Tag Archives: sjukdomar

Magsjuka vs terere.

26 Feb

Att vara magsjuk och kräkas en hel natt samtidigt som ens sambo är bortrest och man har ett litet barn att ta hand om är INTE att rekommendera. Inte heller att behöva ligga en hel dag på soffan med fortsatt magsjuka medan man fortfarande ska ta hand om samma barn, som således har suttit vid dator/Ipad i typ 14 timmar på raken.

För åtta år sedan exakt idag var jag i Argentina i 10 veckor med min syster. Just den här dagen skrev jag om mate och terere:

I Buenos Aires springer folket runt med termosar och dricker mate hela dagarna. I Paraguay springer folket runt med kall terere eftersom det där, som Carlos el paraguayo sa, ”är sjukt varmt 360 dagar om året”. I sin 1,5 liters termos häller man i is, vatten, lime, lite yerba om man vill för olika ändamål, fyller sin lilla kopp med yerba och sticker ned metallsugröret med filter. Alla dricker ur samma mugg och sugrör, men en hel kopp åt gången. När man lämnar tillbaka koppen med utsugen yerba till termosinnehavaren får man passa sig för att säga gracias. Tack betyder att man inte vill ha något mer. Så, idag har jag druckit ungefär 10 koppar terere och typ 5 liter vätska till eftersom det var så hett att jag till och med höll på att svimma på en restaurang. Som Laura varnade oss för länge sedan händer det ganska ofta att folk svimmar i Buenos Aires på sommaren. Jag var så mätt på vätska hela dagen att jag glömde bort att äta på nio timmar. Efter lite hejdå till Magnus på hostallet, juice och frukt ute, pingis med Cristobal och Hernan, drog Ylva, Cristobal, Carlos och jag till Tigre. Mina byxor satt som fastklibbade hela dagen. Vi åkte iallafall båt genom flod-deltat i en timme, var på en marknad, såg sköldpaddor i en smutsig flod, drack mer terere, och kom hem runt 22. Det är nu söndagnatt klockan 01 och det är ett jävla liv utanför. Karnevalen är i full gång. Jag hör inte ens vad jag tänker.

Buenos Aires Puerto Madero. 008

Jag och syster i Puerto Madero, Buenos Aires 2007

Så annorlunda ens (mitt) liv var då liksom…

Och Laura, denna porteña (tjej från Buenos Aires) som jag lärde känna när jag bodde på Puerto Rico, hon hade alltså börjat dejta min idol Gustavo Ceratis trummis. Det var därför jag bestämde mig för att åka dit – för att få chansen att hänga med självaste Cerati.

Laura smälte in på Puerto Rico med flummiga kläder, och när hon flyttade tillbaka till Argentina smälte hon in även där. Hon skaffade silikonbröst, läppstift, färgat hår och var smal som en sticka trots att hon åt kakor och coca cola till frukost. Hon var en överklasstjej som dejtade en gammal trummis som säkert träffade en bunt andra vid sidan om. Är man kändis så är man.

Och Cerati, en av Latinamerikas största rockstjärnor, fick jag aldrig träffa som lovat, bara trummisen några gånger. Det var så nära efter deras enorma konsert (200 000 personer kom för att se dem), men det gick inte att ta sig någonstans på grund av alla människor. Jag har aldrig sett så många människor på en sån liten plats, aldrig heller varit så rädd för att seriöst bli nedtrampad.

Nu är ju Cerati död sedan förra året, men jag lever ändå på minnet av Buenos Aires och att det var för hans skull (!) jag åkte dit. Jag fick med mig så mycket annat hem – en ny dialekt på spanska, se Hugo Chavez hålla tal, vara med om karnevaler och demonstrationer som liknande karnevaler, lärdom om mate och terere, se Uruguay och insikten om att jag var upp över öronen kär i Martin, Martin som jag har turen att leva tillsammans med än idag.

Buenos Aires- Colonia Uruguay 003

Skylt på toalett i Uruguay: Vänligen spola inte ned yerba i toaletterna.

Hyperemesis gravidarum.

2 Feb

Nej, jag är inte gravid igen, men så här nästan 2,5 år senare ligger graviditeten lika färsk i minnet som om det gått en månad. Kanske till och med färskare nu när jag fått smälta allt. ”Vänta bara tills din son blir två, då kommer bebissuget igen”. Nej, det gör det inte. Bara tanken ger mig panik. Inte på ett till barn, att vara mamma är det största äventyret ever, utan på grund av graviditeten. Ingen som inte haft hyperemesis (hg) kan förstå vad det innebär. Jag har svårt att förstå det själv, att sätta ord på det.

Victor var planerad och efterlängtad. Jag såg fram emot att vara gravid. Första veckan efter plusset gick jag runt med en konstant värk i magen, men var så himla lycklig. Svävade som på moln. Tills en kväll då illamåendet kom som en bomb. Jag  började kräkas och minns att jag skulle på en konferens i Danmark dagen efter som jag fick ställa in. Det var början på veckor – månader – i sängen. Tänk er magsjuka som inte går över, ett illamående som precis innan du kräks men som inte går över trots att du kräks. Hur energin försvinner när dagarna går. Hur du mår illa i varje millimeter av kroppen och är yr, tål inga lukter, kan inte läsa, se på tv eller svara i telefonen. Varje minut känns som en vecka när du ligger i ett mörkt rum med panik över att vara fånge i din egen kropp. Ren och skär tortyr. Min sambo hjälpte mig att duscha en gång i veckan. Vi sov inte i samma rum, var inte i samma rum. Jag behövde inte gå på toaletten eftersom allt kom upp. Ingenting hjälpte. Och alla råd som blev till hån: ”Gå ut och ta lite luft så blir det bättre”. ”Ät ett kex innan du går upp”. ”Ta en åksjuketablett”.  Tack, men ni fattade inte ett skit. Jag försökte gå ut en gång, med min sambo till hjälp. Jag kom några meter innan jag ramlade ihop i en snödriva. Efter det mådde jag ännu sämre i två dygn. Ingen medicin hjälpte, jag behöll inte ens vatten. När jag fick dropp sa läkarna åt mig att inte dricka något vatten mer, bara läsk. Jag var så uttorkad och gick bara ner i vikt. Jag  blev deprimerad och såg inget slut på det hela. ”Bara nio månader” kändes som en hel, ovärdig och vidrig livstid. ”Passa på att njut”. Slap in the face. ”Viktigt att du tränar lite innan förlossningen så att du är stark”. Slap in the face. ”Jag mådde också illa, det var så jobbigt att jobba i början”. Slap in the face. Förlåt, men har du inte haft hg  är det bättre att skippa råden. De gör bara saken värre.

Allt kom tillbaka igen när jag läste att Kate Middleton är gravid igen. Det är iofs yesterdays news, men hon hade hg med första barnet och har det igen. Det är en vidrig sak att få, men på något sätt är det samtidigt skönt när kända personer får hg så att det uppmärksammas. Stödet och förståelsen från omgivningen är så himla viktig och så himla sällsynt.

Jag var tvungen att gå in i min gamla blogg Duktiga Tjejen (som nu mer är censurerad och som jag saknar!) för att läsa lite om hur jag hade det. Och påminnas om några bra stunder. Som veckan då jag kunde ta mig ut en dag. Vecka 22. Att jag pallade och överlevde. Det är otroligt vad kroppen klarar ändå.

V.262

5:2

15 Maj

5-2 dieten

Körde den där jäkla 5:2 i tre veckor. Resultat: Ett kilo upp. Har redan bra värden (förutom D-vitamin), så tre veckor fick räcka. Kompensationsåt väl antagligen, jag vet inte. Men jag blev inte särskilt trött under de där dagarna heller, så jag tror min kropp är rätt bra på att snåla på det som kommer in och lagra. Jag klarar uppenbarligen både 5 dagar fasta och 5:2 rent energimässigt, men det är som upplagt för överätande för åtminstone mig (och risk för bulimi?). Jag som sa att jag aldrig skulle testa den där sjuka 5:2…

Jag kan ju lura mig själv och säga att jag testade 5:2 för att få de där andra hälsofördelarna och för att se hur det kändes, men i smyg vill jag bara få tillbaka den där kroppen som jag saknar varje dag. Så ytlig är jag. Jag erkänner. Dyrt och omiljövänligt är det ju också att köpa en helt ny garderob, eller hur?

Iallafall – nu äter jag varje dag igen, men lite kalorisnålare än tidigare. Konstigt nog är det faktiskt ganska kul att föra in allt jag äter i appen MyFitnessPal. Eller intressant kanske snarare? Det blir nästan som en (sjuk?) sport. En vecka efter att jag slutat med 5:2 har jag gått ner det där kilot jag gick upp.

(Jag önskar förövrigt att jag kunde säga att jag sket i sånt här. Att det som spelar roll är att man mår bra och är frisk. Jag vet ju att det är så, men jag nöjer mig tydligen inte med det).

För 10 år sedan.

12 Apr

 

bild (8)

Sara, Jessica, Li, jag och Sara 1999

Det måste ha varit den 12 april 2004 då jag kom hem från en resa från Malta. Eller så var det från Riga, jag minns inte riktigt eftersom allt flyter ihop. Jag var både på Malta och i Riga i april.

Den där natten innan jag kom hem, den glömmer jag däremot inte. Jag drömde om min kompis Jessica som var sjuk i cancer. Jag drömde att vi i gamla gänget satt på en buss och Sara var överlycklig. Jessica hade blivit friskförklarad och satt bredvid oss. Jag minns den där lyckan, lättnaden över att cancern äntligen var borta. Jag vände mig mot Jessica samtidigt som hennes ansikte suddades ut och min lättnad förbyttes mot skräck. Hon fanns inte mer.

Dagen efter ringde Li och grät. Jessica var död. Hon vad borta på riktigt. Inte bara i min dröm, utan för alltid. Jag fortsatte ändå att se henne överallt i flera år. På tunnelbanan. På bussen. I mataffären. Den där rödlätta hästsvansen som gungade fram och tillbaka.

Igår var det tio år sedan hon dog. 10 år – och det är fortfarande ofattbart.

Hur hade hennes liv sett ut idag? Hade hon haft barn? Hade det lekt med Victor? Hade vi ens haft kontakt?

Vi umgås fortfarande i vårt gäng, men utan Jessica.

 

Veckans filmtips: Dallas buyers club.

15 Mar

Himla bra verklighetsbaserad film om en man som får diagnosen HIV och får veta att han har 30 dagar kvar att leva. Filmen, med Matthew McConaughey, Jennifer Garner och Jared Leto i rollerna, har fått många priser och alla har säkert redan hört om den vid det här laget.

Om du inte redan sett den, se den!

Ingen nostalgi här inte.

29 Dec

Föd1

Igår satt Martin och raderade bilder från sin mobil och visade mig några från slutet av graviditeten och… förlossningen. Han fotade typ… allt. Helt okej med mig eftersom han fotade för att dokumentera att allt gick rätt till (typ). Däremot att se de här bilderna. Jag kan inte se dem utan att börja gråta, och då gråter jag inte av nostalgi och lycka utan av skräck, besvikelse och ilska. Typ.

Folk säger att man glömmer, men jaha? Gör alla verkligen det? Även de med alla de komplikationer jag fick? Bara jag ser en gravid person får jag rysningar och känner illamåendet komma tillbaka. Jag tänker på halsbrännan, all medicin, att jag bara ville äta kritor, alla lukter som var vidriga, alla månader av illamående och spyor, hur jag var fånge i min egen kropp. Och efter. All smärta, all gråt, infektion, blodpropp, nässelfeber. Jag vill seriöst ALDRIG gå igenom det igen. Värt det för Victor, visst, men bara tanken på hur det var får mig att må riktigt, riktigt dåligt.

”Det behöver inte bli så igen”. Nä, jag vet. Jag får höra det jämt när jag svarar undvikande på NÄR (inte om) Victor ska få syskon.

När folk säger att det är självklart att barn måste ha syskon.
Att man glömmer.
Att annars skulle folk inte skaffa fler.
Att kvinnor har fött barn i alla tider.

Varför är det så himla självklart att skaffa fler? Måste man vilja? Tänk om man inte ens kan? Jag vet många som vill men inte kan, hur tror folk att de känner inför dessa anklaganden och antaganden? Ibland blir faktiskt folk tysta när jag drar hela historien från början till slut. ”Ja okej då… jag förstår… Men det behöver ju inte bli så igen”. Nä, JAG VET, säger jag igen och igen. Men förebyggande behandling mot blodpropp med två sprutor om dagen i magen av obehaglig medicin är iallafall ett faktum, och det är ungefär 70% risk för hyperemesis igen, så vissa saker vet jag om. Tack och lov är det faktiskt ingen i släkten som håller på så här, det är folk utifrån – vilket egentligen är ännu märkligare. De som inte vet någonting kommer med påståenden och retoriska frågor.

Nu är iallafall bilderna från mobilen raderade. Tack och lov. De är arkiverade på någon hårddisk någonstans, och jag tror aldrig att jag kommer vilja se dem igen. Istället tittar jag på min son som börjat säga mamma på riktigt, som pussas och kramas och väger upp det med trots, slag, rivande och gallskrik som heter duga.

Ingen gravidnostalgi här inte.

Dagens fråga:

14 Dec

Det här med att ta med sin unge med aktiva vattkoppor till ett allmänt lekrum i ett shoppingcenter där det finns massor av andra små barn (inkl. spädbarn), och det här med smittan är luftburen och att inkubationstiden är två veckor vilket exakt innebär julafton – gör man sånt för att man är ungefär världens mest elaka eller egoistiska människa eller för att man är allmänt dum i huvudet?

(Frågan är tyvärr tagen från verkligheten eftersom det är Victor som lekte med den sjuka ungen innan vi visste att han hade vattkoppor).

Om det nu mot all förmodan råkar finnas något spån som läser denna blogg (vilket det naturligtvis inte finns!) och inte har fattat grejen med vattkoppor kan ni läsa mer HÄR.

vattkoppor

Kroppen, min vän.

13 Aug
JagDisney2013

På Downtown Disneyland för typ 1,5 vecka sedan.

 

Idag hände en märklig sak (eller ja – igår; skriver detta mitt i natten eftersom vi är uppe fram till förmiddagen. Jetlaget har inte blivit det minsta bättre).

Iallafall. Jag låg ner i sängen och klappade mig själv i nacken och kände mig plötsligt bekväm med att vara jag. Bekväm i min kropp, liksom. Det har aldrig aldrig hänt förut. Det är kanske är lite tragiskt när man snart är 33 bast, men jag har alltid sett kroppen som min fiende. Som ett hinder för allt.

Jag har mer skavanker än någonsin, men hey – det är ju jag!  Jag har sprungit dryga två mil utan att stanna, fött barn, klarat mig ur blodpropp,  barnsängsfeber och hyperemesis, vaknat upp ur D-vitaminbristdimman, och; det är jag. Jag har för sjutton burit liv och överlevt, hur coolt är inte det?!

Det är mina skavanker och de bär sin historia.

Så, jag vill bara säga till mig själv: Hej kompis, och välkommen! Jag hoppas du är här för att stanna.

Om att må bra.

13 Jul

jaghair2013

Typ 2003 mådde jag väldigt dåligt efter att ha flyttat tillbaka från Puerto Rico, och från 2005 blev det värre fysiskt. Jag började tappa mängder med hår, kände mig konstant bakis och svag – trots att jag efter den här tiden tränade mer än någonsin och ett par år senare kunde springa två mil utan att stanna. Först runt 2010 eller 2011 upptäcktes stor D-vitaminbrist (värde 14. Referensvärde är 75-250). Mitt hår, som alltid varit en stor del av mig eftersom det är lite annorlunda i det här landet, var total katastrof och jag kunde aldrig ha det utsläppt. Spelar roll, kanske någon tänker nu, men för mig representerade det mycket hur jag mådde eftersom insidan av naturliga skäl inte syns utåt på samma sätt. När folk som känt mig länge såg håret, eller bristen på det, förstod de att det faktiskt var fysiskt.

Medicin hjälpte inte, och sedan blev jag gravid mot slutet av 2011. I slutet av graviditeten blev håret bättre och har hållt sig så. Efter sju år kan jag äntligen ha utsläppt hår igen, och framförallt mår jag bättre. Jag har sällan ont i huvudet, är jag trött är det normal trötthet och inte den där konstanta, extrema tröttheten som gjorde mig förlamad. Jag kunde aldrig vila mig pigg. Jag haltar sällan, som jag gjorde varje morgon förut av stelhet och onda leder, och jag kan till och med känna en muskel eller två i armen.

Jag hade ju en helvetisk graviditet, men jag vill ändå tacka den för att den förde med sig fler bra saker än bara Victor – jag mår bättre än på åratal! Fotot är taget härom dagen, och när jag såg det insåg jag verkligen att jag fått tillbaka mitt hår (åtminstone tillräckligt av det) och därmed mig själv. Min D-vitaminbrist är numer normal-låg och inte sjukligt låg, och med mitt nya värde på 48 känner man sig oftast inte sjuk som när man har under typ 20. Dessutom är det även andra saker som blivit bättre, som att t.ex. min mensvärk i princip är helt borta.

Hurra för mitt nygamla jag och hurra för att må bra! Bara blodproppar håller sig borta och handleden blir bra så blir jag ännu mer glad!

10 månader med Skorpan.

8 Jul

Tänk, nu har hela tio månader gått! Egentligen var det igår, men vi satt i en bil från Hudiksvall då, och när vi kom hem var jag för trött för att blogga. Det tar sin lilla tid att skriva ett månadsbrev.

Den här månaden har din pappa varit ute och rest 75 %. Det har gått bra för det mesta och du har faktiskt sovit ganska bra vissa nätter. Till och med längre än till fem. Vi har gått en massa promenader, umgåtts jättemycket med släktingar och varit på både studentmottagning, 60-årsfest, firat midsommar och varit på bröllop i Hudiksvall. Din moster Ylva, som bor i Lund, var även här några dagar på raken och det var mysigt.

9-10 man5

Idag var det 10-månadeskontroll, och du är nu 77 cm och väger 10,64 kg. ”Det syns att han gillar att äta”, var utlåtadet. I förhållande till längden har du dock lite till godo till och med.

Du fortsätter att gå längs möbler och har stått några sekunder själv utan att hålla i dig. Du pratar och säger saker som bim, bib, mama, baba, da-da osv. Bim och bib säger du i samband med mat. Biberon är nappflaska på spanska, så man kan ju låtsas att bib är ditt första ord.

Du sträcker upp armarna till imse vimse spindel och försöker sjunga med (jättegulliga pipljud), kan peka och ibland nästan säga !, sätta dig från stående eller liggande, kryper fort som sjutton och ramlar väldigt sällan. Vi får byta blöjor i farten och försöka distrahera dig samtidigt. Du blir jättearg när du måste sluta med det du håller på med för att byta blöja eller ta på dig kläder. Du älskar snören av alla de slag och kan sitta och skratta åt dem. Vagnen är inte så kul längre, förutom om någon annan vagn är bredvid.

9-10 man2

Du älskar gröt och äter typ tre portioner till frukost. Annars är det frukt, yoghurt, smörgåsrån, majskrokar och pureer som går ner. Och ersättning. Välling har vi faktiskt slutat med eftersom du sov sämre av den. Du äter mycket och gärna och storlek 80-86 på kläder är det som gäller nu. Många (nästan alla) tror att du är en tjej, och det tycker jag är lite kul. Det var nämligen samma sak med min pappa när han var liten.

Du sover gärna sked och sover aldrig i din egen säng. Inte ens på dagen. Man måste ligga bredvid hela tiden. Ibland vaknar du och gråter och du vaknar ofta och tittar dig omkring för att somna om när du ser att mamma eller pappa är där.

9-10 man4

När det gäller mig har jag skaffat nya glasögon, har en utmaning att gå 30 mil 13 juni – 25 juli och kommer numera i ETT av mina vanliga par jeans. Jag har sprungit 5km på under 30 minuter igen (28:40) och springer regelbundet när Martin är hemma. Dock har jag fått jätteont i vänsta handleden och är ganska säker på att det är morbus de quervain. En hel del i min internetmammagrupp har haft eller har fortfarande samma sak. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag gillar verkligen att vara med dig Victor, du har humor och är full av energi. Allt är mycket lättare nu. Min kropp börjar mer och mer kännas som min igen, och jag har till och med fått tillbaka det mesta av mitt hår som jag tappade genom åren med stor D-vitaminbrist. Jag är inte rädd för rulltrappor längre (fast tar helst hissen), andra får gärna hålla i dig och leka med dig, och du känns mer som en liten person än som en bebis. Det är verkligen fantastiskt.

9-10 man3

Victor Victor, jag älskar dig så ofantligt mycket. Jag är lycklig varje dag över att få vara din mamma och skulle inte byta dig mot någon eller något någonsin. Du är det överlägset bästa som någonsin hänt mig. Utan dig skulle livet kännas meningslöst. Jag hoppas att jag får ha dig i mitt liv så länge jag lever (och mer därtill). Kärleken är obeskrivlig och jag vet att alla mammor därute förstår precis vad jag menar.

Jag kan inte säga det nog: Jag älskar dig!

Dagens tre WOW och lite till.

3 Jul

Jag3juli2013

 

  • Martin kom äntligen hem från sin jobbresa! Han har varit på resande fot 75 % sedan 1/6. Och den veckan han var hemma jobbade han ju som vanligt.
  • Jag har haft VANLIGA jeans för första gången sedan typ februari 2012. Detta är jag extra glad för eftersom alla mina gravidbyxor har gått sönder, och det känns så b att behöva uppdatera garderoben med gravidbyxor nästan tio månader efter att Victor föddes. Förvisso kommer jag än så länge bara i mina tjockisjeans, men jag är glad!
  • Uppföljning med min husläkare, och min D-vitaminbrist har minskat! ÄNTLIGEN, efter flera år. Det är graviditeten som fixat till det, faktiskt. Jag har nu 48 i värde (referensvärde är förvisso 75-250, men med tanke på att jag hade 14 förut …). Mina symptom jag hade förut är borta och jag mår bättre än på flera år. Vanlig trötthet går inte att jämföra med den trötthet som stor D-vitaminbrist innebär. Och all annan skit … Som att tappa mer än hälften av allt hår, muskelförtvining, huvudvärk, allmän bakiskänsla osv. Jag fortsätter äta mina receptbelagda piller dock, dubbel dos.

Annat kul är att ena syrran var här lördag till tisdag, och vi hittade på en massa sköj. Victor har sovit helt okej dessa veckor (som vanligt sover vi sked), solen har skinit och jag känner mig allmänt lycklig.

Nu sitter Lillvicke och skriker rakt ut, så jag antar att det är dags att avrunda …

Kuriosa från ett spanskt sjukhus.

18 Maj

Jag blev behandlad som en drottning på kliniken på Lanzarote i april, men jag måste ta upp några tragikomiska grejer som hände.

De var tre sjuksköterskor som tog hand om mig samtidigt. Den manliga var grymt fumlig. Först klippte han sönder sin handske och trasslade in sig i kirurgtejpen som han skulle tejpa fast mitt dropp med. Alltså rejält trassel som de andra fick komma och hjälpa till med.

Efter det råkade de på något sätt spilla ut ett av mina blodprov. Tydligen hade jag så mörkt blod (mycket järn, påstods det) att det färgade av sig överallt och de fick inte bort det.

Och sen, då spillde de ut mitt urinprov över skrivbordet! Alltså herregud. Jag skämdes både för deras och min egen skull.

Som tur var hade den manliga skötaren humor, så när jag mådde bättre kunde jag skämta med honom om det hela, men ändå …

Lanzarote i bilder.

30 Apr

Veckan på Lanzarote var bättre än förväntat. Det var 30 grader och inte ett moln på hela tiden, Victor sov bättre än vad han någonsin gjort (blev kanske väckt fem gånger per natt bara och han sov typ tre timmar totalt på dagen), utsikten var superb, hotellet barnvänligt och Victor älskade att bada i poolen i sin lilla special-badring. Vi hyrde bil en dag och åkte runt hela ön. Dock blev Victor magsjuk samma dag, vilket höll i sig i 1,5 dagar.

Martin och jag turades om vid poolen och jag hann läsa ut en hel bok, få lite färg och dricka champagne varje dag (ok, lite väl för en som typ aldrig dricker, men det ingick i priset …). Flygresan gick också bra: Sex timmar och Victor sov totalt 10 minuter och behövde ny blöja fem gånger. Bland annat kissade han ner Martin två gånger. Flera kom fram under veckan och berömde Victor för att han varit glad under hela flygresan samt alltid var glad i restaurangen. Miljöombyte som gjorde susen, alltså.

På morgonen då vi skulle åka hem blev jag magsjuk. En läkare kom och gav mig medicin för att jag skulle kunna flyga, men den hjälpte inte. Efter ett andra besök ordinerade han sjukhusvistelse och att jag skulle bli hämtad med ambulans (!). Det hela kändes väldigt dramatiskt och lite konstigt. Magsjuka i Sverige lyfter väl en läkare knappt ett finger för, men här var det andra bullar. Jag fick dropp pga uttorkning, mängder med undersökningar och konstant tillsyn. Vi stannade på sjukhuset över natten, och sedan fick vi åka tillbaka till hotellet ett dygn i väntan på ny hemresa. Försäkringen täckte allt, vilket var tur. Hemresan tog typ 15 timmar med byte i Tyskland, men Victor var glad och jag kräktes inte, så allt kommer väl bli ett tragikomiskt minne om ett tag.

IMG_4043

Läste ut hela Eld! Grymt bra bok.

IMG_4092

Utsikten från hotellrummet …

IMG_4389

Sista kvällen blåste det rejält. Martin sa att jag såg ut som en golvmopp i håret. Det ligger nog något i det …

IMG_4039

Locals som badar …

IMG_3924

Fria papegojor på området!

IMG_4198

En strand vi passerade på vår roadtrip.

IMG_4142

Jameos del agua: En sjö i en vulkangrotta med en krabbart som bara finns där i hela världen. Solen lyste in genom ”taket” och var grymt vackert.

IMG_4184

Jameos del agua.

IMG_4194

På vulkanmuseumet i Jameos del agua …

IMG_4239

Vid nationalparken Timanfaya. Vulkanlandskap.

IMG_4275

Los hervideros.

IMG_3939

Hänglåskärlek i Puerto del carmen.

IMG_3868

Victor var nyfiken på allt.

IMG_3987

Skrattade högt i poolen!

IMG_3763

Min FAMILJ!

Dagens yoga och lite sånt.

17 Apr

yoga

Det gäller ju att bygga upp en stark och smidig kropp inför Lanzarote. Beach 2013 osv.

Förövrigt fick jag besök av tant röd idag för första gången på nästan 1,5 år. Ungefär en vecka efter att jag slutade amma kom den tillbaka. Dålig tajming måste jag säga, eftersom jag på fredag ska ta blodförtunnande spruta inför flyget (pga blodproppen) och den gör att om man har mens blir det en större blödning.

Kan tilläggas att man alltså inte vet hur den första mensen är efter graviditet. Antingen störtblödning eller mindre än vanligt. Att ta en blodförtunnande spruta på det känns jobbigt och läskigt, men som vanligt ska väl den här kroppen utsättas för diverse prövningar.

 

Får man längta till jobbet?

8 Apr

a clean house is a sign of a wasted life

 

Efter en sjukvecka utan varesig något kul eller promenader och mer trötthet än vanligt, kommer jag på mig själv med att längta lite till att jobba. Alltså vanligt jobb. Få tvätta håret, klä på mig, stressa till bussen, göra något vettigt. Jag vet att det är jättevettigt att ta hand om ens barn. Och att det är ett superprivilegie att få vara mammaledig så länge. Jag vet också att när jag väl börjar jobba igen kommer jag längta ihjäl mig efter Victor hela tiden och ha dåligt samvete för att jag inte är där, kanske vara lika trött som nu men vara tvungen att prestera och inte bete mig som en amöba.

Men ändå. Det kommer sånna här dagar, och det kanske är lika bra eftersom jag kommer börja jobba igen om ett tag. Och det här med att jobba känns i efterhand som semester i jämförelse. Fikapaus! Gå på toa ifred! (Hur många gånger har man inte gått på toaletten med bebisen i knät?) Lunch! Bara att åka till jobbet i stressig rusningstrafik.

Lätt att romantisera åt båda håll, antar jag. Vi får se hur det blir när jag väl är där igen.

 

7 månader med Skorpan.

7 Apr

Victor, idag fyller du sju månader. Den här månaden började med att din pappa åkte på jobbresa i två veckor och vi fick klara oss själva. Det gick över förväntan. Vi fikade med kompisar och gick på promenad varje dag. Du ville sova bredvid mig och äta igen på natten, så jag började amma vid 01 och 04. Det slutade jag med igen efter dryga två veckor. Nu ammar jag knappt alls. Inom några dagar slutar jag nog helt, och då ska jag fira med stark mat och skumpa. Dock är det faktiskt lite sorgligt också, end of an era liksom.

6-7 man

På café med kompisen Edward.

Du har börjat gilla mat mycket mer och det mesta går hem. Både hemlagat och köpt ekologisk mat, fruktpuréer och gröt. Det bästa är kanske att vi har varit hos läkaren igen och testat hur du reagerar på mjölk, och allergin verkar ha försvunnit! Underbart. Förutom det läkarbesöket blev du sjuk efter påsken och fick lite svårt att andas, så efter ett besök på närakuten åkte vi hem med recept på penicillin mot luftrörskatarr. Alltså har du varit sjuk (och är) för första gången. Jag är glad att du är såpass ”gammal” när det hände. Vi är också sjuka förövrigt, men det enda vi vill är att du ska bli frisk. Strax innan påsk blev din pappa sjuk, men din spanska farfar och moster som bor i Lund (plus annan släkt) hann vara här en hel dag iallafall innan du och jag också blev sjuka.

6-7man3

Du ställer dig på alla fyra hela tiden och gungar fram och tillbaka. Du kan åla baklänges (gärna in under möbler) och snurra åt sidorna, men du kommer inte framåt än. Du ”pratar” långa meningar med ljud som dada-mama-papa-vaba, gurglar och övar på rösten. Imorse skulle jag få sovmorgon, men trots öronproppar i gästrummet blev jag väckt både när du skulle äta vid 3:30 och sedan upp ett tag senare, så det var lika bra att även jag gick upp. Du pussas när du känner för det och skrattar ofta och högt. Mitt hjärta smälter varje gång.

När det gäller mig har jag väldigt svårt att sova. Jag vaknar hela tiden och ligger länge i sängen innan jag kan somna. Jag sover inte så många timmar per dygn och känner mig ofta som en zombie. Jag har rört på mig mycket innan jag blev sjuk (en vecka sedan senaste promenaden …). Jag har fortfarande en hel del gravidkilon kvar och blir tröttare och tröttare på att bara ha gravidjeans. Jag hade hoppats att kilona skulle ”rinna av en” som en del säger att de gör, men det gäller inte mig.

Victor, det är underbart att ha fått ytterligare en månad med dig. Du är så fin och härlig att jag knappt kan fatta att du är vår. Jag älskar dig så enormt mycket. Fina, fina unge.

 

Att snacka skit.

4 Apr

Ni ville ju läsa mer om vardagsliv, så here we go:

Det var som sagt mycket jag tyckte och tänkte innan jag fick barn. Som att jag t.ex. inte riktigt förstod varför småbarnsföräldrar pratade om bajs. Hallå liksom! Man pratar inte om bajs egentligen, man pratar om hur bebisen mår. Vet inte riktigt om jag hade fattat det.

Iallafall: Victor är ju sjuk, och penicillinet har som biverkning att man kan få diarré. Ehum.

Så här gick det därmed till igår på skötbordet när jag skulle ta tempen (han har dock ingen feber sedan förra veckan).

  • In med tempen. Ut kommer en gul bajskorv. Jag har alltså tagit tempen i bajset.
  • Gör rent, börjar om. In med tempen. Ut kommer en hel hög med brunt bajs.
  • Gör rent, börjar om. Victor kissar ner allting.
  • Gör rent, börjar om. In med tempen. Ut SPRUTAR det bajs över halva skötbordet.
  • Gör rent, börjar om. Success!

Ja, livet som småbarnsförälder ÄR omringat av bajs, kiss, kräks och sånna där kroppsliga vätskor man vanligtvis inte är så förtjust i. Men, när det gäller ens bebis är verkligen ingenting äckligt. INGENTING. Just nu sitter jag i soffan och är blöt i hela knät eftersom Victor har kaskadkräkts upp sin frukost igen på grund av allt slem i halsen. Jag orkar inte byta mjukisbyxor, för han kräks nog snart igen ändå.

HappyPills

Påskgodis från Barcelona som vi fick …

Luftrörskatarr.

3 Apr

Stackars lille Victor hostar så mycket att han har svårt att andas. Och all mat kräks upp. Nyss kräktes han en meter kaskad över mig, soffan och en bit av mattan. Innan det tre vanliga mini-kaskader.

Igårkväll åkte vi in till närakuten. Lika bra att ta det säkra före det osäkra, tänkte vi, och förberedde oss på några timmars väntan. Vi fick komma in till läkare efter EN MINUT! Helt otroligt. Efter lite undersökning, hostande och tårar som sprutade från Victor (han slog gråt-rekord) gick vi därifrån med recept på penicillin och en astmamedicin som ska hjälpa till att vidga luftrören. Han gillar otroligt nog medicinen, trycker in doseringssprutan själv i munnen och skulle nog gärna slurpa i sig ännu mer.

Nåväl. TUR att vi åkte in säger jag bara! Det är hemskt att se sitt lilla barn sjukt och inte kunna göra så mycket. Han hostar så att han blir alldeles röd och kippar efter luft en stund. Rosslar, piper, kräks. Förutom det är han vid gott mod. Och som tur var har han lite hull att ta av och är över ett halvår. Vi har varit så försiktiga med att inte få Victor sjuk första tiden, vissa har nog tyckt att vi överdrivit, men nu förstår jag ännu mer varför vi varit så. Tänk om han hade varit typ tre månader, sådär smal som han var, och fått det här …?

Otroligt hur hjärtat blöder för ens barn. Jag har också blivit sjuk, men det skiter jag fullständigt i. Tänker inte på det ens. Jag vill bara att han ska bli frisk.

Älskade, älskade lille pöjk.

Swosch!

28 Mar

Alar

Shit vad mycket som händer nu. Victor käkar mat, ålar och backar in under möbler, ”pratar” och tittar på en för bekräftelse. Han har exploderat i vikt och väger nu 9 kilo (!). Vi var hos läkaren igår på uppföljning för mjölkproteinallergin och fick i uppgift att testa hur han reagerade. När vi kom hem blandade vi i två teskedar mjölk i maten, och vad hände? INGENTING! Fantastico. Det verkar ha vuxit bort nu, vilket innebar att jag firade med halloumi och dumle på kvällen. Jag har inte ätit mjölkprotein på månader förutom nån millimeter hårdost då och då. Idag fortsätter sålunda firandet med ost och choklad. Jag ska inte överdriva konsumtionen, men jag ammar inte så mycket längre ändå.

Idag kommer förövrigt Victors spanska farfar över påsken, men Martin har blivit sjuk och jag och Victor börjar också bli krassliga. När jag frågade Victor för en stund sen hur han mådde svarade han följande: Vabba. If you say so … Han har varit frisk sedan han föddes, så jag har bara väntat på det här.

Glad påsk på er!

6-7man

Hos sin gammelmormor igår.

Cigg.

21 Mar

cigg

Jag blir så trött på alla fimpar som det tydligen är okej att slänga överallt. Och alla bolmande människor. Jag bara hoppas längtar önskar att det ska bli förbud på utomhusserveringar och andra ställen. Helst överallt. Det är så taskigt mot andra att röka. Att snusa drabbar inte andra på samma sätt, även om det också är äckligt. Drygt 200 dör i Sverige varje år av passiv rökning, så rökning dödar inte bara er som röker utan folk omkring er också. Schyst, hörni.

Några av de drygt 4000 ämnen som finns i cigg är aceton, ammoniak, arsenik, butan, kadmium (giftig metall), formaldehyd (används för balsamering av människor), bly, nickel, tjära, polonium (radioaktivt, metalliskt grundämne. Röker du ett paket om dagen är det samma mängd strålning som fyra lungröntgen) och terpentin. Förutom cancer och hjärt-och kärlsjukdomar ökar risken för benskörhet hos kvinnor. Det bli också svårare att få barn, eftersom ägglossningen påverkas. Jag vet att det inte är något nytt för er, men ändå. Det är svårt att förstå hur intelligenta, medvetna människor som jag tycker om kan röka. Och hur jag själv ens kunde ta en ”festcigg” för länge sedan (åratal sedan). Jag skäms.

Jag tänker på alla människor som röker nu, hur ni kommer se ut och må när ni är gamla. Om ni ens blir gamla. Och om jag ens får bli gammal och se er. Kanske har ni dödat mig innan dess med era cigg.

Avslut.

6 Mar


Idag är det sista officiella träffen med mammagruppen. Jag har varit med på alla, men den idag skippar jag. Jag sov inte en blund på hela natten förrän på morgonen då jag sov en timme med Victor tätt intill mig (efter morgonamning). Jag är helt bombad idag och eftersom mammaträffen är då Victor brukar ha sin förmiddagsvila väljer jag att stanna hemma. Det var alldeles för många tankar som snurrade runt. Skitjobbigt. Låg och googlade på både hyperemesis och blodpropp och deras framtida risker. Till slut fick jag lite panik.

Mammaträffarna iallafall har varit superbra. Jag är extremt nöjd med de mammor som hamnade i samma grupp. En av dem betraktar jag som en kompis numer, och vi brukar ses då och då. Det börjar bli lättare och roligare att ta sig ut på offfentliga platser nu, typ caféer och sånt. Mammalivet blir verkligen bara bättre och bättre, även om jag ofta är zombietrött.

Senaste veckan har jag mått jättekonstigt. Yr, hungrig, illamående, svårt att sova, lite ont i magen. Kanske är det dags för mensen att komma tillbaka? Hoppas inte, jag saknar den inte det minsta.

Victor älskar låten ovan iallafall som jag lärde mig utantill igårkväll efter att ha kollat på klippet ungefär en miljon gånger. Tengo una vaca lechera …

Bearbetning.

27 Feb


Jag har tydligen behövt bearbeta förlossningen mer än vad jag trott. Detta märkte jag först när 4:an började visa repriser av En unge i minuten varje vardag. De första tre avsnitten grät jag som en stucken gris och var tvungen att stänga av, men sedan började jag se fram emot dem och blev lugnare för varje gång.

Jag har hela tiden hävdat att min förlossning var himmelriket jämfört med graviditeten och att jag hellre skulle föda tio gånger om, men det betyder inte att jag hade en lätt förlossning. Den var bara lätt jämfört. Allt blir relativt, och efter nio månaders helvette tror jag att det mesta blir himmelriket. Eftersom jag hela tiden sedan dess varit så glad över att slippa vara gravid har jag missat bearbetningen.

Jag förlorade mycket blod, svimmade efteråt, blev beordrad sängläge och fick därför blodpropp. Och innan det infektion med smärtor som var värre än att pressa ut ett barn. Hur lätt var det egentligen? Jag minns faktiskt knappt de sista timmarna. Och jag minns inte vad som hände efter att han kom ut.

Så, En unge i minuten hjälpte mig att minnas och bearbeta, men så plötsligt började de visa En unge i minuten – USA istället och jag blir bara arg. Citat som ”så fort barnet fötts försvann hennes barnsliga rädslor” cirkluerar, allt visas nästan som på Hollywoodfilmer i rosa bomull och så fort de fött står hela släkten på tjugo pers utanför och väntar. Alla ser lyckliga, pigga och glada ut. Dessutom ser förlossningssalarna ut som värsta hotellen. Den amerikanska varianten får mig faktiskt att känna mig lite dum.

Jag har nu som ytterligare ett steg i bearbetningen äntligen skickat iväg brevet till patientnämnden med vad de missade under min förlossning (det största är att jag inte fick förebyggande åtgärd mot blodpropp, vilket jag får lida för resten av livet). Jag vet att situationen i Stockholm är ohållbar, och jag förstår att barnmorskorna gör uppror.

Good news!

11 Jan

Tidigare i veckan var jag hos en specialist tack vare privat sjukvård, och han gjorde ultraljud på mitt ben direkt. Guess what? – Blodproppen är borta! Hade inte ens något fel på klaffarna som man tydligen kan ha efter. Att jag känner av proppen än förklarades med skadade nerver, så det kan kännas som att proppen är kvar uppemot ett halvår efter.

Jag är så LÄTTAD! Helt obeskrivligt.

Däremot som vanligt mindre glad över att proppen finns kvar latent resten av livet. Den här läkaren rekommenderade specialstrumpan all vaken tid hela mitt liv, men det tänker jag faktiskt inte ha. Tänk er en strumpa som sitter svinhårt hela vägen upp till knäskålen under träning, sommar, bad, sola … Nä, då får jag nog tyvärr ta risken att den kommer tillbaka. Skillnad om jag vore 70 bast kanske, men jag är faktiskt bara 32.

För exakt ett år sedan …

8 Jan
Vecka 26. Kunde göra små utflykter, behålla mat och magen växte.

Vecka 26. Kunde göra små utflykter, behålla mat och magen växte.

 

… Började jag kräkas. Fast det var inte att kräkas som var det värsta, det var det konstanta illamåendet som bara blev värre och värre ju fler timmar som gick av dagen. Ett illamående ända nedifrån tårna och ut i varje millimeter av kroppen.

Jag kunde inte längre titta på tv.

Inte läsa en bok.

Ibland kunde jag inte ens vrida huvudet i sängen utan att kräkas, så jag sov med spypåsar på båda sidorna av huvudet. Illamåendet försvann inte när jag hade kräkts, som vid magsjuka, utan det låg där hela tiden. Konstant och växande. Det åt upp mig inifrån.

Jag kunde inte ens duscha. Jag minns den gången jag märkte att det inte gick, eftersom jag ramlade ihop på golvet och låg och kräktes. Martin var som tur var hemma och kom in och såg mig ligga i mina egna spyor och kräkas ännu mer, helt oförmögen att resa mig upp.

Jag blev tvingad att åka in till sjukhuset två gånger, och jag bara grät. Och kräktes i bilen. I v.11 fick jag dropp för att jag hade så mycket svältkroppar och att få i sig näring som inte passerade magen var min räddning.

Jag var sjukskriven i månader. Kunde inte gå promenader, ta mig ut eller träffa folk. Kunde så småningom läsa lite och se på tv trots illamåendet, och mina dagar tillbringades mest i soffan fram till vecka 32 när jag slutade kräkas. Jag klarade inte av några lukter. Kunde inte ens sova i samma rum som Martin på i princip nio månader. Han fick inte laga mat eller ens värma mat i micron, för då kräktes jag ännu mer.

Innan vecka 32 tog jag mig ut ibland. Åt middag hos mamma eller tog en kort fika. Efter en sådan utflykt var jag sängliggande i två dygn med enormt illamående, totalt utmattad. Medicinerna jag fick mot illamående hjälpte inte.

Hyperemesis. Det värsta jag någonsin varit med om. Och så säger folk: Man glömmer. Är det säkert? De som säger så, har de varit med om samma sak som jag, eller har de ”bara” varit med om normalt illamående eller morning sickness?

Jag mådde illa i nio månader. Ungefär två dagar efter att Victor fötts var illamåendet borta (Sju dagar senare fick jag antibiotika och mådde illa i tio dagar igen).

Jag var glad genom hela förlossningen. Såklart att det gjorde obeskrivligt ont, var långdraget och jag förlorade mycket blod, men det var ingenting jämfört med graviditeten. Ingenting.

Jag hade gärna velat ha två barn, men bara tanken på att vara gravid ger mig panik.

Och livmoderinfektionen efter.

Och blodproppen.

Att det inte fick ta slut där efter förlossningen.

Sviterna efter blodproppen får jag leva med hela livet. Egentligen är det livslång behandling, påpekade läkaren igår. Det är bara i Sverige man rekommenderar kortare för att vara snäll. Och för att läkare här inte behöver ta ansvar på samma sätt som i t.ex. USA.

Jag är tacksam för att jag kunde bli gravid och för att jag fått världens bästa bebis som jag älskar över allt annat, men hur det var att vara gravid tror jag aldrig att jag kommer glömma.

Aldrig.

Om att ha en blodpropp part deux.

29 Dec

waran1

 

Den 23 oktober skrev jag hur jag upplevde det att ha en blodpropp HÄR. Jag slutade med waran lagom till min födelsedag 20/12 och nu bör medicinen vara ur kroppen. Jag är tacksam för att jag inte har haft inre blödningar i organen (som fler än en av tio får som biverkning), men däremot hade jag näsblod varje dag i tre månader och blödde även dagligen på … andra ställen som jag inte behöver gå in på här. Av en händelse började Victor även sova bättre när jag slutade med medicinen – medicinen som inte ens ska gå över i bröstmjölken … Sammanträffande?

Vad jag tycker är mest läskigt är att ingen läkare har kollat om mitt ben är okej nu. Den dag jag hade läkarbesök, den 5 december, blev det snökaos och vi satt fast på en väg och missade tiden. Jag kan inte få en ny tid förrän i januari eller februari. Ibland tycker jag att jag känner hur en del av proppen släpper och vandrar ut i kroppen, och jag blir livrädd. Jag fick en kommentar i bloggen förut från en som kände någon som hade fått blodpropp efter förlossningen precis som jag, men hon dog eftersom de upptäckte den för sent.

Jag kan inte släppa det här med att min propp hade kunnat undvikas om de bara gett mig några sprutor. Jag var beordrad sängläge efter förlossningen eftersom jag förlorade så mycket blod, och hade jag genomgått kejsarsnitt hade jag fått förebyggande behandling. Varför jag inte fick det nu vet jag inte. Överbelastade var de ju (jag fick ett nödrum) och säkert har de stränga order om att snåla på mediciner.

Jag skiter i varför. Jag fick blodpropp, och efter utredningar och mängder med prover har min blodproppsläkare kommit fram till att enda förklaringen är förlossningen (blodförlusten) och att jag var sängliggande efter. Jag hade ingen annan faktor eller ”fel” i blodet.

Jag säger till folk att jag mår bra, men den dagliga paniken finns där. Så nej, jag mår inte bra. Inte förrän jag får höra att proppen är borta.

Och jag läser saker som:

”Blodpropp är den främsta orsaken till hjärtinfarkt, stroke och lungemboli – sjukdomar med hög dödlighet”

”En fruktad följd av djup ventrombos (alltså det jag har) är propp i lungan – i 9/10 fall är detta en följd av djup ventrombos. Orsaken är att en del eller hela proppen lossnar och vandrar med blodströmmen upp i lungorna där den blockerar blodflödet och försämrar syresättningen. Varje år får ca 4000 lungemboli och ca 1000 avlider”.

”Lungemboli är den enskilt vanligaste dödsorsaken vid graviditet och kirurgiska ingrepp om ingen förebyggande behandling ges”.

”Var tioende patient dör inom en timme efter symtomdebuten”.

”Kvarstående besvär kan vara bensvullnad och svårläkta sår som starkt försämrar patientens livskvalitet”

Så att jag har slutat med medicinen är inte ett jättestort HURRA, utan ganska läskigt eftersom jag har slutat baserat på ett telefonsamtal och ingen undersökning. Jag är livrädd varje dag eftersom mitt ben fortfarande är svullet. Och att jag kanske faktiskt kan dö om blodproppen trots allt är kvar ger mig panik. (Medicinen tar inte bort proppen, den bara hindrar att nya bildas under tiden som kroppen själv ska lösa upp proppen).

Efter nyår ska jag boka in privat sjukvård.

Brevet till patientnämnden måste skrivas ihop snarast för att jag ska kunna gå vidare.

All skit har såklart varit värt världens bästa Victor, men bara tanken på att jag hade kunnat slippa detta gör mig så förbannad.

 

Blodpropps-status.

14 Dec

venpropp_s

 

I förrgår tog jag mitt sista pk-prov i fingret gällande min blodpropp (som jag hade/har i högra vaden – en cirka tjugo centimeter lång i en av venerna).

Den 19 december blir sista dagen för min waran-behandling, så den 20 december är jag FRI! Himla bra dag, för det är nämligen även min födelsedag.

Är helt van nu vid att ta blodprov stup i kvarten, käka medicin, bära halsband och ha blod som inte koagulerar. Som tur var har jag inte fått tillbaka mensen ännu – vill inte ens tänka på hur mycket man blöder med waran … Ett gäng andra saker som jag slipper också, men skitsamma.

Ska ha blodproppsstrumpan i nio månader till och lite sånt, men på det stora hela är jag GLAD. Det går framåt.

Uppföljning om någon månad, så håll tummen.

 

Det här med amning… Part deux.

31 Okt
Jag steriliserar...

Jag steriliserar…

Tack för alla fina och peppande kommentarer i inlägget nedan. Jag reagerar bara på en sak; alla dessa kommentarer, i all välmening, som säger att det är mitt val och att jag ska välja det bästa för oss.

Välja? Om jag kunde välja hade jag valt att helamma. Inget snack om saken. Det vore den bästa näringen för barnet, smidigt och lätt att bara langa fram bröstet överallt och ge perfekt tempererad mjölk, slippa diska och sterilisera flaskor och amningsnappar och undra hur mycket barnet får i sig. Om jag kunde välja hade det inte funnits någon tvekan.

Jag har inte valt. Eller jo, jag väljer att komplettera måltiderna med ersättning istället för att låta mitt barn svälta.

Under de två veckor då jag bara gav ersättning hade jag dock ett val. Jag valde att inte ge bröstmjölk eftersom de mediciner jag tog går över i bröstmjölk, varav en till två uttryckligen säger att man inte bör amma under tiden eftersom det påverkar barnet med diarré, hormoner och allergier. Men amningsmaffian i Sverige sa såklart att jag skulle amma ändå. Varenda läkare sa det. Här är det amning till varje pris som gäller, även om bebisen kanske får problem och men för livet på grund av medicinerna.

Om jag hade ett val skulle jag helamma. Det tror jag nästan alla skulle göra, om det fungerade. Bröstmjölk är det bästa för barnet, men inte om man äter mediciner som går över i bröstmjölk eller om man inte har tillräckligt med mjölk. Kanske inte heller om det gör så ont att man biter sig själv i fingret varje gång och nästan går under.

Som en klok Sara skrev i inlägget nedan: Att amma är som att gå in ett par skor. Man får skoskav. För somliga går skoskaven över, andra måste byta skor helt eftersom de aldrig passar.

Och vissa har för lite mjölk. Om jag inte hade blivit sjuk hade amningen kanske sett annorlunda ut, men det är tyvärr utanför både min kontroll och mitt val.

Om att ha en blodpropp.

23 Okt

Idag var jag på efterkontroll. Det var mindre än sju veckor sedan jag födde, och under den tiden har jag hunnit med barnsängsfeber, blodpropp och nässelfeber. Ändå hade jag läkt fint. På så kort tid! Utöver dessa saker ska man ju läka efter stygn, orka trots sömnbrist, lyckas amma eller lyckas ge ersättning.  Mitt järnvärde är nu till och med högre än innan jag blev gravid, trots att jag förlorade så mycket blod under förlossningen. Kroppen är rätt fantastisk.

Men det  här med blodpropp. Det är ganska jävligt faktiskt. Nu kan jag ju gå på benet igen. Det gör inte ont, men jag är fortfarande svullen och den är kvar enligt läkarkontroll igår.  Jag haltar även lite ibland, men jag behöver bara äta medicinen waran i tre månader eftersom blodproppen sitter i vaden och därmed räknas som ”mild”. Jag ska dock ha en speciell stödstrumpa (inte en vanlig sådan, utan en då man redan har blodpropp) i ett år och den är bökig att sätta på och ta av. Oftast klarar jag det inte själv.

Är allt borta sedan då? Kan jag leva som vanligt?

Inte riktigt.

Varje gång jag ska flyga måste jag ta en spruta resten av livet (därmed få intyg innan från läkare och utskriven spruta), och skulle jag bli gravid igen (eh …) måste jag gå hos en specialist och medicineras. Proppen kommer dessutom alltid finnas där, aktiv eller latent.

Det sura är att detta antagligen hade kunnat undvikas om jag bara fått lite sprutor efter förlossningen eftersom jag var beordrad sängläge  och förlorade lite extra blod. Detta med sprutor (fragmin) visste jag inte då, men flera har påpekat det efter. Även personal inom vården. De gjorde helt enkelt en liten miss, en liten miss som får konsekvenser för resten av mitt liv. Så jag ska skriva och klaga, även om jag inte kan tänka mig något som kan kompensera för detta.

Men okej; det hade kunnat vara värre. Faktiskt.

Jag har ett friskt barn, en fantastisk sambo och förhoppningsvis bra år framför mig.