Veckan på Lanzarote var bättre än förväntat. Det var 30 grader och inte ett moln på hela tiden, Victor sov bättre än vad han någonsin gjort (blev kanske väckt fem gånger per natt bara och han sov typ tre timmar totalt på dagen), utsikten var superb, hotellet barnvänligt och Victor älskade att bada i poolen i sin lilla special-badring. Vi hyrde bil en dag och åkte runt hela ön. Dock blev Victor magsjuk samma dag, vilket höll i sig i 1,5 dagar.
Martin och jag turades om vid poolen och jag hann läsa ut en hel bok, få lite färg och dricka champagne varje dag (ok, lite väl för en som typ aldrig dricker, men det ingick i priset …). Flygresan gick också bra: Sex timmar och Victor sov totalt 10 minuter och behövde ny blöja fem gånger. Bland annat kissade han ner Martin två gånger. Flera kom fram under veckan och berömde Victor för att han varit glad under hela flygresan samt alltid var glad i restaurangen. Miljöombyte som gjorde susen, alltså.
På morgonen då vi skulle åka hem blev jag magsjuk. En läkare kom och gav mig medicin för att jag skulle kunna flyga, men den hjälpte inte. Efter ett andra besök ordinerade han sjukhusvistelse och att jag skulle bli hämtad med ambulans (!). Det hela kändes väldigt dramatiskt och lite konstigt. Magsjuka i Sverige lyfter väl en läkare knappt ett finger för, men här var det andra bullar. Jag fick dropp pga uttorkning, mängder med undersökningar och konstant tillsyn. Vi stannade på sjukhuset över natten, och sedan fick vi åka tillbaka till hotellet ett dygn i väntan på ny hemresa. Försäkringen täckte allt, vilket var tur. Hemresan tog typ 15 timmar med byte i Tyskland, men Victor var glad och jag kräktes inte, så allt kommer väl bli ett tragikomiskt minne om ett tag.

Sista kvällen blåste det rejält. Martin sa att jag såg ut som en golvmopp i håret. Det ligger nog något i det …