För ett år sedan.

Skrev jag så här i bloggen 3 september 2012:

Hörni, today is the day! Alltså när apparna (ja, livet kretsar väl kring Iphonen?) säger 0 DAGAR KVAR till beräknad Skorpa. Men ingen Skorpa behagar komma, vilket såklart inte är det minsta förvånande. Varför skulle jag inte behöva gå över tiden, jag som mår illa varje dag och har haft en asjobbig graviditet? Lite som grädde på moset, så där. Men visst, jag överlever, och det är ju bara bra för barnet att ha lite extra hull vid födseln. Har jag hört.

… Och just nu känns det precis så som jag har läst att det kan kännas. Att han aldrig, aldrig kommer komma ut. Att jag kommer vara gravid för evigt. Totalt ologiskt när jag rent intellektuellt vet att allt har ett bäst-före-datum.

Eller som min kille sa igår -Det enda som skulle stödja din tes är om du skulle bli dödad med ett spett eller något, alltså rakt igenom magen så att du begravs med barnet kvar i dig. Då skulle han ju kanske inte komma ut.

Jo, det har han ju ganska rätt i.

—————————————————————————————————————

Det gick några dagar till innan han behagade komma ut efter 25 timmar värkarbete, men det är en annan historia.

Bloggjulkalender 5 – Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag i Venedig

 

För ett år sedan var jag superstressad. Och blev planerat gravid. Vi hade just varit i Venedig som hade översvämning och börjat tillverka den blivande Victor som jag hade längtat efter i ett par år.  Och som jag var säker på skulle bli en tjej. Jag sa upp mig från jobbet som jag hade haft i dryga tre år, sjukanmälde mig för första gången  (i en hel vecka!) och hade precis hyrt ut min lägenhet i andra hand.

Den där decemberdagen då stickan visade ett plus var jag så sjukt lycklig att jag bara grät. (En vecka senare började jag spy, vilket höll i sig till vecka 32, men det är en annan historia).

För ett år sedan slutade jag vara superstressad och livet fick en helt annan mening.

 

Han är här nu, lilla Skorpan.

Sedan fredag klockan 02:14. 3,5 kg och 52 centimeter, och allt jag har att säga just nu är:

1) Förlossningen gick bättre än jag trodde.

2) Den var ingenting jämfört med att vara gravid.

3) Jag mår inte illa längre!

4) Han är fasligt söt vill jag lova. Med en massa mörkt hår.

5) Varför pratar ingen om hur jobbig amningen är?

Vi hörs.

3 september 2012.

Hörni, today is the day! Alltså när apparna (ja, livet kretsar väl kring Iphonen?) säger 0 DAGAR KVAR till beräknad Skorpa. Men ingen Skorpa behagar komma, vilket såklart inte är det minsta förvånande. Varför skulle jag inte behöva gå över tiden, jag som mår illa varje dag och har haft en asjobbig graviditet? Lite som grädde på moset, så där. Men visst, jag överlever, och det är ju bara bra för barnet att ha lite extra hull vid födseln. Har jag hört.

Just nu känns det ungefär som min mage ska spricka varje gång han rör sig. Fast han kan knappt röra sig längre, stackarn. Smart är han iallafall, för råkar foten hamna under revbenet inser han att han får ännu mindre plats och flyttar den till precis under revbenet och trycker på och får på så sätt mer plats. Thats my boy det. Win-win för båda två. Den andra foten ligger tydligen nedanför mina lungor, men inte en enda gång har han sparkat där. Schyst kiddo!

Jag har utlyst en liten datum-tävling på både Facebook och Instragram om när folk tippar på förlossning. Vinnaren får smeknamnet Saida. Fast jag gillar inte svar som 17 SEPTEMBER! 17 september är förövrigt datumet för igångsättning om han inte behagar komma innan men ändå mår bra. Och just nu känns det precis så som jag har läst att det kan kännas. Att han aldrig, aldrig kommer komma ut. Att jag kommer vara gravid för evigt. Totalt ologiskt när jag rent intellektuellt vet att allt har ett bäst-före-datum.

Eller som min kille sa igår -Det enda som skulle stödja din tes är om du skulle bli dödad med ett spett eller något, alltså rakt igenom magen så att du begravs med barnet kvar i dig. Då skulle han  ju kanske inte komma ut.

Jo, det har han ju ganska rätt i.

Dexter…

Idag läste jag ut den sjätte boken i serien om Dexter, världens mest älskade seriemördare. Nu finns det inga fler böcker om honom att läsa – BRÖÖL. Som tur var kommer tv-säsong nummer sju nu i september iallafall, och det bästa är att böckerna inte alls är som tvserien. Love love love.

Jag kom samtidigt på att september måste vara bästa månaden:

• Min kille och jag träffades i september (2006) och han fyller också år då
• Vi blir föräldrar i september
• Bokmässan (nästa år SKA jag dit!)
• Dexter har hittills alltid haft premiär i september
• Från och med nästa år kommer vi nog åka till Spanien varje september med Skorpan för att hälsa på hans släktingar eftersom det är årlig byfest där då

HEJ SEPTEMBER!

 

Boom!

V.20

Vecka 20 och jag tyckte att jag var stor.

V.26

Vecka 26 och jag tyckte att jag var jättestor.

V.31

Vecka 31 och jag tyckte att jag var megastor, näst intill gigantisk.

V.40

BOOM! Vecka 40 och jag insåg just att jag är jättestor men inte har varit det förrän nu.

Och så har jag varit på ett sista besök hos världens bästa barnmorska idag och fått ett perfekt avslut på en helvettesgraviditet. Mitt järnvärde är bättre än när jag blev gravid (131!), mitt blodsocker har gått ned (inte ätit en enda bit sedan förra besöket för två veckor sedan. Ingen kaka, ingen bulle, nada förutom en hembakad tårtbit med mest frukt och bär), perfekta hjärtljud på barnet, perfekt magmått (36), perfekt viktuppgång (12,5kg), jättefixerad bebis, inga bristningar på mage eller bröst, ingen foglossning, ingen direkt svullnad … Bara en återhämtad kropp efter 32 veckors skit som faktiskt är så redo den bara kan bli inför det nya livet som är beräknat till om ynka 6 DAGAR. Och senare än 17/9 kan han inte komma, för jag har redan fått det datumet för igångsättning om det skulle behövas.

Nu väntar vi bara på dig Skorpan!

Veckan som gick.

Det har varit en omtumlande vecka. Med mycket folk, mycket böcker, mycket av allt. Och så denna ständiga väntan på Skorpan som faktiskt kan komma när som helst, även om det nu är åtta dagar kvar till beräknad förlossning.

Min killes pappa (som inte bor i Sverige) har varit här hela veckan och åkte  hem idag samtidigt som regnet vräker ned och åskan dånar. Jag bryr mig verkligen inte om årstiden utanför, det är för mycket som sker innanför.

Men när jag väl är där ute, i naturen, då blir jag så förundrad. Vackra vårtbitare, spelmansstämma på kulturgården, blommorna som fortfarande blommar, sommarsolen som fortfarande värmer ibland. Allting fortsätter och är så vackert. Och snart kommer jag gå där ute igen, med barnvagn, med ett helt nytt liv som jag burit på i nio månader. Jag kan verkligen inte förstå det.

Jag är så trött mesta tiden av dagarna. Vill bara ligga på soffan och läsa, slumra, läsa lite till. Bloggarna kommer i skymundan och min egen likaså. Men så får det väl vara ibland? Jag kommer igen. Sen. Nu är det fokus på något annat. Laddning inför det nya livet som jag längtat efter hur länge som helst.