Tag Archives: sjukdomar

Magsjuka vs terere.

26 Feb

Att vara magsjuk och kräkas en hel natt samtidigt som ens sambo är bortrest och man har ett litet barn att ta hand om är INTE att rekommendera. Inte heller att behöva ligga en hel dag på soffan med fortsatt magsjuka medan man fortfarande ska ta hand om samma barn, som således har suttit vid dator/Ipad i typ 14 timmar på raken.

För åtta år sedan exakt idag var jag i Argentina i 10 veckor med min syster. Just den här dagen skrev jag om mate och terere:

I Buenos Aires springer folket runt med termosar och dricker mate hela dagarna. I Paraguay springer folket runt med kall terere eftersom det där, som Carlos el paraguayo sa, ”är sjukt varmt 360 dagar om året”. I sin 1,5 liters termos häller man i is, vatten, lime, lite yerba om man vill för olika ändamål, fyller sin lilla kopp med yerba och sticker ned metallsugröret med filter. Alla dricker ur samma mugg och sugrör, men en hel kopp åt gången. När man lämnar tillbaka koppen med utsugen yerba till termosinnehavaren får man passa sig för att säga gracias. Tack betyder att man inte vill ha något mer. Så, idag har jag druckit ungefär 10 koppar terere och typ 5 liter vätska till eftersom det var så hett att jag till och med höll på att svimma på en restaurang. Som Laura varnade oss för länge sedan händer det ganska ofta att folk svimmar i Buenos Aires på sommaren. Jag var så mätt på vätska hela dagen att jag glömde bort att äta på nio timmar. Efter lite hejdå till Magnus på hostallet, juice och frukt ute, pingis med Cristobal och Hernan, drog Ylva, Cristobal, Carlos och jag till Tigre. Mina byxor satt som fastklibbade hela dagen. Vi åkte iallafall båt genom flod-deltat i en timme, var på en marknad, såg sköldpaddor i en smutsig flod, drack mer terere, och kom hem runt 22. Det är nu söndagnatt klockan 01 och det är ett jävla liv utanför. Karnevalen är i full gång. Jag hör inte ens vad jag tänker.

Buenos Aires Puerto Madero. 008

Jag och syster i Puerto Madero, Buenos Aires 2007

Så annorlunda ens (mitt) liv var då liksom…

Och Laura, denna porteña (tjej från Buenos Aires) som jag lärde känna när jag bodde på Puerto Rico, hon hade alltså börjat dejta min idol Gustavo Ceratis trummis. Det var därför jag bestämde mig för att åka dit – för att få chansen att hänga med självaste Cerati.

Laura smälte in på Puerto Rico med flummiga kläder, och när hon flyttade tillbaka till Argentina smälte hon in även där. Hon skaffade silikonbröst, läppstift, färgat hår och var smal som en sticka trots att hon åt kakor och coca cola till frukost. Hon var en överklasstjej som dejtade en gammal trummis som säkert träffade en bunt andra vid sidan om. Är man kändis så är man.

Och Cerati, en av Latinamerikas största rockstjärnor, fick jag aldrig träffa som lovat, bara trummisen några gånger. Det var så nära efter deras enorma konsert (200 000 personer kom för att se dem), men det gick inte att ta sig någonstans på grund av alla människor. Jag har aldrig sett så många människor på en sån liten plats, aldrig heller varit så rädd för att seriöst bli nedtrampad.

Nu är ju Cerati död sedan förra året, men jag lever ändå på minnet av Buenos Aires och att det var för hans skull (!) jag åkte dit. Jag fick med mig så mycket annat hem – en ny dialekt på spanska, se Hugo Chavez hålla tal, vara med om karnevaler och demonstrationer som liknande karnevaler, lärdom om mate och terere, se Uruguay och insikten om att jag var upp över öronen kär i Martin, Martin som jag har turen att leva tillsammans med än idag.

Buenos Aires- Colonia Uruguay 003

Skylt på toalett i Uruguay: Vänligen spola inte ned yerba i toaletterna.

Annonser

Hyperemesis gravidarum.

2 Feb

Nej, jag är inte gravid igen, men så här nästan 2,5 år senare ligger graviditeten lika färsk i minnet som om det gått en månad. Kanske till och med färskare nu när jag fått smälta allt. ”Vänta bara tills din son blir två, då kommer bebissuget igen”. Nej, det gör det inte. Bara tanken ger mig panik. Inte på ett till barn, att vara mamma är det största äventyret ever, utan på grund av graviditeten. Ingen som inte haft hyperemesis (hg) kan förstå vad det innebär. Jag har svårt att förstå det själv, att sätta ord på det.

Victor var planerad och efterlängtad. Jag såg fram emot att vara gravid. Första veckan efter plusset gick jag runt med en konstant värk i magen, men var så himla lycklig. Svävade som på moln. Tills en kväll då illamåendet kom som en bomb. Jag  började kräkas och minns att jag skulle på en konferens i Danmark dagen efter som jag fick ställa in. Det var början på veckor – månader – i sängen. Tänk er magsjuka som inte går över, ett illamående som precis innan du kräks men som inte går över trots att du kräks. Hur energin försvinner när dagarna går. Hur du mår illa i varje millimeter av kroppen och är yr, tål inga lukter, kan inte läsa, se på tv eller svara i telefonen. Varje minut känns som en vecka när du ligger i ett mörkt rum med panik över att vara fånge i din egen kropp. Ren och skär tortyr. Min sambo hjälpte mig att duscha en gång i veckan. Vi sov inte i samma rum, var inte i samma rum. Jag behövde inte gå på toaletten eftersom allt kom upp. Ingenting hjälpte. Och alla råd som blev till hån: ”Gå ut och ta lite luft så blir det bättre”. ”Ät ett kex innan du går upp”. ”Ta en åksjuketablett”.  Tack, men ni fattade inte ett skit. Jag försökte gå ut en gång, med min sambo till hjälp. Jag kom några meter innan jag ramlade ihop i en snödriva. Efter det mådde jag ännu sämre i två dygn. Ingen medicin hjälpte, jag behöll inte ens vatten. När jag fick dropp sa läkarna åt mig att inte dricka något vatten mer, bara läsk. Jag var så uttorkad och gick bara ner i vikt. Jag  blev deprimerad och såg inget slut på det hela. ”Bara nio månader” kändes som en hel, ovärdig och vidrig livstid. ”Passa på att njut”. Slap in the face. ”Viktigt att du tränar lite innan förlossningen så att du är stark”. Slap in the face. ”Jag mådde också illa, det var så jobbigt att jobba i början”. Slap in the face. Förlåt, men har du inte haft hg  är det bättre att skippa råden. De gör bara saken värre.

Allt kom tillbaka igen när jag läste att Kate Middleton är gravid igen. Det är iofs yesterdays news, men hon hade hg med första barnet och har det igen. Det är en vidrig sak att få, men på något sätt är det samtidigt skönt när kända personer får hg så att det uppmärksammas. Stödet och förståelsen från omgivningen är så himla viktig och så himla sällsynt.

Jag var tvungen att gå in i min gamla blogg Duktiga Tjejen (som nu mer är censurerad och som jag saknar!) för att läsa lite om hur jag hade det. Och påminnas om några bra stunder. Som veckan då jag kunde ta mig ut en dag. Vecka 22. Att jag pallade och överlevde. Det är otroligt vad kroppen klarar ändå.

V.262

5:2

15 Maj

5-2 dieten

Körde den där jäkla 5:2 i tre veckor. Resultat: Ett kilo upp. Har redan bra värden (förutom D-vitamin), så tre veckor fick räcka. Kompensationsåt väl antagligen, jag vet inte. Men jag blev inte särskilt trött under de där dagarna heller, så jag tror min kropp är rätt bra på att snåla på det som kommer in och lagra. Jag klarar uppenbarligen både 5 dagar fasta och 5:2 rent energimässigt, men det är som upplagt för överätande för åtminstone mig (och risk för bulimi?). Jag som sa att jag aldrig skulle testa den där sjuka 5:2…

Jag kan ju lura mig själv och säga att jag testade 5:2 för att få de där andra hälsofördelarna och för att se hur det kändes, men i smyg vill jag bara få tillbaka den där kroppen som jag saknar varje dag. Så ytlig är jag. Jag erkänner. Dyrt och omiljövänligt är det ju också att köpa en helt ny garderob, eller hur?

Iallafall – nu äter jag varje dag igen, men lite kalorisnålare än tidigare. Konstigt nog är det faktiskt ganska kul att föra in allt jag äter i appen MyFitnessPal. Eller intressant kanske snarare? Det blir nästan som en (sjuk?) sport. En vecka efter att jag slutat med 5:2 har jag gått ner det där kilot jag gick upp.

(Jag önskar förövrigt att jag kunde säga att jag sket i sånt här. Att det som spelar roll är att man mår bra och är frisk. Jag vet ju att det är så, men jag nöjer mig tydligen inte med det).

För 10 år sedan.

12 Apr

 

bild (8)

Sara, Jessica, Li, jag och Sara 1999

Det måste ha varit den 12 april 2004 då jag kom hem från en resa från Malta. Eller så var det från Riga, jag minns inte riktigt eftersom allt flyter ihop. Jag var både på Malta och i Riga i april.

Den där natten innan jag kom hem, den glömmer jag däremot inte. Jag drömde om min kompis Jessica som var sjuk i cancer. Jag drömde att vi i gamla gänget satt på en buss och Sara var överlycklig. Jessica hade blivit friskförklarad och satt bredvid oss. Jag minns den där lyckan, lättnaden över att cancern äntligen var borta. Jag vände mig mot Jessica samtidigt som hennes ansikte suddades ut och min lättnad förbyttes mot skräck. Hon fanns inte mer.

Dagen efter ringde Li och grät. Jessica var död. Hon vad borta på riktigt. Inte bara i min dröm, utan för alltid. Jag fortsatte ändå att se henne överallt i flera år. På tunnelbanan. På bussen. I mataffären. Den där rödlätta hästsvansen som gungade fram och tillbaka.

Igår var det tio år sedan hon dog. 10 år – och det är fortfarande ofattbart.

Hur hade hennes liv sett ut idag? Hade hon haft barn? Hade det lekt med Victor? Hade vi ens haft kontakt?

Vi umgås fortfarande i vårt gäng, men utan Jessica.

 

Veckans filmtips: Dallas buyers club.

15 Mar

Himla bra verklighetsbaserad film om en man som får diagnosen HIV och får veta att han har 30 dagar kvar att leva. Filmen, med Matthew McConaughey, Jennifer Garner och Jared Leto i rollerna, har fått många priser och alla har säkert redan hört om den vid det här laget.

Om du inte redan sett den, se den!

Ingen nostalgi här inte.

29 Dec

Föd1

Igår satt Martin och raderade bilder från sin mobil och visade mig några från slutet av graviditeten och… förlossningen. Han fotade typ… allt. Helt okej med mig eftersom han fotade för att dokumentera att allt gick rätt till (typ). Däremot att se de här bilderna. Jag kan inte se dem utan att börja gråta, och då gråter jag inte av nostalgi och lycka utan av skräck, besvikelse och ilska. Typ.

Folk säger att man glömmer, men jaha? Gör alla verkligen det? Även de med alla de komplikationer jag fick? Bara jag ser en gravid person får jag rysningar och känner illamåendet komma tillbaka. Jag tänker på halsbrännan, all medicin, att jag bara ville äta kritor, alla lukter som var vidriga, alla månader av illamående och spyor, hur jag var fånge i min egen kropp. Och efter. All smärta, all gråt, infektion, blodpropp, nässelfeber. Jag vill seriöst ALDRIG gå igenom det igen. Värt det för Victor, visst, men bara tanken på hur det var får mig att må riktigt, riktigt dåligt.

”Det behöver inte bli så igen”. Nä, jag vet. Jag får höra det jämt när jag svarar undvikande på NÄR (inte om) Victor ska få syskon.

När folk säger att det är självklart att barn måste ha syskon.
Att man glömmer.
Att annars skulle folk inte skaffa fler.
Att kvinnor har fött barn i alla tider.

Varför är det så himla självklart att skaffa fler? Måste man vilja? Tänk om man inte ens kan? Jag vet många som vill men inte kan, hur tror folk att de känner inför dessa anklaganden och antaganden? Ibland blir faktiskt folk tysta när jag drar hela historien från början till slut. ”Ja okej då… jag förstår… Men det behöver ju inte bli så igen”. Nä, JAG VET, säger jag igen och igen. Men förebyggande behandling mot blodpropp med två sprutor om dagen i magen av obehaglig medicin är iallafall ett faktum, och det är ungefär 70% risk för hyperemesis igen, så vissa saker vet jag om. Tack och lov är det faktiskt ingen i släkten som håller på så här, det är folk utifrån – vilket egentligen är ännu märkligare. De som inte vet någonting kommer med påståenden och retoriska frågor.

Nu är iallafall bilderna från mobilen raderade. Tack och lov. De är arkiverade på någon hårddisk någonstans, och jag tror aldrig att jag kommer vilja se dem igen. Istället tittar jag på min son som börjat säga mamma på riktigt, som pussas och kramas och väger upp det med trots, slag, rivande och gallskrik som heter duga.

Ingen gravidnostalgi här inte.

Dagens fråga:

14 Dec

Det här med att ta med sin unge med aktiva vattkoppor till ett allmänt lekrum i ett shoppingcenter där det finns massor av andra små barn (inkl. spädbarn), och det här med smittan är luftburen och att inkubationstiden är två veckor vilket exakt innebär julafton – gör man sånt för att man är ungefär världens mest elaka eller egoistiska människa eller för att man är allmänt dum i huvudet?

(Frågan är tyvärr tagen från verkligheten eftersom det är Victor som lekte med den sjuka ungen innan vi visste att han hade vattkoppor).

Om det nu mot all förmodan råkar finnas något spån som läser denna blogg (vilket det naturligtvis inte finns!) och inte har fattat grejen med vattkoppor kan ni läsa mer HÄR.

vattkoppor