Veckans filmtips: The fault in our stars.

Hej gråtfest.

 

Sommarböcker 2014 (jun-aug).

1) Babels hus –P.C Jersild (☆☆☆)
70-tals-klassiker som väntat länge i bokhyllan. Har även blivit tv-serie, som jag förvisso inte sett. Trodde att boken skulle vara tung och tråkig, men icke – den var lättläst och underhållande om Primus Svensson och kritik mot sjukvårdspolitikens inriktning på storskaliga och opersonliga sjukhus. Glad att jag äntligen läst den!

2) Min Kamp, del ett – Karl Ove Knausgård (☆☆)
SOM man (jag) hört om denna serie böcker. Att det ska vara fantastiska. Folk som nästan känner att livet tar slut när de läst sista boken. Jag blev inte ens imponerad av den här första boken. Kanske hade jag förväntat mig för mycket av Knausgård? Han kan absolut skriva väldigt bra, men VAD handlar boken egentligen om? En självupptagen självbiografi som egentligen inte är någonting utan just språket.

3) Fördelarna med en kollaps – Jonathan Tropper (☆☆☆)

Jag älskar Troppers böcker! Kanske allra mest ”Boken om Joe”. Därför hade jag såklart höga förväntningar även på denna bok. Måste dock säga att jag tycker att den är sämst av alla hans böcker. Den tog sig mot slutet, men i början blev jag ganska irriterad. Den kändes… sexistisk och väldigt icke-pk på ett irriterande sätt. Såklart underhållande som vanligt och helt okej, men som sagt: Han kan så himla mycket bättre.

4) Och bergen svarade – Khaled Hosseini (☆☆☆☆½)
Nästan alla som läser har väl läst både ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar” (båda sjukt bra). Jag hade hört att ”Och bergen svarade” inte alls skulle leva upp till de två första, men jag förstår inte riktigt… Jag älskade den. Den handlar om två fattiga syskon i Afghanistan som skiljs åt. Vi får följa flera människoöden under en lång tid. Den är annorlunda mot de två första, tar längre tid att läsa och hoppar lite mer, men bra? Oh ja. Väldigt bra, till och med.

5) Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman (☆☆☆☆)
Alltså vilken mästare på att skriva underhållande den här Fredrik är. Jag har läst hans ”En man som heter Ove” och ”Saker min son behöver veta om världen”, och nu i somras alltså även den senaste. Vilken fantastisk roman! Vissa saker kändes lite väl orealistiska och lite … mycket, men den är ändå väldigt fin. Och rörande. Och bra. Överraskande bra, precis som debuten.

6) Mitt nya jag – Sophie Kinsella (☆☆☆☆)
Ibland är det så skönt att läsa en riktig chiclitt-bok. Slippa tänka, plöja sig igenom sidorna och glömma allt så fort den är klar. Den här boken är dock fantastisk för sin genré. Kanske den bästa chiclitt jag någonsin läst, faktiskt. Om man nu tar den för just chiclitt och inte analyserar den djupare än så. Den har verkligen allt. Kärlek, yta, djup, vänskap, relationer. Storyn är i korta drag att en medelmåtta är med om en olycka och tappar minnet. Hon minns inte hur hon plötsligt är på toppen i livet. Snyggaste mannen, bra jobb, smal och med de senaste kläderna… Men som ganska ofta visar det sig att allt det där mest bara var bra på ytan. Åh, gillar verkligen den här boken!

7) Mitt liv som porrstjärna – Puma Swede (☆☆½)
Kunde inte låta bli att läsa den här boken… Det är alltid intressant att sätta sig in i hur människor tänker. Varför de har gjort sådana val i livet som man själv kanske aldrig skulle göra, och om det ens är just val från första början. Varför väljer man att bli porrstjärna – utan att ha den där trasiga barndomen, pengabehov eller utnyttjande i bakgrunden? Puma Swede besvarar allt sånt och tar in en bakom kulisserna – detaljerat. Spännande läsning, minst sagt. Inte överdrivet dålig heller, men hon har såklart fått journalistisk hjälp att skriva boken (Jan Ekholm).

Två år med Skorpan.

I söndags fyllde Victor två år. Första året gick så himla långsamt, men det andra då jag har jobbat och Martin varit hemma – wow! Nu har vi istället ett (snorigt) dagisbarn och ägnar oss åt det berömda livspusslet. För att lyckas hämta Victor vid 16 måste jag gå hemifrån FÖRE 06, så det blir rätt tidiga morgnar om man säger så. Jag gillar det, iallafall. Jag är lycklig och full av kärlek.

Victor trivs på dagiset, även om han som de flesta andra barn grinar när man lämnar. Det är lite rörigt där han går eftersom det är nytt, men han har kul. Tredje veckan blev han sjuk och jag vabbade en dag, och sedan dess är JAG sjuk medan han snorar loss på dagiset. Vi är förberedda och varnade från alla håll och kanter att första tiden kommer bestå av sjukt (fyndigt) mycket vab.

Ungen utvecklas mer och mer. Just nu är det solo-perioden. Allt ska göras själv och benämns som just ”solo!” (”själv” på spanska). Härom kvällen skulle han till och med ligga SOLO i sin säng, så Martin fick natta på golvet bredvid. Rätt roligt eftersom han innan vi flyttade aldrig skulle ha kommit på tanken att ligga SJÄLV i en säng. Jag tycker det är kul att allt ska göras själv,  även om det ibland hälls mjölk utanför glaset eller blir lite svårt för honom att köra bil… Jag är glad och stolt över att han utvecklas som han ska och vill göra saker själv. Allt är i sin ordning.

Ibland vaknar han arg som ett bi och allt är fel, ibland är han helt ubergullig och kallar mig för ”älskling” och vill kramas. Oftast pratar han bara i enstaka ord (eller max två ord, typ ”chao mamma”), men häromkvällen sa han ”mamma… vet du… älskling” typ hundra gånger eftersom han märkte hur glad jag blev varje gång. *meltdown*.

Dagis är perfekt på dagarna och mycket bättre än att vara hemma. Jag kan inte aktivera honom som han behöver, jag är faktiskt ganska trött och tråkig. Vet inte om han blir speciellt mer trött av dagis heller, så nu har vi infört att han bara får sova 15-30 min för att han ska kunna somna i normal tid på kvällen. På helgen sover han 0-15 min/dag oavsett när han vaknar. I lördags vaknade han 04 och var uppe till 20.30, minus en kvart… Ja…

Vi hade tvåårskalas med släkt i söndags och fick otroligt bra presenter. När han fick en dockvagn av sin farbror dagen efter blev ögonen stora som tefat. Vilken dröm! Annars är radiostyrd bil och jamande och gående katt ascoolt också, om du skulle fråga honom själv. Eller så skulle han säga –WHAAAT! som han börjat med. Hilarious.

Det här med att ha en tvååring. Så himla kul och utmattande på samma gång. Går inte att jämföra med den hemska första tiden på miljoner ljusår, men ändå utmattande på sitt sätt genom att få ihop allt. Ha tålamod när det blir utbrott. Inte bli arg. Läsa samma saga om och om igen. Sjunga samma sång och tjata om samma tandborstning. Älska så mycket att man nästan går sönder. Att ha en egen familj som kommer först och betyder mest. Allt kan sammanfattas med några få ord: Fantastiskt. Häftigt. Viktigast, bäst och störst av allt.

Victor, eller ”kikoys” som han kallar sig själv, oj vad jag älskar dig!

Nu en liten avslutande parlör för att förstå vissa ord som inte är uppenbara:

Manó = Banan

Kikoys= Victor

Nåa nå = Farmor (han kan också säga ”fammo”)

Mochachi = Morfar (han kan också säga ”moffa”)

Papio = Abuelo (Farfar)

Ya = moster Ylva

Ami = Martin

Ganingo = Gardinen

Aj pa = ipad

Pica = Paprika

Nana = Napp

Nane = En speciell blå napp med bilar

 

När en av ens idoler dör.

Förväntansfulla i Buenos Aires, mars 2007. Ever, Victor och min lillasyrra Ylva.

Gustavo Cerati är död. Död! Jag är helt chockad. Jag hade till och med missat hans stroke och att han legat i koma. Igår dog han, 55 år ung. Och eftersom jag är hemma och vabbar och Victor till och med sover en stund på dagen är det om det här jag vill skriva. Har inte ens rört datorn sedan jag uppdaterade bloggen sist.

Cerati, en av Sydamerikas största artister genom alla tider. Aktiv i mer än 30 år. Så många låtar, så många fans, så mycket historia. Jag fick äntligen se honom live i Buenos Aires 2007, tillsammans med 200 000 andra. Som jag hade väntat. Och förstår ni hur många människor det är?! Nya Friends Arena i Solna kan ta upp 65 000 pers.

Efter konserten drack Laura champagne med bandet eftersom hon dejtade trummisen, och jag var så himla avis medan vi ordagrant höll på att bli nedtrampade. Jag fick aldrig träffa Cerati, fast jag var så näranära. Däremot hängde vi med trummisen några gånger.

Cerati, så många gånger jag åkt bil i Karibien genom bergen, vid stranden, genom regnskogen, och lyssnat på me verás volar, por la ciudad de la furia och alla andra låtar. Soda Stereo, bandet innan han blev solo, är så bra. Var så bra. Jag lyssnar alltid på Cerati, tröttnar aldrig.

Gustavo Cerati, R.I.P.

Bloggen, 11 mars 2007:

Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå.

Som alla andra.

Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika.

När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; ”39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo”.

Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå.

Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.