2,5 år (och lite till) med Skorpan/Kikoys/Victor.

Alltså hur fint är det inte att ha en 2,5-åring?! För 2,5 blev du ju den 7 mars.

Du är så himla rolig nu. En egen person. Säger roliga grejer. Sen den där ”ledsen i munnen” (för att du ville ha mörk choklad) har det bara ökat. Lastbilen kommer för att ”göra leksaker på dagis”. Du kan berätta att du lekt med ”kompisar dagis”, vem som bitit dig, att du tycker ”inte maten gott”. (För nä, du äter typ ingenting på dagis förutom lite bröd till mellis. Vet inte hur ofta jag får höra ”alla andra barn åt, men Victor åt…ingenting”). Igår tog du en liten väska och sa ”Hejdå mamma, Kikoys gå å träna nu!”. Du vet exakt var jag tränar. Varje gång vi åker förbi gymmet säger du ”mamma tränar här!”. Bara vi närmar oss vårt området säger du förövrigt ”hemma nu!”. Tänk att det här är hemma för dig, allt du minns, medan jag bara spenderat en sån liten del av mitt liv här.

Har din pappa hämtat dig och jag kommer hem efter er springer du med öppna armar och säger ”heeeeeeeej mamma!”. Du är noga med att jag är DIN mamma om vi möter någon av dina kompisar. Lite stolt visar du ”faktiskt MIN mamma”. Ett ord som används mycket är just ”faktiskt”. ”Kikoys faktiskt hungrig nu”. Och ”vill inte, men jag måste!” är hilarious. Typ vill inte spela spel på ipaden, men MÅSTE. ”Kikoys MÅSTE spela spel!”. För att vi verkligen ska förstå att vi inte har något att sätta emot. ”Men va FAN” har du dock också lyckats snappa upp och lagt till ordförrådet, och sedan en ljudlig suck efter det. Väntar bara på att du ska rulla med ögonen också.

Du kan så mycket själv nu. Dra fram stolen till kranen och ta vatten. Tvätta händerna. Dra ned blöjan och sätta dig på pottan. Pottan står i en garderob och kallas bajs-hissen och det är bara det som gäller. Du talar om att ”jag vill sova lite nu”. Du har liksom INTRESSEN. Djur, hoppa studsmatta, sjunga, siffror och bokstäver. Och du är grym med ipaden. På utvecklingssamtalet nyligen (VA, utvecklingssamtal för VÅRT barn, är jag verkligen MAMMA?!) fick vi höra att du är så lugn. Älskar regler. Att de aldrig har behövt säga till dig och nästan längtar efter att du ska trotsa något de säger. Du blir arg när andra barn inte följer regler. Du är även jätteförsiktig och blir arg när du inte lyckas.

Sedan du slutade sova på dagen vid 2 års ålder är nätterna mycket bättre. Ofta runt 10 timmar, även om du vaknar en del. Är det inte det ena så är det det andra. På sistone har det varit mycket hosta. Och så vill du käka ”ärsing” (ditt eget ord för ersättning som vi också börjat använda omedvetet) på natten. Ja, det gamla vanliga. Sova bredvid pappa, ofta panna mot pappa, är fortfarande din grej.

Förutom att det alltid är en massa (ofarliga) sjukdomar här rullar livet liksom på, och jag är lycklig.

Annons

Två år med Skorpan.

I söndags fyllde Victor två år. Första året gick så himla långsamt, men det andra då jag har jobbat och Martin varit hemma – wow! Nu har vi istället ett (snorigt) dagisbarn och ägnar oss åt det berömda livspusslet. För att lyckas hämta Victor vid 16 måste jag gå hemifrån FÖRE 06, så det blir rätt tidiga morgnar om man säger så. Jag gillar det, iallafall. Jag är lycklig och full av kärlek.

Victor trivs på dagiset, även om han som de flesta andra barn grinar när man lämnar. Det är lite rörigt där han går eftersom det är nytt, men han har kul. Tredje veckan blev han sjuk och jag vabbade en dag, och sedan dess är JAG sjuk medan han snorar loss på dagiset. Vi är förberedda och varnade från alla håll och kanter att första tiden kommer bestå av sjukt (fyndigt) mycket vab.

Ungen utvecklas mer och mer. Just nu är det solo-perioden. Allt ska göras själv och benämns som just ”solo!” (”själv” på spanska). Härom kvällen skulle han till och med ligga SOLO i sin säng, så Martin fick natta på golvet bredvid. Rätt roligt eftersom han innan vi flyttade aldrig skulle ha kommit på tanken att ligga SJÄLV i en säng. Jag tycker det är kul att allt ska göras själv,  även om det ibland hälls mjölk utanför glaset eller blir lite svårt för honom att köra bil… Jag är glad och stolt över att han utvecklas som han ska och vill göra saker själv. Allt är i sin ordning.

Ibland vaknar han arg som ett bi och allt är fel, ibland är han helt ubergullig och kallar mig för ”älskling” och vill kramas. Oftast pratar han bara i enstaka ord (eller max två ord, typ ”chao mamma”), men häromkvällen sa han ”mamma… vet du… älskling” typ hundra gånger eftersom han märkte hur glad jag blev varje gång. *meltdown*.

Dagis är perfekt på dagarna och mycket bättre än att vara hemma. Jag kan inte aktivera honom som han behöver, jag är faktiskt ganska trött och tråkig. Vet inte om han blir speciellt mer trött av dagis heller, så nu har vi infört att han bara får sova 15-30 min för att han ska kunna somna i normal tid på kvällen. På helgen sover han 0-15 min/dag oavsett när han vaknar. I lördags vaknade han 04 och var uppe till 20.30, minus en kvart… Ja…

Vi hade tvåårskalas med släkt i söndags och fick otroligt bra presenter. När han fick en dockvagn av sin farbror dagen efter blev ögonen stora som tefat. Vilken dröm! Annars är radiostyrd bil och jamande och gående katt ascoolt också, om du skulle fråga honom själv. Eller så skulle han säga –WHAAAT! som han börjat med. Hilarious.

Det här med att ha en tvååring. Så himla kul och utmattande på samma gång. Går inte att jämföra med den hemska första tiden på miljoner ljusår, men ändå utmattande på sitt sätt genom att få ihop allt. Ha tålamod när det blir utbrott. Inte bli arg. Läsa samma saga om och om igen. Sjunga samma sång och tjata om samma tandborstning. Älska så mycket att man nästan går sönder. Att ha en egen familj som kommer först och betyder mest. Allt kan sammanfattas med några få ord: Fantastiskt. Häftigt. Viktigast, bäst och störst av allt.

Victor, eller ”kikoys” som han kallar sig själv, oj vad jag älskar dig!

Nu en liten avslutande parlör för att förstå vissa ord som inte är uppenbara:

Manó = Banan

Kikoys= Victor

Nåa nå = Farmor (han kan också säga ”fammo”)

Mochachi = Morfar (han kan också säga ”moffa”)

Papio = Abuelo (Farfar)

Ya = moster Ylva

Ami = Martin

Ganingo = Gardinen

Aj pa = ipad

Pica = Paprika

Nana = Napp

Nane = En speciell blå napp med bilar

 

1 år och 9 månader med Skorpan.

För några dagar sedan blev Victor 1 år och 9 månader. Fantastico! Om han hade kunnat prata hade en intervju med honom antagligen sett ut ungefär så här:

Hur känns det att vara 1 år och 9 månader?
-?

Vad gillar du att göra på dagarna?

-Gunga, samla stenar, kasta stenar i gatubrunnar, bli kittlad, bli jagad, kolla på filmer av mig själv, fippla med Iphonen och åka buss. Allra mest gillar jag dock att trycka på knappar som låter. Alla typer av knappar går bra. När man betalar med kort, portkoder, hissknappar, plinga på bussen osv. Ibland säger jag ordet ”trycka” i sömnen eftersom jag längtar så mycket efter knappar.

Vad gillar du att äta?

-Russin är det bästa jag vet! Annars går avokado, fetaost, kikärtor och bönor bra, många olika sorters frukt, mackor och Ellas kitchen. Ibland kan jag väl offra mig och äta riktig mat, men då får man aldrig blanda puré eller sås med bitar. Hör ni det? ALDRIG! Ni tvingar alltid i mig ekologiskt, aldrig får man smaka på bekämpningsmedel, socker eller kemikalier. Passa er så att jag inte kommer vräka i mig sånt i smyg sen.

Tycker du om godis?

-Vad är det? Jag har förvisso knyckt en pepparkaka en gång när ni inte hann med, men annars känner jag inte till något sånt.

Gillar du att kolla på tv?

-Ja, helst filmer på mig själv eller Pingu, Lilla Anna och den långa farbrorn. Ibland går Fåret Shaun, spanska Caillou eller Pippi Långstrump på spanska bra. Bamse och Alfons har jag tröttnat lite på. Det är så 1,5 år.

Vad är det senaste du lärt dig?

-Du får allt ta och hänga med lite morsan, jag lär mig saker hela tiden. T.ex. att snurra runt stående tills jag ramlar (aka norsk fylla!), att klättra upp i trappstolen själv, käka med sked direkt ur matburken, komma och pussas och kramas självmant (ni gör ju sånt med varann och det tycker jag är så roligt att jag skrattar, därför gör jag samma sak).

Vad tycker du inte om?

Sova själv! Sova över huvud taget. Sova är bara för tråkiga vuxna. Byta blöja är också rätt trist, eller att komma hem. Jag vill bara vara ute och leka fattar ni väl!

Har du nån snutte?

-Jag har mina nappar. Helst hela tiden, men det är okej att vara utan – förutom när jag ska sova. Då vill jag ha minst tre att byta mellan hela tiden. Jag gillar inte när napparna är blöta och varma efter att jag själv sugit på dem.

Har du nån bästis?

-Skulle vara farmor isåfall. Nåa-nåa! Jag blir så arg varje gång ni bara åker förbi hennes hus utan att stanna. Jag vill trycka på hissknappen, åka hiss och sen leka! Som tur var får jag träffa farmor många gånger i veckan. Mamma och pappa är väl okej, men ni finns ju alltid där. Jag har aldrig ens haft barnvakt på riktigt liksom!

Kan du säga ditt favoritord?

-NÄE! (*skakar på huvudet så att lockarna flyger*)

Haha, nu sa du ju det!

-NÄE! Du lurade mig!

För att avrunda. Kan du säga paprika?

-Apickapa (*ler stolt*)

Hejdå!

-Edåå! (*vinkar kungligt*)

20 månader med Skorpan.

Klappade en killing i helgen för första gången.

Victor, breven till dig blir allt glesare, men det betyder inte att det finns mindre att säga. Det finns bara mindre tid för att säga det.

Om fyra månader blir du två år. Två år! Min stora lilla pojke som jag älskar helt obeskrivligt mycket. Den där kärleken går inte att beskriva på annat sätt än att den är just obeskrivlig. Det går inte att föreställa sig den kärleken innan man känner den själv. Eller snarare, det går att försöka föreställa sig, men det känns inte så när den väl kommer. Det känns så mycket mer. Det är en helt ny kärlek som fyller en ända ut i fingerspetsarna, en beskyddarinstinkt och helt ny mening med livet. Så där att man på riktigt skulle kasta sig framför bil utan att tveka, eller offra allt bara för att få ha dig kvar (om det skulle bli aktuellt med ett sådant hemskt val).

Det är också den här enorma kärleken som gör att man orkar vara förälder. Att man orkar med alla utbrott, sömnlösa nätter, komplikationer, smärta och tårar.

När folk säger att man kan ”öva på andras barn” för att se hur mycket energi det tar, då är vi på olika planeter. Utan kärleken kan en snart tvååring säkert stundvis vara outhärdlig på ett annat sätt, för med just den där djupa kärleken kan det jobbiga försvinna så fort. Genom ett ”mamma!” och små knubbiga barnarmar som kastar sig runt ens hals och en mun som ger en en blöt puss och skrattar. Genom ett leende när du vaknar på morgonen och ser att jag är där. Genom att höra dig skratta tills du kiknar för att jag säger ”AJAJAJ!” eller något annat som en vuxen aldrig skulle skratta åt. Allt jobbigt liksom försvinner på en microsekund. Alla månader av hyperemesis, alla snöstormar och försenade bussar, alla extra kilon på kroppen, smutsig disk och vänner som man förlorat. Stort som smått försvinner, och kvar finns bara den enorma kärleken som jag aldrig känt förr.

Victor, du är det absolut bästa som hänt mig. Du, min son som är helt besatt av att ”trycka” och säger ”trycka” det första du gör på morgonen. Du vill bara tryckatryckatrycka på knappar av alla de slag. Och öppna dörrar, låsa in oss på toan, slänga grus i gatubrunnar, gunga, åka rutschkana, duscha, leka med andra barn från tidig morgon till kväll och vet precis vad Pingu ska göra i avsnitten så att du kan göra samma sak precis innan. Du börjar bli så stor nu, förutom rent fysiskt med drygt 14 kilo i vikt och stl. 92-98 i kläder, så förstår du så mycket, kan säga ord på både svenska och spanska, fnissar när du ser din mamma och pappa kramas och pussas och gillar att kittlas.

Victor, jag älskar dig och tycker så mycket om dig. Mest av allt på jorden.

1 ½ år med Skorpan.

Min älskade son har blivit ettochetthalvt år. Min stora lilla pojke som numera verkligen är ett barn. Alla spår av bebis är i princip utplånade, och det är fantastiskt skönt. Det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Nu kan du t.ex. sitta still och titta på Bamse/Alfons/spanska Calliou en stund. Du kan pilla på små knappar och undersöka saker. Du älskar att få uppgifter, som att slänga saker, och kan gärna riva sönder papper i tusen bitar bara för att noggrant få plocka upp dem och slänga dem en och en. Du kan sova själv i vår säng (sedan du blev 14 månader) men sover inte i egen säng. Bara att man kan lämna dig i sängen och du sover vidare själv utan att behöva ligga sked är sjukt skönt. Ibland när du vaknar är du till och med lugn och nöjd och tar dig ner ur sängen själv och går ut i lägenheten lagom sömndrucken och vill bli buren en stund. Du blir med andra ord mer och mer trygg, vet att man finns där ute och att du inte behöver skrika jämt när vi inte är i samma rum.

Du springer mest hela tiden. Galopperar fram, kan snurra, stå på ett ben, hoppa några millimeter, klättra upp i soffan själv och sätta dig, klättra upp i sängen, öppna kylen och ta fram ett mjölkpaket när du vill ha mjölk. Du kan kanske tio ord, både på svenska och spanska, och du kan skratta, gäspa, låtsasgråta, tänka, pussas, kramas, spänna musklerna, blunda och vara arg på beställning. Du kommunicerar jättemycket med kroppen och ropar på pappa så fort Martin lämnar rummet (men inte mamma – du är pappig och inte mammig). Jag är glad så länge du iallafall kallar mig mamma. Du träffar även din farmor flera gånger i veckan.

Du har ett humör som heter duga (undrar var temperamentet kommer ifrån…? Ehum…) och kan bli rasande och kasta saker, nypas och slåss om du inte får som du vill. Humöret kan dock lika snabbt återgå till glädje och fnitter tills du blir alldeles röd i ansiktet. Som när man sjunger imse vimse spindel och speedar upp varannan vers, jagar dig runtrunt i lägenheten eller leker Hästen Plopp.

Du är helt galen i Iphonen och vet precis var alla favvoappar ligger. Som alla videos på dig själv. Trots ganska många steg dit vet du precis och trycker aldrig fel. Du bläddrar bland bilder, går till hemknappen och byter till andra appar. Jag brukar försöka att inte ens visa telefonen, för du blir helt galen när du ser den och släpper allt annat.

Sömnen är fortfarande likadan. Du snittar elva timmar per dygn. Somnar oftast runt 20-21, och på dagen kan du sova noll till 120 minuter. Du får inte sova efter 14, för så är det kört. Om du sover eller inte på dagen påverkar inte ditt humör direkt. Idag sov du t.ex. 15-20 minuter och somnade vid 20 ändå. Du sover inte jättebra på nätterna och jag sover i eget rum, medan Martin sover med dig varje natt. Det är den enda som fungerar för oss. Martin kan sova sig igenom alla karatesparkar och vrål som uppkommer absurt ofta, medan jag inte får en blund. Tanken är väl att du ska få eget rum när vi flyttar i sommar, men det känns ljusår bort eftersom du inte ens kan sova i egen säng. Vi har försökt men gett upp. Så länge det funkar så här är jag nöjd.

Vi har varit på Öppet Hus på förskolan där du ska gå, och tills dess går Martin med dig på Öppna Förskolan i princip varje dag. Det är en ynnest att få ha dig hemma i två år, och jag är verkligen tacksam. Jag älskar att jobba och att Martin är hemma – det bästa av två världar. Martin gillar verkligen att vara föräldraledig, och han sköter det exemplariskt.

Jag har seriöst aldrig varit så lycklig som nu. Du är det bästa som hänt mig. Kärleken är så obeskrivligt stor – en kärlek som jag faktiskt bara tror andra föräldrar kan förstå på riktigt. Det är en helt ny typ av kärlek, en blandning av det starkaste jag känt, beskyddarinstinkt och att du alltid kommer först. Utan att tänka, liksom.

18 månader med min stora lilla Vitín. Tack tack tack för att du finns i vårt liv.

13 månader med Skorpan.

BOOM sa det i utvecklingen vid ett år! Förutom att du kan gå (!) så går det liksom att prata med dig nu. ”Kan du hämta en bok Victor?” och du knatar iväg och hämtar en bok och börjar bläddra. Ibland kryper du upp i mitt knä så att jag kan läsa för dig.

Du förstår massor med ord och pekar när man frågar om lampa, banan, gröt, pappa osv. Du förstår även en del spanska ord (t.ex. chupete – napp). Däremot när man frågar om mamma så pekade du senast, efter noga övervägande, på papperskorgen. TACK VICTOR. Iallafall. Allt blir bara roligare och roligare och bättre och bättre.

Du kan säga ”ja” (”aa”), ”där” (”dää”), skaka på huvudet som nej, ”meom” betyder banan och ”na-na” napp. ”Pappa” och ”mamma” slängs ut lite random till personer du verkar gilla.

Du äter mycket och bra och på sistone har även min mat börjat gå hem. Men bara om den vuxenkryddas med en massa färsk vitlök, rosmarin och sånt. Smaklös mat ratas direkt. Jag håller strikt på ekologisk och kravmärkt, och absolut inget socker förutom frukt.

Du sover en gång på dagen numer, 40-120 minuter, och sedan typ 21-06 förutom en miljon uppvaknanden. Du kan fortfarande inte sova själv, men du kan åtminstone bli buren till din säng efter att du somnat och fortsätta sova där en liten stund. Ettåringar bör sova 12-13h/dygn, vilket du inte gör, men du sover iallafall mycket mer nu än förut. När du var mindre sov du kanske hälften mot snittbebisen.

Vi går på öppna förskolan i kyrkan på torsdagar, och senast började du pussas med en tjej där. Tills hon snodde din leksak mellan pussarna, då började du grina.

Du har nu tre tänder och två till är på väg. Du gillar att bitas, särskilt i ens tå om man sitter i soffan. Du spänner musklerna tills du skakar och gillar att se dig själv i spegeln.

Oktober är min sista månad som föräldraledig. Jag försöker boka upp så mycket som möjligt och ”njuta” trots trötthet. Plötsligt har året gått så väldigt fort. Jag kände inte så innan sommaren, men nu har det bara sagt swisch …

Victor, jag älskar dig SÅ otroligt mycket. Mer än allt annat. Du är det bästa som hänt mig, utan tvekan. Jag är så lycklig att få ha dig i mitt liv. Älskade, älskade fina unge.

10 månader med Skorpan.

Tänk, nu har hela tio månader gått! Egentligen var det igår, men vi satt i en bil från Hudiksvall då, och när vi kom hem var jag för trött för att blogga. Det tar sin lilla tid att skriva ett månadsbrev.

Den här månaden har din pappa varit ute och rest 75 %. Det har gått bra för det mesta och du har faktiskt sovit ganska bra vissa nätter. Till och med längre än till fem. Vi har gått en massa promenader, umgåtts jättemycket med släktingar och varit på både studentmottagning, 60-årsfest, firat midsommar och varit på bröllop i Hudiksvall. Din moster Ylva, som bor i Lund, var även här några dagar på raken och det var mysigt.

Idag var det 10-månadeskontroll, och du är nu 77 cm och väger 10,64 kg. ”Det syns att han gillar att äta”, var utlåtadet. I förhållande till längden har du dock lite till godo till och med.

Du fortsätter att gå längs möbler och har stått några sekunder själv utan att hålla i dig. Du pratar och säger saker som bim, bib, mama, baba, da-da osv. Bim och bib säger du i samband med mat. Biberon är nappflaska på spanska, så man kan ju låtsas att bib är ditt första ord.

Du sträcker upp armarna till imse vimse spindel och försöker sjunga med (jättegulliga pipljud), kan peka och ibland nästan säga dä!, sätta dig från stående eller liggande, kryper fort som sjutton och ramlar väldigt sällan. Vi får byta blöjor i farten och försöka distrahera dig samtidigt. Du blir jättearg när du måste sluta med det du håller på med för att byta blöja eller ta på dig kläder. Du älskar snören av alla de slag och kan sitta och skratta åt dem. Vagnen är inte så kul längre, förutom om någon annan vagn är bredvid.

Du älskar gröt och äter typ tre portioner till frukost. Annars är det frukt, yoghurt, smörgåsrån, majskrokar och pureer som går ner. Och ersättning. Välling har vi faktiskt slutat med eftersom du sov sämre av den. Du äter mycket och gärna och storlek 80-86 på kläder är det som gäller nu. Många (nästan alla) tror att du är en tjej, och det tycker jag är lite kul. Det var nämligen samma sak med min pappa när han var liten.

Du sover gärna sked och sover aldrig i din egen säng. Inte ens på dagen. Man måste ligga bredvid hela tiden. Ibland vaknar du och gråter och du vaknar ofta och tittar dig omkring för att somna om när du ser att mamma eller pappa är där.

När det gäller mig har jag skaffat nya glasögon, har en utmaning att gå 30 mil 13 juni – 25 juli och kommer numera i ETT av mina vanliga par jeans. Jag har sprungit 5km på under 30 minuter igen (28:40) och springer regelbundet när Martin är hemma. Dock har jag fått jätteont i vänsta handleden och är ganska säker på att det är morbus de quervain. En hel del i min internetmammagrupp har haft eller har fortfarande samma sak. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag gillar verkligen att vara med dig Victor, du har humor och är full av energi. Allt är mycket lättare nu. Min kropp börjar mer och mer kännas som min igen, och jag har till och med fått tillbaka det mesta av mitt hår som jag tappade genom åren med stor D-vitaminbrist. Jag är inte rädd för rulltrappor längre (fast tar helst hissen), andra får gärna hålla i dig och leka med dig, och du känns mer som en liten person än som en bebis. Det är verkligen fantastiskt.

Victor Victor, jag älskar dig så ofantligt mycket. Jag är lycklig varje dag över att få vara din mamma och skulle inte byta dig mot någon eller något någonsin. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Utan dig skulle livet kännas meningslöst. Jag hoppas att jag får ha dig i mitt liv så länge jag lever (och mer därtill). Kärleken är obeskrivlig och jag vet att alla mammor därute förstår precis vad jag menar.

Jag kan inte säga det nog: Jag älskar dig!

9 månader med Skorpan.

NIO MÅNADER! Herregud vad det går undan nu. Du har varit lika länge i magen som utanför. Den här månaden har jag dock tänkt på hur jobbiga de första månaderna var och hur tydligt det är nu när saker känns lättare. Jag var på sjukhus så ofta, ibland två gånger på en dag … Och smärtan att amma och kämpakämpakämpa i åtta timmar per dag med det där. Oj vad jag är glad att den tiden är över och ALDRIG mer kommer tillbaka.

Den här månaden har mycket hänt. Störst är:

• Första tanden har äntligen kommit! Och andra!
• Du har börjat resa dig mot möbler och en vecka senare gå längs dem. Snabbt går du också.
• Du kan sätta dig ned från stående (i början ramlade du mest, men inte längre).

• Du har fått humor! Så himla gulligt. T.ex. trycka in nappen i min mun och skratta hysteriskt, eller komma och kittla mig och skratta åt det.
• Blöjbyten funkar bara stående och det är ett himla gnäll. Så tråååkigt du tycker att det är! Du vill bara skutta iväg och leka …
• Du kryper, vilket kom efter att du började gå längs möbler. Du föredrog dock att åla fram tills för några dagar sedan.
• Smörgåsrån är en hit. Med smör. Mums.
• Du har upptäckt ditt eget vrål och gillar att överrösta oss när vi pratar.
• Vagnen har blivit trist. Gunga, gå själv när vi håller dig i händerna eller pilla i min mun är roligare.
• Jag tror att du kan säga ”där”. Eller nåt liknande iallafall. Kanske är det en slump?
• Du sover bättre på dagen, men kan bara sova om någon ligger bredvid. Du sover oftast max 11 h om dygnet fortfarande, vilket är ”för lite”.

• Du pekar i böcker och sitter koncentrerad när man läser. Det har du gjort länge, men det märks hur du suger in information nu och kan skilja på saker. Du blir t.ex. alltid glad av Alfons.
• Storlek 80 är det som gäller nu. För en månad sedan var du 74 cm och vägde 9,5 kg. Stor för din ålder, alltså.

När det gäller mig har rulltrapps-skräcken släppt. Nästan helt iallafall. Har övat med kompisen från mammagruppen och åkt till stan en hel del gånger. Känner mig inte längre lika begränsad, förutom att tröttheten begränsar mig. Jag springer 5 km två gånger i veckan och går långa promenader. Några mil i veckan iallafall. Vågen visar fortfarande två-tre kilo kvar till startvikt, men allt sitter på magen och i ansiktet så det känns värre än vad det är. Kan bara ha gravidbyxor än. Tröttsamt.

Martin är bortrest igen och kommer vara nästan hela juni, bland annat över midsommar. Känns sådär lagom skoj. Det enda som är jobbigt är sömnen. När man är två är det en sån ENORM skillnad. Helgerna är bäst. Har börjat få lite söndagsångest och det har jag aldrig riktigt haft tidigare.

Du är rejält förkyld igen, men vid gott mod. Trots både separationsfas och tandsprickning samtidigt. Du är så fantastiskt fin och söt och gullig och jag är alldeles kär. Fattade inte hur man kunde säga så innan jag själv fick barn, men jag är kär. Kär på ett annat sätt, såklart, men kär är det ordet som beskriver det bäst. Kan inte tänka mig ett liv utan dig Victor. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Jag älskar dig så mycket, så mycket.

8 månader med Skorpan.

Åtta månader! Blir nästan chockad av det själv. Efter det första jobbiga månaderna har tiden börjat swischa fram.

Störst denna månad i utvecklingen är:

* Du ålar framåt (med en jäkla fart!). Liksom simmar fram.
* Du kan stoppa in nappen själv och ta ut den medvetet. Igår när vi träffade en annan bebis slet du ut nappen ur hennes mun och stoppade in den i din. Du vet vad du vill och satsar allt, kan man säga.
* Du kan resa dig mot möbler samt sätta dig på knä med hjälp av dem, sedan blir det platt fall eftersom du inte kan sätta dig på rumpan eller krypa.
* Du kan peka och pilla på knappar, och släppa saker medvetet. Det verkar jättekul att slänga ned alla saker på golvet på en gång.
* Du skrattar högt när man skämtar med dig, t.ex. leker tittut eller gör fjantiga ljud.

Du hatar att somna och har kommit på två knep för att dra ut på det:

* Slita ut nappen (du kan inte somna utan den) och sedan trycka in den igen. När ögonen börjar rulla runt sliter du ut den igen osv.
* Ställa dig på alla fyra och sedan rulla runt. Till slut vinner sömnen ändå, som på bilden nedan: Du somnade på alla fyra och damp ned med huvudet i soffan.

Du är jättelång och tung, men vi har inte mätt eller vägt dig dig sedan du var sex månader. Vissa plagg i stl.74 (9-12 mån) är dock för små. Håret är jättelångt, och jag har klippt din lugg eftersom den gick till näsan. Du har alltid varit så långhårig! Nu är det dock ljusare än i början. Ögonfärgen är fortfarande oklar. Grönblåbrun. Mest grön kanske, med brunt vid pupillen. Precis som din pappa.

Vi har ju varit på Lanzarote den här månaden. Du har alltså flugit för första gången (också åkt buss, taxi och ambulans för första gången). Där hade du din första magsjuka, ditt första badande i pool, åkande i sulky, första gången fötterna i havet och lite sånt. Du skötte dig exemplariskt på resan och sov bättre än någonsin. Du blev aldrig uttråkad eftersom det fanns så mycket att göra och titta på. Miljöombytet gjorde susen, och när vi kom hem var våren i full blom. Härligt.

Din pappa är bortrest i två veckor nu igen, och när det gäller mig har jag tre graviditetskilon kvar och försöker gå en långpromenad om dagen. Mitt Friskis-kort har gått ut och jag kommer inte köpa nytt. I vintras gick jag kanske fem kilometer om dagen i snitt, men det blir mycket mer nu. Jag har även börjat springa igen, men det ligger på is dessa två veckor då jag är själv med dig. Innan sommaren är slut vill jag ha gått ner alla kilon, och sedan tre till för att vara på min trivselvikt. Jag har fortfarande bara gravidbyxor och det börjar bli tröttsamt. Jag hatar att se mig själv på kort och får en äckelchock varje gång.

Och så har jag ju slutat amma! Strax efter att du blev sju månader. Du har inte saknat det ett dugg och mår så mycket bättre utan min bröstmjölk. Din magonda liksom försvann, och även din mjölkproteinallergi. Det var hur lätt som helst att sluta. Lite vemodigt ett par dagar bara.

Du vaknar jätteofta på natten, och nu när din pappa är borta sover du bara bredvid mig. Jag kan ofta ligga sömnlös i timmar och bara sova runt tre timmar totalt, vilket är jättejobbigt. Oftast sover du dock med din pappa när han är hemma. Han vaknar inte lika lätt av ditt bökande. Det är iallafall mysigt att ha dig bredvid mig. Höra din andning, känna din lukt. Ingen andas så gulligt eller luktar så gott som du. Förutom de mornar då jag vaknar av att du är totalt nerbajsad, såklart. Allt är långt ifrån rosenskimrande.

Din favoritmat är välling och ersättning, speciellt sedan du var magsjuk. Annars är din favorit äppelkatrinplommonpuré. Nästa stora projekt är att få dig att gilla vanligt vatten och mer mat igen. Vi blandar hemlagat och HIPPs ekologiska barnmat.

Alltså Victor, om du bara visste hur mycket jag älskar dig. Jag får tårar i ögonen jätteofta av att bara titta på dig. Du är helt fantastisk!

7 månader med Skorpan.

Victor, idag fyller du sju månader. Den här månaden började med att din pappa åkte på jobbresa i två veckor och vi fick klara oss själva. Det gick över förväntan. Vi fikade med kompisar och gick på promenad varje dag. Du ville sova bredvid mig och äta igen på natten, så jag började amma vid 01 och 04. Det slutade jag med igen efter dryga två veckor. Nu ammar jag knappt alls. Inom några dagar slutar jag nog helt, och då ska jag fira med stark mat och skumpa. Dock är det faktiskt lite sorgligt också, end of an era liksom.

På café med kompisen Edward.

Du har börjat gilla mat mycket mer och det mesta går hem. Både hemlagat och köpt ekologisk mat, fruktpuréer och gröt. Det bästa är kanske att vi har varit hos läkaren igen och testat hur du reagerar på mjölk, och allergin verkar ha försvunnit! Underbart. Förutom det läkarbesöket blev du sjuk efter påsken och fick lite svårt att andas, så efter ett besök på närakuten åkte vi hem med recept på penicillin mot luftrörskatarr. Alltså har du varit sjuk (och är) för första gången. Jag är glad att du är såpass ”gammal” när det hände. Vi är också sjuka förövrigt, men det enda vi vill är att du ska bli frisk. Strax innan påsk blev din pappa sjuk, men din spanska farfar och moster som bor i Lund (plus annan släkt) hann vara här en hel dag iallafall innan du och jag också blev sjuka.

Du ställer dig på alla fyra hela tiden och gungar fram och tillbaka. Du kan åla baklänges (gärna in under möbler) och snurra åt sidorna, men du kommer inte framåt än. Du ”pratar” långa meningar med ljud som dada-mama-papa-vaba, gurglar och övar på rösten. Imorse skulle jag få sovmorgon, men trots öronproppar i gästrummet blev jag väckt både när du skulle äta vid 3:30 och sedan upp ett tag senare, så det var lika bra att även jag gick upp. Du pussas när du känner för det och skrattar ofta och högt. Mitt hjärta smälter varje gång.

När det gäller mig har jag väldigt svårt att sova. Jag vaknar hela tiden och ligger länge i sängen innan jag kan somna. Jag sover inte så många timmar per dygn och känner mig ofta som en zombie. Jag har rört på mig mycket innan jag blev sjuk (en vecka sedan senaste promenaden …). Jag har fortfarande en hel del gravidkilon kvar och blir tröttare och tröttare på att bara ha gravidjeans. Jag hade hoppats att kilona skulle ”rinna av en” som en del säger att de gör, men det gäller inte mig.

Victor, det är underbart att ha fått ytterligare en månad med dig. Du är så fin och härlig att jag knappt kan fatta att du är vår. Jag älskar dig så enormt mycket. Fina, fina unge.

 

Ett halvår med Skorpan.

Victor, idag fyller du ett halvår. Fantastiskt! Den här månaden har mycket hänt, som vanligt. Du säger da-da-da oftare och har en del andra ljud för dig (blåsljud, maaa …). Du har blivit kittlig på magen och ryggen och skrattar högt när man pussar dig där. Du kan sitta stunder själv utan stöd, även om du ofta sjunker fram och suger på dina fötter istället.

På femmånadersdagen började du älska gröt och kan äta en hel portion på kvällen numer. Vi har börjat ge dig smakisar av potatis, morot osv, men det är bara gröt du gillar hittills. Och lite banan. Du har även börjar somna tidigare, oftast runt 21. Jätteskönt! Ibland vaknar du tio-tjugo gånger i timmen och jag får lite lätt panik, men efter några sånna dagar brukar du sova bättre igen (eller så är jag så trött att jag inte vaknar längre).

Vi har registrerat ditt medborgarskap i Spanien så nu har du dubbelt medborgarskap. Vissa kläder i storlek 74 börjar bli för små. Du har fått bebishull och är ingen smalis längre, men jag vet inte hur lång du är eller hur mycket du väger eftersom vi inte har kollat det sedan du var fem månader. Du gillar bäst att vara i bara blöja och skippa kläder, vilket är rätt skönt eftersom du ännu kräks väldigt mycket.

Bebishåret har inte försvunnit, men det som växer ut är ljusare (och mycket har skavts bort). Du har numer alltid gröt i håret och brukar dra dig i det när du käkar (både amning och flaska). Annars pillar du mest på en lila bitring som du gillar. Du har lärt dig att flytta den (och andra saker) mellan händerna och kan ta saker med nyporna. Roligast verkar vara att dra upp knutar och dra i snören t.ex på mina kläder.

Du har massor med böcker, både på svenska och på spanska och gillar för det mesta att bli läst för. Du vill hålla i boken själv och verkar gilla Dick Brunas bok Liten, större störst mest.

När det gäller mig känner jag inte av blodproppen särskilt mycket längre, men fortsätter med specialstödstrumpan. Jag ser fortfarande gravid ut och kan bara ha mammabyxor. Jag tränar på Friskis 1-3 gånger i veckan och går många barnvagnspromenader. Vi träffar andra människor (mest mammor) lagom ofta och det är inte alls lika läskigt att ta med dig på offentliga platser längre. Mitt mål var att du skulle vara frisk ditt första halvår, och det har du varit. Nu är det egentligen positivt om du blir lite förkyld, även om jag inte direkt längtar efter det.

Jag har inga problem med amningen längre. De första fyra månaderna gjorde det svinont och var bara jobbigt, men nu är det mest mysigt. Du nöjer dig med bröstet på morgonen och ibland någon gång på dagen, och amningen tar max tio minuter nu jämfört med mer än en timme varje gång de första månaderna. Min mjölkfria kost funkar, men jag saknar yoghurt, ost och annat.

Victor, älskade älskade unge. Jag älskade dig redan i magen och älskar dig ännu mer nu. Att få vara din mamma är helt fantastiskt! Utan dig skulle livet kännas rätt meningslöst. Du är det största och bästa som någonsin hänt mig.

Fem månader med Skorpan.

Victor, idag fyller du fem månader.

Den här månaden har mycket hänt. Det största är att du har lärt dig rulla från rygg till mage och blivit en riktig fena på det. Du kan även förflytta dig lite grann på annat sätt.

Du har blivit ännu bättre på att gripa saker och undersöka dem med händerna och munnen. Dra i tårna är nytt.

Du kan dra dig upp till sittande och från sittande ställa dig upp om jag håller dig i händerna. Din kropp är med andra ord jättestark. Och så har du äntligen fått bebis-hull efter att ha varit ganska smal. Imorgon ska du få femmånadersvaccin och vägas och mätas, så vi får se då vad du landar på. Jag tippar på 70 centimeter och 7,6 kilo.

Du har börjat med nya ljud. Du liksom blåser och gurglar, som om du försökte prata. Da-da-da hörs ibland.

Du har fått smaka på gröt, banan och lite annat, och nu går banan och Sempers mjölkfria gröt hem. Gröt gick dock hem först igår.

Du fortsätter att somna sent, men ibland somnar du redan klockan 22 och det är nytt. Du kan även sova en timme på dagen på raken och det uppskattar jag.

Du älskar att träffa andra människor och kolla på andra barn. Du är nyfiken på precis allting och följer alla ljud med stora ögon.

Jag har fått en kompis i mammagruppen och jobbar med gravidvikten. 4 januari – 1 februari gick jag ned 1,7kg och minskade med fem centimeter i midjan och fem centimeter i buken. Jag vill försöka träna på Friskis två gånger i veckan istället för en gång, speciellt nu då jag har börjat gå på andra pass än bara bas. Jag har alltid gillat Step och kan äntligen gå på det igen!

På promenad med kompisen från mammagruppen.

Min blodpropp är antagligen borta, men jag känner av den än, så jag kan inte ta ut mig helt. Håret ramlar i stora tussar. Det är överallt och blir stopp i duschen direkt.

Jag är lite bitter för att jag råkat ut för så många komplikationer från start, men du är iallafall frisk och alldeles underbar. Du sover mindre än de flesta andra barn och Martin och jag har aldrig egentid eftersom du somnar så sent (och vaknar tidigt), men du är glad på kvällarna och väldigt sällan gnällig. Du kan ligga och skratta i sängen åt en nalle eller för att man pussar dig på kinderna. Jag älskar att vara din mamma.

Victor, jag är så tacksam för att du har funnits hos oss i hela fem månader. Jag älskade dig redan i magen, och jag älskar dig ännu mer nu. Du är mitt livs äventyr och det bästa som någonsin hänt mig.

Fyra månader med Skorpan.

Victor, idag fyller du fyra månader. Ett tredjedels år!

Den här månaden har du utvecklats enormt mycket. Du har börjat sitta med vid matbordet i egen stol och följer nyfiket när vi äter. Du har hittat dina egna händer och tar tag i saker medvetet som du når (och stoppar de i munnen). Du drar i dina egna fingrar och sliter i leksakerna i babygymmet. Du vänder dig om efter alla ljud och studerar intresserat vad som händer. Du har upptäckt min mun och gillar att stoppa fingrarna i den. Du jollrar och pratar, skrattar och är allmänt gullig. Din kropp är stark och du drar dig upp till sittande redan nu. Håret som alla sa att du skulle tappa är kvar, om än lite bortskavt och ljusare. Eventuellt har du fått din ögonfärg nu, och den är som din pappas. Som en kamelonts. Ibland ser de gröna ut, ibland bruna. Ibland vet man inte riktigt vilken färg de har.

Jag har fortfarande inte vågat åka kollektivt med dig. Inte heller tar jag med dig ut offentligt, förutom att du varit med till ett café i stan en gång, på ett matställe och på Maxi ett par gånger i bärselen. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så rädd för att du skulle bli sjuk, och jag är nog lite överdrivet rädd. Det är ganska irriterande. Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt när andra håller i dig eller ska peta på dig.

Du sover lite bättre nu. Ibland en timme på raken på dagarna. Du äter inte på nätterna och sover då och då uppemot åtta timmar (förutom små uppvaknanden, men du somnar alltid om själv). Du gillar fortfarande vagnen och somnar ganska lätt både där och i bilbarnstolen.

När det gäller mig är det dags att ta tag i gravidkilona. Jag har stått still och behöver gå ned tio kilo. Nu är det krafttag som gäller eftersom jag nästan börjar gråta när jag ser hur jag ser ut. Jag går promenader, har börjat med hantlar och tar mig till Friskis en gång i veckan. Sedan du blev tre månader har jag även börjat tappa mängder med hår. Det ligger överallt i lägenheten och fyller igen golvbrunnen på ett nafs. Jag har slutat äta blodproppsmedicinen Waran och springer inte på läkarkontroller titt som tätt.

Jag hade tänkt så mycket innan jag blev mamma. Så många falska föreställningar och antaganden om hur jag skulle vara och hur jag skulle känna. Inte speciellt mycket av det stämde. Jag är mycket mer rädd, har nästan inget annat att prata om än dig eftersom jag inte gör något annat och älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt.

Att få vara din mamma är det största i livet. Du är helt fantastisk!

Jag älskar dig så mycket. Det är obeskrivligt. Jag älskade dig redan i magen och älskar dig ännu mer nu.

 

Tre månader med Skorpan.

Alldeles nyss i gymmet.

 

Victor, idag fyller du tre månader. Tre månader är för mig en milstople. Jag lovade nämligen mig själv när du föddes att jag skulle bli mer social då och våga ta med dig ut bland folk. När du föddes blev vi tillsagda att inte ta med dig i mataffärer eller stora folksamlingar de första tre månaderna, och det har vi hållt. Du har aldrig ens åkt buss. Jag har gått med dig överallt eller så har vi åkt bil. Du gillar fortfarande vagnen och bilbarnstolen – när dessa är i rörelse, så det är bra.

Du fortsätter att vara väldigt lång. Jag vet inte hur lång du är nu, men för en vecka sedan var du 63.5 centimeter och hade då vuxit en centimeter i veckan sedan du föddes. Du är ganska smal fortfarande, men börjar få lite tjockare kinder. Och så har du skavt bort det mörka håret i nacken.

Nu för tiden är du alltid glad på morgonen. Du ler och flirtar. På skötbordet brukar du skratta högt och jollra. Du har upptäckt både fötter och händer och kan pricka in hela handen i din mun väldigt bra. Du gillar att suga på alla fingrar samtidigt. Den rosa spindeln i gymmet är en favorit och du brukar både dra i den och prata med den. Om du slår ner den brukar du bli ledsen.

Vi har varit med dig hos läkaren för din magknip, och nu har vi mjölkfri ersättning och jag äter komjölksfritt, vilket fungerar bättre. Du är dock känslig mot mycket mer än så, så jag kan inte äta så mycket. Inte mjölk, ägg, kryddor, lök, bönor, kål, choklad ochsåvidare. Inga pepparkakor för mig alltså, men det har resulterat i att jag äntligen börjat gå ner lite i vikt. Dessutom är jag van sedan graviditeten vid att bara kunna äta ett fåtal saker. Just nu är det sju kilo kvar till startvikt, men jag vill helst gå ner 12 kilo till.

Sedan vi börjat med din nya diet sover du hela nätter. Du somnar fortfarande sent, oftast runt midnatt, men du sover sedan i sju timmar på raken (förutom korta uppvaknanden). Detta oavsett om du får ersättning på kvällen eller inte. Jag brukar därmed få sova lite mer nu. Alltid minst fem timmar iallafall. På dagen sover jag dock ingenting eftersom du fortfarande inte kan sova själv och vissa dagar sover du knappt någonting, kanske fem minuter här och där.

Du har fått tremånaders-vaccination i båda låren och var väldigt duktig. Under blodprovet i handen hos läkaren skrattade du till och med.

Du har träffat ganska många släktingar och vänner till oss nu, men jag gillar fortfarande inte när andra håller i dig. Se men inte röra, ungefär. Jag ogillar när folk pillar på dig, speciellt på dina händer och kinder, eftersom du alltid stoppar händerna i munnen. Efter tre månader har jag som sagt lovat mig att vara mer laid back eftersom bakterier också är bra.

Du är så nyfiken och tittar överallt. Du gillar att sitta framåt i Baby Björnen och har kunnat göra det sedan du var två månader (egentligen är det rekommenderat från tre månader) och ibland vet du inte vart du ska titta eftersom det finns så många alternativ.

Vi undrar fortfarande vilken ögonfärg du kommer få. De är blågröna nu, och på foton ser de bruna ut. Din pappa har grönbruna och jag har blå.

Amningen fungerar äntligen bättre. Det vänstra bröstet gör inte ont längre, men det högra är jobbigt. Du får ersättning en eller två gånger per dag nu bara men allt kretsar fortfarande kring mat. Du ligger säkert åtta timmar om dagen vid bröstet och älskar att ligga där.

Att få vara din mamma är det största i livet. Du är helt fantastisk!

Jag älskar dig så mycket. Det är obeskrivligt. Jag älskade dig redan i magen och älskar dig ännu mer nu.

Två månader med Skorpan.

Och jag gör som Annika i Colombia: Jag skriver ett månadsbrev till min älskade onge.

Victor, idag fyller du två månader. På dessa månader har du vuxit nio centimeter och gått upp 1,9 kilo. Du har redan vuxit ur flera storlekar kläder och är inne på storlek 62. Du är 61 cm, så det är inte så konstigt. Ditt hår är fortfarande långt och mörkt. Din navel har läkt och din hud är sådär bebislen. När du föddes var du snustorr, inte ett uns bebisfett på kroppen. Barnmorskorna trodde att jag hade gått över tiden minst två veckor eftersom du var så torr.

Dina ögonfransar är långa och mörka och varje gång jag tittar på dig smälter jag till en liten pöl. Just nu har jag fått dig att somna i Baby Björnen på min mage och sitter med datorn i knät. Du sover egentligen bara i vagnen utomhus på dagen eller små powernaps i min famn. Däremot har du börjat sova bra på nätterna, säkert för att du är så utmattad av att inte sova på dagarna. Jag har gått från att sova tre-fyra timmar per dygn till fem-sex, och det är en otrolig skillnad.

Du har mycket magknip. Vissa dagar skriker du i timmar. Härom dagen i åtta långa timmar sammanlagt, men som tur var smet jag iväg till Friskis och Svettis och tränade för första gången på nästan ett år, förutom daglig barnvagnspromenad på fem-sju km. Underbart! När du har ont gör det så ont i mammahjärtat. Du gråter och skriker och vi går runt runt runt med dig i lägenheten. Nu har vi köpt en ny flaska som gör att du ska svälja mindre luft, men det är svårt att kontrollera när du ammas. Du ligger i timmar och ammas varje dag eftersom jag vägrar att ge upp.

På dessa veckor har du blivit starkare i nacken och blicken är fokuserad. Du har precis börjat uppskatta ditt lilla pingu-gym och le. Förut log du bara av gaser i magen, men nu kan du le socialt också.

Jag är imponerad över att du kan växla mellan bröst, flaska, ny flaska och napp utan problem. Nappen vill du dock bara ha när du är trött, aldrig annars.

Jag älskar dig så mycket. Det är obeskrivligt. Jag älskade dig redan i magen och älskar dig ännu mer nu.