2,5 år (och lite till) med Skorpan/Kikoys/Victor.

Alltså hur fint är det inte att ha en 2,5-åring?! För 2,5 blev du ju den 7 mars.

Du är så himla rolig nu. En egen person. Säger roliga grejer. Sen den där ”ledsen i munnen” (för att du ville ha mörk choklad) har det bara ökat. Lastbilen kommer för att ”göra leksaker på dagis”. Du kan berätta att du lekt med ”kompisar dagis”, vem som bitit dig, att du tycker ”inte maten gott”. (För nä, du äter typ ingenting på dagis förutom lite bröd till mellis. Vet inte hur ofta jag får höra ”alla andra barn åt, men Victor åt…ingenting”). Igår tog du en liten väska och sa ”Hejdå mamma, Kikoys gå å träna nu!”. Du vet exakt var jag tränar. Varje gång vi åker förbi gymmet säger du ”mamma tränar här!”. Bara vi närmar oss vårt området säger du förövrigt ”hemma nu!”. Tänk att det här är hemma för dig, allt du minns, medan jag bara spenderat en sån liten del av mitt liv här.

Har din pappa hämtat dig och jag kommer hem efter er springer du med öppna armar och säger ”heeeeeeeej mamma!”. Du är noga med att jag är DIN mamma om vi möter någon av dina kompisar. Lite stolt visar du ”faktiskt MIN mamma”. Ett ord som används mycket är just ”faktiskt”. ”Kikoys faktiskt hungrig nu”. Och ”vill inte, men jag måste!” är hilarious. Typ vill inte spela spel på ipaden, men MÅSTE. ”Kikoys MÅSTE spela spel!”. För att vi verkligen ska förstå att vi inte har något att sätta emot. ”Men va FAN” har du dock också lyckats snappa upp och lagt till ordförrådet, och sedan en ljudlig suck efter det. Väntar bara på att du ska rulla med ögonen också.

Du kan så mycket själv nu. Dra fram stolen till kranen och ta vatten. Tvätta händerna. Dra ned blöjan och sätta dig på pottan. Pottan står i en garderob och kallas bajs-hissen och det är bara det som gäller. Du talar om att ”jag vill sova lite nu”. Du har liksom INTRESSEN. Djur, hoppa studsmatta, sjunga, siffror och bokstäver. Och du är grym med ipaden. På utvecklingssamtalet nyligen (VA, utvecklingssamtal för VÅRT barn, är jag verkligen MAMMA?!) fick vi höra att du är så lugn. Älskar regler. Att de aldrig har behövt säga till dig och nästan längtar efter att du ska trotsa något de säger. Du blir arg när andra barn inte följer regler. Du är även jätteförsiktig och blir arg när du inte lyckas.

Sedan du slutade sova på dagen vid 2 års ålder är nätterna mycket bättre. Ofta runt 10 timmar, även om du vaknar en del. Är det inte det ena så är det det andra. På sistone har det varit mycket hosta. Och så vill du käka ”ärsing” (ditt eget ord för ersättning som vi också börjat använda omedvetet) på natten. Ja, det gamla vanliga. Sova bredvid pappa, ofta panna mot pappa, är fortfarande din grej.

Förutom att det alltid är en massa (ofarliga) sjukdomar här rullar livet liksom på, och jag är lycklig.

Annonser

Två år med Skorpan.

I söndags fyllde Victor två år. Första året gick så himla långsamt, men det andra då jag har jobbat och Martin varit hemma – wow! Nu har vi istället ett (snorigt) dagisbarn och ägnar oss åt det berömda livspusslet. För att lyckas hämta Victor vid 16 måste jag gå hemifrån FÖRE 06, så det blir rätt tidiga morgnar om man säger så. Jag gillar det, iallafall. Jag är lycklig och full av kärlek.

Victor trivs på dagiset, även om han som de flesta andra barn grinar när man lämnar. Det är lite rörigt där han går eftersom det är nytt, men han har kul. Tredje veckan blev han sjuk och jag vabbade en dag, och sedan dess är JAG sjuk medan han snorar loss på dagiset. Vi är förberedda och varnade från alla håll och kanter att första tiden kommer bestå av sjukt (fyndigt) mycket vab.

Ungen utvecklas mer och mer. Just nu är det solo-perioden. Allt ska göras själv och benämns som just ”solo!” (”själv” på spanska). Härom kvällen skulle han till och med ligga SOLO i sin säng, så Martin fick natta på golvet bredvid. Rätt roligt eftersom han innan vi flyttade aldrig skulle ha kommit på tanken att ligga SJÄLV i en säng. Jag tycker det är kul att allt ska göras själv,  även om det ibland hälls mjölk utanför glaset eller blir lite svårt för honom att köra bil… Jag är glad och stolt över att han utvecklas som han ska och vill göra saker själv. Allt är i sin ordning.

Ibland vaknar han arg som ett bi och allt är fel, ibland är han helt ubergullig och kallar mig för ”älskling” och vill kramas. Oftast pratar han bara i enstaka ord (eller max två ord, typ ”chao mamma”), men häromkvällen sa han ”mamma… vet du… älskling” typ hundra gånger eftersom han märkte hur glad jag blev varje gång. *meltdown*.

Dagis är perfekt på dagarna och mycket bättre än att vara hemma. Jag kan inte aktivera honom som han behöver, jag är faktiskt ganska trött och tråkig. Vet inte om han blir speciellt mer trött av dagis heller, så nu har vi infört att han bara får sova 15-30 min för att han ska kunna somna i normal tid på kvällen. På helgen sover han 0-15 min/dag oavsett när han vaknar. I lördags vaknade han 04 och var uppe till 20.30, minus en kvart… Ja…

Vi hade tvåårskalas med släkt i söndags och fick otroligt bra presenter. När han fick en dockvagn av sin farbror dagen efter blev ögonen stora som tefat. Vilken dröm! Annars är radiostyrd bil och jamande och gående katt ascoolt också, om du skulle fråga honom själv. Eller så skulle han säga –WHAAAT! som han börjat med. Hilarious.

Det här med att ha en tvååring. Så himla kul och utmattande på samma gång. Går inte att jämföra med den hemska första tiden på miljoner ljusår, men ändå utmattande på sitt sätt genom att få ihop allt. Ha tålamod när det blir utbrott. Inte bli arg. Läsa samma saga om och om igen. Sjunga samma sång och tjata om samma tandborstning. Älska så mycket att man nästan går sönder. Att ha en egen familj som kommer först och betyder mest. Allt kan sammanfattas med några få ord: Fantastiskt. Häftigt. Viktigast, bäst och störst av allt.

Victor, eller ”kikoys” som han kallar sig själv, oj vad jag älskar dig!

Nu en liten avslutande parlör för att förstå vissa ord som inte är uppenbara:

Manó = Banan

Kikoys= Victor

Nåa nå = Farmor (han kan också säga ”fammo”)

Mochachi = Morfar (han kan också säga ”moffa”)

Papio = Abuelo (Farfar)

Ya = moster Ylva

Ami = Martin

Ganingo = Gardinen

Aj pa = ipad

Pica = Paprika

Nana = Napp

Nane = En speciell blå napp med bilar

 

1 år och 9 månader med Skorpan.

För några dagar sedan blev Victor 1 år och 9 månader. Fantastico! Om han hade kunnat prata hade en intervju med honom antagligen sett ut ungefär så här:

Hur känns det att vara 1 år och 9 månader?
-?

Vad gillar du att göra på dagarna?

-Gunga, samla stenar, kasta stenar i gatubrunnar, bli kittlad, bli jagad, kolla på filmer av mig själv, fippla med Iphonen och åka buss. Allra mest gillar jag dock att trycka på knappar som låter. Alla typer av knappar går bra. När man betalar med kort, portkoder, hissknappar, plinga på bussen osv. Ibland säger jag ordet ”trycka” i sömnen eftersom jag längtar så mycket efter knappar.

Vad gillar du att äta?

-Russin är det bästa jag vet! Annars går avokado, fetaost, kikärtor och bönor bra, många olika sorters frukt, mackor och Ellas kitchen. Ibland kan jag väl offra mig och äta riktig mat, men då får man aldrig blanda puré eller sås med bitar. Hör ni det? ALDRIG! Ni tvingar alltid i mig ekologiskt, aldrig får man smaka på bekämpningsmedel, socker eller kemikalier. Passa er så att jag inte kommer vräka i mig sånt i smyg sen.

Tycker du om godis?

-Vad är det? Jag har förvisso knyckt en pepparkaka en gång när ni inte hann med, men annars känner jag inte till något sånt.

Gillar du att kolla på tv?

-Ja, helst filmer på mig själv eller Pingu, Lilla Anna och den långa farbrorn. Ibland går Fåret Shaun, spanska Caillou eller Pippi Långstrump på spanska bra. Bamse och Alfons har jag tröttnat lite på. Det är så 1,5 år.

Vad är det senaste du lärt dig?

-Du får allt ta och hänga med lite morsan, jag lär mig saker hela tiden. T.ex. att snurra runt stående tills jag ramlar (aka norsk fylla!), att klättra upp i trappstolen själv, käka med sked direkt ur matburken, komma och pussas och kramas självmant (ni gör ju sånt med varann och det tycker jag är så roligt att jag skrattar, därför gör jag samma sak).

Vad tycker du inte om?

Sova själv! Sova över huvud taget. Sova är bara för tråkiga vuxna. Byta blöja är också rätt trist, eller att komma hem. Jag vill bara vara ute och leka fattar ni väl!

Har du nån snutte?

-Jag har mina nappar. Helst hela tiden, men det är okej att vara utan – förutom när jag ska sova. Då vill jag ha minst tre att byta mellan hela tiden. Jag gillar inte när napparna är blöta och varma efter att jag själv sugit på dem.

Har du nån bästis?

-Skulle vara farmor isåfall. Nåa-nåa! Jag blir så arg varje gång ni bara åker förbi hennes hus utan att stanna. Jag vill trycka på hissknappen, åka hiss och sen leka! Som tur var får jag träffa farmor många gånger i veckan. Mamma och pappa är väl okej, men ni finns ju alltid där. Jag har aldrig ens haft barnvakt på riktigt liksom!

Kan du säga ditt favoritord?

-NÄE! (*skakar på huvudet så att lockarna flyger*)

Haha, nu sa du ju det!

-NÄE! Du lurade mig!

För att avrunda. Kan du säga paprika?

-Apickapa (*ler stolt*)

Hejdå!

-Edåå! (*vinkar kungligt*)

20 månader med Skorpan.

Klappade en killing i helgen för första gången.

Victor, breven till dig blir allt glesare, men det betyder inte att det finns mindre att säga. Det finns bara mindre tid för att säga det.

Om fyra månader blir du två år. Två år! Min stora lilla pojke som jag älskar helt obeskrivligt mycket. Den där kärleken går inte att beskriva på annat sätt än att den är just obeskrivlig. Det går inte att föreställa sig den kärleken innan man känner den själv. Eller snarare, det går att försöka föreställa sig, men det känns inte så när den väl kommer. Det känns så mycket mer. Det är en helt ny kärlek som fyller en ända ut i fingerspetsarna, en beskyddarinstinkt och helt ny mening med livet. Så där att man på riktigt skulle kasta sig framför bil utan att tveka, eller offra allt bara för att få ha dig kvar (om det skulle bli aktuellt med ett sådant hemskt val).

Det är också den här enorma kärleken som gör att man orkar vara förälder. Att man orkar med alla utbrott, sömnlösa nätter, komplikationer, smärta och tårar.

När folk säger att man kan ”öva på andras barn” för att se hur mycket energi det tar, då är vi på olika planeter. Utan kärleken kan en snart tvååring säkert stundvis vara outhärdlig på ett annat sätt, för med just den där djupa kärleken kan det jobbiga försvinna så fort. Genom ett ”mamma!” och små knubbiga barnarmar som kastar sig runt ens hals och en mun som ger en en blöt puss och skrattar. Genom ett leende när du vaknar på morgonen och ser att jag är där. Genom att höra dig skratta tills du kiknar för att jag säger ”AJAJAJ!” eller något annat som en vuxen aldrig skulle skratta åt. Allt jobbigt liksom försvinner på en microsekund. Alla månader av hyperemesis, alla snöstormar och försenade bussar, alla extra kilon på kroppen, smutsig disk och vänner som man förlorat. Stort som smått försvinner, och kvar finns bara den enorma kärleken som jag aldrig känt förr.

Victor, du är det absolut bästa som hänt mig. Du, min son som är helt besatt av att ”trycka” och säger ”trycka” det första du gör på morgonen. Du vill bara tryckatryckatrycka på knappar av alla de slag. Och öppna dörrar, låsa in oss på toan, slänga grus i gatubrunnar, gunga, åka rutschkana, duscha, leka med andra barn från tidig morgon till kväll och vet precis vad Pingu ska göra i avsnitten så att du kan göra samma sak precis innan. Du börjar bli så stor nu, förutom rent fysiskt med drygt 14 kilo i vikt och stl. 92-98 i kläder, så förstår du så mycket, kan säga ord på både svenska och spanska, fnissar när du ser din mamma och pappa kramas och pussas och gillar att kittlas.

Victor, jag älskar dig och tycker så mycket om dig. Mest av allt på jorden.

1 ½ år med Skorpan.

Min älskade son har blivit ettochetthalvt år. Min stora lilla pojke som numera verkligen är ett barn. Alla spår av bebis är i princip utplånade, och det är fantastiskt skönt. Det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Nu kan du t.ex. sitta still och titta på Bamse/Alfons/spanska Calliou en stund. Du kan pilla på små knappar och undersöka saker. Du älskar att få uppgifter, som att slänga saker, och kan gärna riva sönder papper i tusen bitar bara för att noggrant få plocka upp dem och slänga dem en och en. Du kan sova själv i vår säng (sedan du blev 14 månader) men sover inte i egen säng. Bara att man kan lämna dig i sängen och du sover vidare själv utan att behöva ligga sked är sjukt skönt. Ibland när du vaknar är du till och med lugn och nöjd och tar dig ner ur sängen själv och går ut i lägenheten lagom sömndrucken och vill bli buren en stund. Du blir med andra ord mer och mer trygg, vet att man finns där ute och att du inte behöver skrika jämt när vi inte är i samma rum.

Du springer mest hela tiden. Galopperar fram, kan snurra, stå på ett ben, hoppa några millimeter, klättra upp i soffan själv och sätta dig, klättra upp i sängen, öppna kylen och ta fram ett mjölkpaket när du vill ha mjölk. Du kan kanske tio ord, både på svenska och spanska, och du kan skratta, gäspa, låtsasgråta, tänka, pussas, kramas, spänna musklerna, blunda och vara arg på beställning. Du kommunicerar jättemycket med kroppen och ropar på pappa så fort Martin lämnar rummet (men inte mamma – du är pappig och inte mammig). Jag är glad så länge du iallafall kallar mig mamma. Du träffar även din farmor flera gånger i veckan.

Du har ett humör som heter duga (undrar var temperamentet kommer ifrån…? Ehum…) och kan bli rasande och kasta saker, nypas och slåss om du inte får som du vill. Humöret kan dock lika snabbt återgå till glädje och fnitter tills du blir alldeles röd i ansiktet. Som när man sjunger imse vimse spindel och speedar upp varannan vers, jagar dig runtrunt i lägenheten eller leker Hästen Plopp.

Du är helt galen i Iphonen och vet precis var alla favvoappar ligger. Som alla videos på dig själv. Trots ganska många steg dit vet du precis och trycker aldrig fel. Du bläddrar bland bilder, går till hemknappen och byter till andra appar. Jag brukar försöka att inte ens visa telefonen, för du blir helt galen när du ser den och släpper allt annat.

Sömnen är fortfarande likadan. Du snittar elva timmar per dygn. Somnar oftast runt 20-21, och på dagen kan du sova noll till 120 minuter. Du får inte sova efter 14, för så är det kört. Om du sover eller inte på dagen påverkar inte ditt humör direkt. Idag sov du t.ex. 15-20 minuter och somnade vid 20 ändå. Du sover inte jättebra på nätterna och jag sover i eget rum, medan Martin sover med dig varje natt. Det är den enda som fungerar för oss. Martin kan sova sig igenom alla karatesparkar och vrål som uppkommer absurt ofta, medan jag inte får en blund. Tanken är väl att du ska få eget rum när vi flyttar i sommar, men det känns ljusår bort eftersom du inte ens kan sova i egen säng. Vi har försökt men gett upp. Så länge det funkar så här är jag nöjd.

Vi har varit på Öppet Hus på förskolan där du ska gå, och tills dess går Martin med dig på Öppna Förskolan i princip varje dag. Det är en ynnest att få ha dig hemma i två år, och jag är verkligen tacksam. Jag älskar att jobba och att Martin är hemma – det bästa av två världar. Martin gillar verkligen att vara föräldraledig, och han sköter det exemplariskt.

Jag har seriöst aldrig varit så lycklig som nu. Du är det bästa som hänt mig. Kärleken är så obeskrivligt stor – en kärlek som jag faktiskt bara tror andra föräldrar kan förstå på riktigt. Det är en helt ny typ av kärlek, en blandning av det starkaste jag känt, beskyddarinstinkt och att du alltid kommer först. Utan att tänka, liksom.

18 månader med min stora lilla Vitín. Tack tack tack för att du finns i vårt liv.

13 månader med Skorpan.

BOOM sa det i utvecklingen vid ett år! Förutom att du kan gå (!) så går det liksom att prata med dig nu. ”Kan du hämta en bok Victor?” och du knatar iväg och hämtar en bok och börjar bläddra. Ibland kryper du upp i mitt knä så att jag kan läsa för dig.

Du förstår massor med ord och pekar när man frågar om lampa, banan, gröt, pappa osv. Du förstår även en del spanska ord (t.ex. chupete – napp). Däremot när man frågar om mamma så pekade du senast, efter noga övervägande, på papperskorgen. TACK VICTOR. Iallafall. Allt blir bara roligare och roligare och bättre och bättre.

Du kan säga ”ja” (”aa”), ”där” (”dää”), skaka på huvudet som nej, ”meom” betyder banan och ”na-na” napp. ”Pappa” och ”mamma” slängs ut lite random till personer du verkar gilla.

Du äter mycket och bra och på sistone har även min mat börjat gå hem. Men bara om den vuxenkryddas med en massa färsk vitlök, rosmarin och sånt. Smaklös mat ratas direkt. Jag håller strikt på ekologisk och kravmärkt, och absolut inget socker förutom frukt.

Du sover en gång på dagen numer, 40-120 minuter, och sedan typ 21-06 förutom en miljon uppvaknanden. Du kan fortfarande inte sova själv, men du kan åtminstone bli buren till din säng efter att du somnat och fortsätta sova där en liten stund. Ettåringar bör sova 12-13h/dygn, vilket du inte gör, men du sover iallafall mycket mer nu än förut. När du var mindre sov du kanske hälften mot snittbebisen.

Vi går på öppna förskolan i kyrkan på torsdagar, och senast började du pussas med en tjej där. Tills hon snodde din leksak mellan pussarna, då började du grina.

Du har nu tre tänder och två till är på väg. Du gillar att bitas, särskilt i ens tå om man sitter i soffan. Du spänner musklerna tills du skakar och gillar att se dig själv i spegeln.

Oktober är min sista månad som föräldraledig. Jag försöker boka upp så mycket som möjligt och ”njuta” trots trötthet. Plötsligt har året gått så väldigt fort. Jag kände inte så innan sommaren, men nu har det bara sagt swisch …

Victor, jag älskar dig SÅ otroligt mycket. Mer än allt annat. Du är det bästa som hänt mig, utan tvekan. Jag är så lycklig att få ha dig i mitt liv. Älskade, älskade fina unge.

10 månader med Skorpan.

Tänk, nu har hela tio månader gått! Egentligen var det igår, men vi satt i en bil från Hudiksvall då, och när vi kom hem var jag för trött för att blogga. Det tar sin lilla tid att skriva ett månadsbrev.

Den här månaden har din pappa varit ute och rest 75 %. Det har gått bra för det mesta och du har faktiskt sovit ganska bra vissa nätter. Till och med längre än till fem. Vi har gått en massa promenader, umgåtts jättemycket med släktingar och varit på både studentmottagning, 60-årsfest, firat midsommar och varit på bröllop i Hudiksvall. Din moster Ylva, som bor i Lund, var även här några dagar på raken och det var mysigt.

Idag var det 10-månadeskontroll, och du är nu 77 cm och väger 10,64 kg. ”Det syns att han gillar att äta”, var utlåtadet. I förhållande till längden har du dock lite till godo till och med.

Du fortsätter att gå längs möbler och har stått några sekunder själv utan att hålla i dig. Du pratar och säger saker som bim, bib, mama, baba, da-da osv. Bim och bib säger du i samband med mat. Biberon är nappflaska på spanska, så man kan ju låtsas att bib är ditt första ord.

Du sträcker upp armarna till imse vimse spindel och försöker sjunga med (jättegulliga pipljud), kan peka och ibland nästan säga dä!, sätta dig från stående eller liggande, kryper fort som sjutton och ramlar väldigt sällan. Vi får byta blöjor i farten och försöka distrahera dig samtidigt. Du blir jättearg när du måste sluta med det du håller på med för att byta blöja eller ta på dig kläder. Du älskar snören av alla de slag och kan sitta och skratta åt dem. Vagnen är inte så kul längre, förutom om någon annan vagn är bredvid.

Du älskar gröt och äter typ tre portioner till frukost. Annars är det frukt, yoghurt, smörgåsrån, majskrokar och pureer som går ner. Och ersättning. Välling har vi faktiskt slutat med eftersom du sov sämre av den. Du äter mycket och gärna och storlek 80-86 på kläder är det som gäller nu. Många (nästan alla) tror att du är en tjej, och det tycker jag är lite kul. Det var nämligen samma sak med min pappa när han var liten.

Du sover gärna sked och sover aldrig i din egen säng. Inte ens på dagen. Man måste ligga bredvid hela tiden. Ibland vaknar du och gråter och du vaknar ofta och tittar dig omkring för att somna om när du ser att mamma eller pappa är där.

När det gäller mig har jag skaffat nya glasögon, har en utmaning att gå 30 mil 13 juni – 25 juli och kommer numera i ETT av mina vanliga par jeans. Jag har sprungit 5km på under 30 minuter igen (28:40) och springer regelbundet när Martin är hemma. Dock har jag fått jätteont i vänsta handleden och är ganska säker på att det är morbus de quervain. En hel del i min internetmammagrupp har haft eller har fortfarande samma sak. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag gillar verkligen att vara med dig Victor, du har humor och är full av energi. Allt är mycket lättare nu. Min kropp börjar mer och mer kännas som min igen, och jag har till och med fått tillbaka det mesta av mitt hår som jag tappade genom åren med stor D-vitaminbrist. Jag är inte rädd för rulltrappor längre (fast tar helst hissen), andra får gärna hålla i dig och leka med dig, och du känns mer som en liten person än som en bebis. Det är verkligen fantastiskt.

Victor Victor, jag älskar dig så ofantligt mycket. Jag är lycklig varje dag över att få vara din mamma och skulle inte byta dig mot någon eller något någonsin. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Utan dig skulle livet kännas meningslöst. Jag hoppas att jag får ha dig i mitt liv så länge jag lever (och mer därtill). Kärleken är obeskrivlig och jag vet att alla mammor därute förstår precis vad jag menar.

Jag kan inte säga det nog: Jag älskar dig!