som tvserien. Love love love.

Jag kom samtidigt på att september måste vara bästa månaden:

• Min kille och jag träffades i september (2006) och han fyller också år då
• Vi blir föräldrar i september
• Bokmässan (nästa år SKA jag dit!)
• Dexter har hittills alltid haft premiär i september
• Från och med nästa år kommer vi nog åka till Spanien varje september med Skorpan för att hälsa på hans släktingar eftersom det är årlig byfest där då

HEJ SEPTEMBER!

 

Boom!

V.20

Vecka 20 och jag tyckte att jag var stor.

V.26

Vecka 26 och jag tyckte att jag var jättestor.

V.31

Vecka 31 och jag tyckte att jag var megastor, näst intill gigantisk.

V.40

BOOM! Vecka 40 och jag insåg just att jag är jättestor men inte har varit det förrän nu.

Och så har jag varit på ett sista besök hos världens bästa barnmorska idag och fått ett perfekt avslut på en helvettesgraviditet. Mitt järnvärde är bättre än när jag blev gravid (131!), mitt blodsocker har gått ned (inte ätit en enda bit sedan förra besöket för två veckor sedan. Ingen kaka, ingen bulle, nada förutom en hembakad tårtbit med mest frukt och bär), perfekta hjärtljud på barnet, perfekt magmått (36), perfekt viktuppgång (12,5kg), jättefixerad bebis, inga bristningar på mage eller bröst, ingen foglossning, ingen direkt svullnad … Bara en återhämtad kropp efter 32 veckors skit som faktiskt är så redo den bara kan bli inför det nya livet som är beräknat till om ynka 6 DAGAR. Och senare än 17/9 kan han inte komma, för jag har redan fått det datumet för igångsättning om det skulle behövas.

Nu väntar vi bara på dig Skorpan!

Veckan som gick.

Det har varit en omtumlande vecka. Med mycket folk, mycket böcker, mycket av allt. Och så denna ständiga väntan på Skorpan som faktiskt kan komma när som helst, även om det nu är åtta dagar kvar till beräknad förlossning.

Min killes pappa (som inte bor i Sverige) har varit här hela veckan och åkte  hem idag samtidigt som regnet vräker ned och åskan dånar. Jag bryr mig verkligen inte om årstiden utanför, det är för mycket som sker innanför.

Men när jag väl är där ute, i naturen, då blir jag så förundrad. Vackra vårtbitare, spelmansstämma på kulturgården, blommorna som fortfarande blommar, sommarsolen som fortfarande värmer ibland. Allting fortsätter och är så vackert. Och snart kommer jag gå där ute igen, med barnvagn, med ett helt nytt liv som jag burit på i nio månader. Jag kan verkligen inte förstå det.

Jag är så trött mesta tiden av dagarna. Vill bara ligga på soffan och läsa, slumra, läsa lite till. Bloggarna kommer i skymundan och min egen likaså. Men så får det väl vara ibland? Jag kommer igen. Sen. Nu är det fokus på något annat. Laddning inför det nya livet som jag längtat efter hur länge som helst.

Sockerstopp.

Mitt typ enda nöje i kaloriväg just nu har varit godis. Slemmigt godis som jag knappt gillat förut. Tuggummin, gelehallon, marshmallows, svampar, båtar … Ah. Faktum är att jag har mått bättre varje gång jag ätit godis. På riktigt. Det har varit som medicin för min kropp. Illamåendet har minskat, jag har blivit piggare och gladare … Faktiskt har jag njutit av godiset. Med tanke på att jag inte direkt njuter av någonting i matväg just nu har det blivit ganska mycket godis. Flera gånger i veckan. Kanske något varje dag om jag ska vara ärlig. Om inte godis, så ett par dextrosol. Frukt ger liksom inte samma resultat, frukt får jag halsbränna och illamående av (t.ex. av nektariner, vindruvor eller jordgubbar, som ju annars påminner mest om godis).

Så var jag hos barnmorskan härom dagen, och då påpekade jag att jag var lite orolig för mitt blodsocker. Och mycket riktigt – det hade ökat från 5-6 under hela graviditeten till hela 8.1! Över 9 = farligt som gravid. Så vad händer nu? Jo, inget mer fusk-socker resten av graviditeten. Frukt går bra. Jahopp. Där rök det enda nöjet och den enda njutningen, men jag ska klara det. Jag måste ju klara det. Allt för Skorpan.

Jag får trösta mig med att jag inte ätit kakor, choklad, bullar osv på flera månader, så det är ”bara” rent sliskigt godis jag måste vänja mig av med. Alltid något.

Giv mig styrka.

Exakt en månad kvar.

På Öland i juli.

Att vara gravid är verkligen inte likt något annat. Det går inte ens att förklara. Vidrigt, jobbigt, tungt, men ändå häftigt. Faktiskt. Att ha en annan människa i sin egen mage, att upptäcka små nya symtom på kroppen vecka efter vecka när det första halvåret av spyor lagt sig. En linea nigra på magen här, lite råmjölk som läcker där, första sparken, första hickan. Eller som igår – knallröda fotsulor som efter lite googlande tydligen drabbar två tredjedelar av alla gravida kombinerat med klåda. Bara sådär liksom. Är det inte häftigt egentligen?

Annat spännande är att jag har haft mindre ont i ryggen sedan jag blev gravid. Helt tvärtom, med andra ord. Kanske för att jag knappt burit en enda matkasse under hela graviditeten, men ändå. Jag har inte särskilt ont. Ingen foglossning, inga ryggbesvär. Jag hade rätt mycket ryggbesvär ett tag innan jag blev gravid. Det kanske kommer? Men när?  Jag är ju höggravid nu och folk i samma vecka har klagat på ryggont och foglossning i många veckor. De kanske slapp alla spyor, uttorkning och dropp, men ändå. Jag har inte ens tränat ryggen, jag har bara … vilat.

Och bebisen ligger i optimalt läge inför förlossning. Med pannan nedborrat i bäckenet. Och jag kände inte ens när han borrade ned sig. Är det inte märkligt? Visst har jag ett konstant tryck mot urinblåsan, som en stor melon ungefär, men det börjar jag vänja mig vid nu. Att ständigt känna mig kissnödig och konstigt … tung mellan benen. Men ont? Nej.

Dessutom är jag piggare nu. Och kan gå bättre. Är gladare. Mer balanserad. Mår mindre illa. Kan njuta av en bok och ett glas mjölk. Längta efter grillad mat. Orka laga mat. Stryka handen över magen och säga hej lilla Skorpan, vi längtar efter dig, men kom inte ut alldeles för tidigt, okej?

Och så sägs det att sista trimestern ska vara värst. Den är för sjutton bäst. Kanske mår jag egentligen som alla andra, bara det att de slapp Hyperemesis och allt är relativt. Jag vet inte. Jag vet bara att de krämpor jag har nu inte går att jämföra med de första två trimestrarna och att jag äntligen kan känna att det är häftigt att vara gravid, att jag kommer stå ut sista månaden och att jag är otroligt lyckligt lottad.

Helgen i bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har varit vaken sedan klockan fyra och läst. I ärlighetens namn får jag lite panik när jag tänker på att det är hela 35 dagar kvar till beräknad förlossning. Och att det kan dröja ytterligare två veckor. Hur står man ut? Jag ska dessutom jobba igen 1-10 augusti, och hur mycket jag än vill och trivs vet jag inte om det kommer vara fysiskt möjligt. Jag ska försöka såklart, men …

Jag kan inte längre ligga och sova, måste halvsitta. Sover därmed apdåligt. Och så all halsbränna, illamåndet, allt annat. Jag försöker stå ut och räkna ned dagarna och tänka på att Skorpan där inne mår bra. Att jag har haft sån tur. Att jag har sån tur. Ibland tar bara det fysiska över.

För att försöka fokusera på det fina: Helgen har varit bra, om jag bortser från detta ovan.

Att längta efter någon man aldrig träffat.

Vi längtar efter dig, Skorpan. Så pass mycket att min kille är bombsäker på att du kommer komma redan i slutet av nästa vecka. Själv är jag tveksam, jag har en känsla av att du bestämt dig för att stanna kvar in i det sista. Det är 39 dagar kvar nu och de senaste veckorna har gått snabbare och snabbare, ungefär i samma takt som jag har börjat må bättre.

Sedan du kom in i våra liv har du knockat ut mig totalt. Jag hade ingen aning om hur det var att vara gravid, på gott och ont. Jag hade ingen aning om hur hemskt illamåendet kunde kännas och att bli uttorkad och utsvulten för att jag kräktes så mycket som bara dropp kunde råda bot på. Jag hade heller ingen aning om hur stort det skulle kännas när du började sparka och göra kullerbyttor i magen.

Jag bär med dig varje dag men har aldrig fått känna eller lukta på din hud, pussa dina kinder eller stoppa ett finger i din hand. Ändå älskar jag dig redan så mycket att jag nästan går sönder. Så fort jag tänker på att du ska komma ut till oss snart börjar jag gråta. Jag gråter i och för sig för allt nu. För att det är för varmt på bussen, för att jag är lycklig, åt sorgliga nyheter på tv.

Vi har varit på två tillväxtultraljud eftersom det har varit vikarier på mödravårdcentralen och alla har mätt olika, och på det första låg du -3.9% på genomsnittet, och igår 5% plus. Du har alltså gått upp 600 gram på två veckor och väger nu drygt 2,5 kilo. Om två veckor är du helt redo att födas, men jag har varit redo bra mycket längre än så.

Vi längtar efter dig, Skorpan.

Hemma från Öland.

Vi kom hem från Öland igår och dagarna där gick alldeles för fort. Otroligt nog orkade jag göra mycket mer än vad jag hade räknat med, och solen sken varje dag (åtminstone mellan regnet …). Det var första gången jag var på Öland och jag åker gärna dit igen, t.ex. till norra Öland som verkar vara hur fint som helst. Här följer ett axplock bilder av vad vi ägnade oss åt med våra kompisar som bor där permanent.

Vi grillade på altanen på kvällarna, åkte till Borgholm och Kalmar, såg hästar och kossor på Stora Alvaret, var en snabbis till Bläsinge strand, såg en massa väderkvarnar och vallmo. På ditresan stannade vi ett tag i Norrköping, och på hemresan i ett soligt Västervik (sista bilden). Superbra minisemester; den sista innan vi blir föräldrar! Bara sex veckor kvar till beräknat nu, och jag börjar känna mig rätt trött och tung – förutom alla andra krämpor …

Sova, sova, sova.

Solen sken för fullt och jag tänkte att jippie – snart sätter jag mig på balkongen och läser lite  Middlesex. Istället somnade jag om och sov ända tills det blev mulet och började åska. Lite typiskt, men vad sjutton. Sova är så sjukt skönt nu. Jag drömmer inte mardrömmar, är utvilad när jag vaknar eller somnar om lite till. Vaknar, läser i sängen, påminner mig själv om att jag förtjänar det här och ska vila.  Dessutom vaknar jag  ju en gång i timmen på natten för att gå på toa och klämma ut typ tre ynka droppar, så inte konstigt att jag behöver sova längre på dagarna.

Igår och idag hänger vi på Annas Profylax och det bästa är när ens partner ska öva på att massera en. Och fortsätta öva hemma varje dag tills förlossningen. Bara det är väl värt de tvåtusen spänn som kursen kostar.

Sju veckor to go.

Idag är det exakt sju veckor kvar till beräknad förlossning. Det känns som en evighet, samtidigt väldigt kort. Speciellt när jag tänker på att barnet skulle kunna komma en månad för tidigt. Det är ju typ … nu.

Jag vill väldigt gärna hinna få hem Halva min Måne innan dess så att jag både hinner skicka iväg ett gäng recensionsexemplar, och även sälja några ex. Och så ska vi åka ner till Öland på torsdag över helgen och hälsa på ett par kompisar – en miniresa som jag hoppas kommer gå bra med tanke på mitt tillstånd. Vill gärna slippa må illa där … Vi får helt enkelt se. Tiden går åtminstone fortare nu och det är skönt.

Annars är det mesta fixat nu innan bebis kommer. Vi har lite småsaker kvar bara. Jag längtar så sjukt mycket efter att få träffa den lille filuren som växer sig allt större, har hicka superofta och gillar att sträcka ut benen precis under mitt högra revben. Vi var på ett tillväxtultraljud för en vecka sedan och fick se honom slicka i sig lite vatten, vara alldeles proportionerlig och endast ligga på -3.9% i vikt i förhållande till ”jämnåriga”. Mycket bra.