Ingen nostalgi här inte.

29 Dec

Föd1

Igår satt Martin och raderade bilder från sin mobil och visade mig några från slutet av graviditeten och… förlossningen. Han fotade typ… allt. Helt okej med mig eftersom han fotade för att dokumentera att allt gick rätt till (typ). Däremot att se de här bilderna. Jag kan inte se dem utan att börja gråta, och då gråter jag inte av nostalgi och lycka utan av skräck, besvikelse och ilska. Typ.

Folk säger att man glömmer, men jaha? Gör alla verkligen det? Även de med alla de komplikationer jag fick? Bara jag ser en gravid person får jag rysningar och känner illamåendet komma tillbaka. Jag tänker på halsbrännan, all medicin, att jag bara ville äta kritor, alla lukter som var vidriga, alla månader av illamående och spyor, hur jag var fånge i min egen kropp. Och efter. All smärta, all gråt, infektion, blodpropp, nässelfeber. Jag vill seriöst ALDRIG gå igenom det igen. Värt det för Victor, visst, men bara tanken på hur det var får mig att må riktigt, riktigt dåligt.

”Det behöver inte bli så igen”. Nä, jag vet. Jag får höra det jämt när jag svarar undvikande på NÄR (inte om) Victor ska få syskon.

När folk säger att det är självklart att barn måste ha syskon.
Att man glömmer.
Att annars skulle folk inte skaffa fler.
Att kvinnor har fött barn i alla tider.

Varför är det så himla självklart att skaffa fler? Måste man vilja? Tänk om man inte ens kan? Jag vet många som vill men inte kan, hur tror folk att de känner inför dessa anklaganden och antaganden? Ibland blir faktiskt folk tysta när jag drar hela historien från början till slut. ”Ja okej då… jag förstår… Men det behöver ju inte bli så igen”. Nä, JAG VET, säger jag igen och igen. Men förebyggande behandling mot blodpropp med två sprutor om dagen i magen av obehaglig medicin är iallafall ett faktum, och det är ungefär 70% risk för hyperemesis igen, så vissa saker vet jag om. Tack och lov är det faktiskt ingen i släkten som håller på så här, det är folk utifrån – vilket egentligen är ännu märkligare. De som inte vet någonting kommer med påståenden och retoriska frågor.

Nu är iallafall bilderna från mobilen raderade. Tack och lov. De är arkiverade på någon hårddisk någonstans, och jag tror aldrig att jag kommer vilja se dem igen. Istället tittar jag på min son som börjat säga mamma på riktigt, som pussas och kramas och väger upp det med trots, slag, rivande och gallskrik som heter duga.

Ingen gravidnostalgi här inte.

Annonser

24 svar to “Ingen nostalgi här inte.”

  1. Hanna Lans december 29, 2013 den 7:31 e m #

    Tyvärr måste jag säga att jag fortfarande, tio år efter förlossningen, fortfarande mår dåligt när jag ser gravida. När folk frågade om jag inte skulle ha fler barn, svarade jag bestämt NEJ så högt och ljudligt att ingen vågat ifrågasätta det. Varför är det fel att bara vilja ha ett barn? Efter att ha läst Dan Browns senaste bok så tycker jag nästan att det borde vara förbjudet med fler än ett per par …

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:48 f m #

      Har missat hans senaste bok… Men rent spontant kan jag känna att det inte behövs fler människor på jorden, särskilt inte i vårt samhälle som bara förstör naturen. Härligt att ditt svar har sådan auktoritet – mig tar de inte på allvar 😛

  2. inredningsvis.se december 29, 2013 den 8:30 e m #

    Samhället är på tok för klonat och barnfixerat inte direkt befolkningen går under haha:) vill passa på att önska GOTT NYTT ÅRRRR

    och kolla gärna inredningsvis nyårskrönika imorgon:)

    LOVE Maria at inredningsvis – Swedish decor, food, and fashion

  3. Fifi december 29, 2013 den 8:31 e m #

    Förstår dig helt. Upplever fortfarande min FL som traumatisk. Blir ledsen när jag tänker på hur det blev, att jag inte fick nån bra FL och att jag kände att jag gjorde ett dåligt jobb. Jag är glad att jag inte vill ha fler barn, för jag hade fan inte velat göra om det. Och jag hatar alla frågor om när vi ska skaffa tvåan. När. Inte ens om. Alltså, det tog mer är två år för oss att få till Elly, så jag kommer aldrig ta för givet att vi eller någon annan bara kan ”skaffa” ett barn.

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:47 f m #

      Faktiskt skönt att läsa om någon som inte VILL ha fler. Flera som skrivit det här ju. Jag beklagar att det tog två år och att FL var traumatisk, MEN vilket fantastiskt barn sen! ❤

  4. Annika i Sevilla december 29, 2013 den 9:34 e m #

    Folk tänker överhuvudtaget inte, det är därför.
    Men, öh… måste säga att jag blir lite (mycket) skrämd både av dig och vissa kommentarer här inför en eventuell förlossning i framtiden, om det blir så dags… Brukar förslossningar vara traumatiska?

    • Anna Granström december 29, 2013 den 10:52 e m #

      Jag upplever inte min förlossning som särskilt traumatisk. Faktum är att jag hade förväntat mig värre efter allt jag hade hört och läst (bl.a. att smärtan jämförs med att amputera alla fingrar utan smärtlindring). Så här i efterhand var den ganska traumatisk, men jag hade bara fokus på att sluta vara gravid eftersom graviditeten är det värsta jag någonsin varit med om. Det var ganska utdraget, förlorade mycket blod och svimmade, men det allra värsta var graviditeten. Går inte ens att jämföra med den korta smärta på ett drygt dygn det tog att få ut Victor. Sen helvetet efter – tre veckors rent helvetet smärtmässigt med infektion och blodpropp. Amningen gjorde på mig ondare att föda, jag grät varje gång (och blödde). Så för min del var allt omkring traumatiskt, inte själva förlossningen. Jag blir arg och ledsen för att jag gick sönder så att en slarvig kirurg fick sy, vilket kan ha orsakat infektionen. Arg för att förlossningen orsakade blodproppen som hade kunnat förhindras. Arg för att jag hade sett fram emot graviditeten och sedan fick de värsta 9 månaderna (fysiskt) i mitt liv.

      Men ändå: värt det.

    • Anna Granström december 29, 2013 den 10:54 e m #

      Förresten, alla jag känner har upplevt förlossningen som en stor chock. De flesta som traumatisk. Vill du bli av med rädslan kan du ju läsa Blondinbellas blogg, hehe!

      • Hanna Lans december 30, 2013 den 9:03 f m #

        Jag hade varken en jobbig graviditet eller tyckte förlossningen var en chock. Eller, inget att tala om i alla fall, alla graviditeter och förlossningar är svåra på sina egna sätt. Men jag vill ändå inte vara gravid igen eller ha fler än ett barn. Jagtyckteheltenkeltinteomdet!!! Så, nu var det sagt, det förbjudna: En mamma som inte tyckte om att vara boplats åt ett växande liv. Fy skäms på mig.

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:43 f m #

      Hanna Lans: Jag vet fler som känner precis så. allt var ”normalt”, men det är ändå inget de gärna är med om igen. Jag förstår verkligen inte varför folk tar sig friheten att anta att man så självklart vill ha fler?!

  5. Trillingnöten december 29, 2013 den 9:53 e m #

    Helt sjukt att du fick gå igenom så mycket när du var gravid! Så svårt att föreställa sig när man själv hade en alldeles ”vanlig” graviditet och förlossning själv tror jag. När man inte varit i dina skor och känt smärtan och uppgivenheten och allt det onda!

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:49 f m #

      Så är det säkert, men vissa verkar helt sakna ödmjukhet. Det finns ju folk som trots att de haft det ”normalt” har förståelse och inte trampar andra på tårna – du är ett sådant underbart exempel! ❤

  6. Tessimi december 30, 2013 den 7:38 f m #

    Usch. Strunta i vad de säger. Att skaffa syskon är inget måste. Det gör man som man själv vill och alla andra ska enbart sluta bry sig.
    Att vara ensambarn har sina för- och nackdelar, precis som det finns för- och nackdelar med syskon.

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:44 f m #

      Så sant. Men ändå – jag skulle egentligen vilja ha ett barn till någongång, MEN inte till varje pris. Vissa har det ju lättare än andra så att säga.

  7. anki december 30, 2013 den 8:17 f m #

    Själv har jag förståelse för det där du skriver om med att ha ETT barn, jag har märkt att många har svårt att acceptera att man kanske bara VILL ha ett och är fullständigt nöjd så.. Har förresten råkat komma in på en blogg som skrivs av en tjej med liknande graviditet som dej .. http://carroekman.blogspot.fi/

    • Anna Granström december 30, 2013 den 10:45 f m #

      Tack för tipset, har spanat in hennes blogg nu. Stackars tjej, vet hur det känns… Känner igen mig.

      Varför är det så svårt att förstå att man kanske bara VILL ha ett, även om man inte haft det så himla jobbigt? Inte så att jag nödvändigtvis inte vill ha fler, men jag vill inte ha fler till varje pris!!

  8. Lufthamn december 30, 2013 den 10:47 f m #

    Jo, det blir ”intressant” med hur man ser tillbaka på det, när allt är klart. Jag mår bra (ta i trä) och bortsett från några veckors illamående som gick att stävja med Postafen har det inte varit jobbigt alls men det är ju inte klart än och förlossningen med allt som kommer efter hanterar jag på ett oerhört moget sätt: Sticker huvudet i sanden och hoppas på det bästa! 😉

    Folk tycker så jävla mycket! Jag fattar om du inte pallar gå igenom det igen, efter +nio månaders lidande. Du får komma på ett dräpande svar som du kan dra till med när du upplever att folk går över gränsen. Barnsligt kanske, men själv tycker jag att det hjälper.

    • Anna Granström december 30, 2013 den 5:51 e m #

      Ja, så är det ju för de flesta! Att de mår relativt bra förutom ”normalt” illamående i början. 0,5-2% får hyperemesis som jag. Det är som att vara konstant magsjuk ända ut i fingerspetsarna, förutom att när man har kräkts så försvinner inte illamåendet ens för en sekund (som det ju gör vid magsjuka). När man varit såhär ett par veckor har man ingen energi kvar alls. Jag kunde knappt ens prata längre när jag blev tvingad till sjukhus för dropp… Då var jag uttorkad som fan.

      Jepp, 9 månaders lidande med illamående och sedan ytterligare 3 mån med infektion och blodpropp. Ett helt år alltså. Folk snackar om att ”det är ju så kort tid”, men närman väl mår så är ett år jävligt länge…

      Hoppas det fortsätter lika fint för dig resten av tiden!

  9. Annika i Colombia december 30, 2013 den 2:10 e m #

    Men alltså folk och deras himla åsikter till höger och vänster! Där känner jag att Sverige är lite extremt, så himla normativt och alla ska in i samma mall och man måste ha två eller tre barn, annars ska det ifrågasättas. Varför måste det vara så, liksom? Och varför måste man ha älskat sin graviditet?

    Eftersom du skriver att du ändå eventuellt skulle vilja ha ett till barn någon gång (men inte till vilket pris som helst, såklart), finns det något sätt att förebygga hypermesis om man nu vet om risken i förväg?

    Kram!

    • Anna Granström december 30, 2013 den 5:48 e m #

      Säkert typiskt Sverige!

      Alltså man vet ju inte vad hyperemesis beror på, alltså går det inte att förebygga. De har bara vissa teorier, som t.ex. dåliga värden (E-vitamin, tex). Jag hade ju sjuklig D-vitaminbrist, så det kan ju ha påverkat? Annars vet de inte. De kollar lever och sköldkörteln, som kan påverka, men allt sånt var bra hos mig. Om man får behandling tidigt kan det gå över snabbare (då menar jag t.ex. dropp och medicinering). Jag spydde ju dock upp all medicin, det enda jag svarade på var dropp – så där finns ju en tröst på något sätt, att kunna bli inlagd… Och när jag är sängliggande ökar risken för blodpropp ogen… Ja, det känns hoppfullt det här. Not 😉

  10. Marlene december 30, 2013 den 10:06 e m #

    Min första förlossning var ett helvete där jag faktiskt höll på att stryka med, men eftersom jag så gärna villa ha två barn så gav vi oss på det en gång till. Andra gången var helt annorlunda och allt gick superlätt, inte graviditeten men förlossningen. Efter nr 2 sa jag aldrig mer och det har jag hållit.

    Min kusin fick barn för bara några veckor sedan och hade även hon en skräckförlossning. Grejer är att hon vill ha fler barn, men inte var gravid eller föda fram – däremot är hon beredd att adoptera. Det är ju ett alternativ faktiskt 🙂

  11. Jojjo januari 2, 2014 den 10:01 f m #

    Klart man inte måste skaffa fler, det är ju det som är så bra – saker funkar olika för olika människor och man vill olika. Enda problemet är att många verkar ha svårt att förstå det…

  12. sofiainengland januari 5, 2014 den 8:17 e m #

    Nej fy, jag gillade inte heller att vara gravid och förlossningen var ju inte det minsta fantastiskt den heller! Jag har drömt att jag ska föda igen och minns i drömmen vilken panik allt var, eller mest under de två timmarna jag krystade och Oscar fastnade. Fy – det var det läskigaste tyckte jag. När de försökte få ut honom gång efter gång med sugklocka men det inte fungerade. Tack gode Gud för tång säger jag bara!

    Jag vill ha flera barn men Reuben vill absolut inte det. Kommer nog bli diskussioner i framtiden om detta….:/

  13. Kristina januari 9, 2014 den 7:28 e m #

    Jag har alltid föreställt mig att det skulle vara superjobbigt att vara gravid och föda barn. Så kom jag över rädslan och efter tre graviditeter, ett missfall, två förlossningar som båda slutade med akuta snitt känner jag att allt gått så himla mycket enklare än jag tänkt mig. Tänk att det kunde bli så. Jag vill väldigt gärna ha ett tredje barn men tänker ibland att jag kanske borde nöja mig och vara tacksam som det är eftersom det gått över förväntan…varför utmana ödet igen liksom. Vi får se om ett par år…

    Intressant att läsa allas kommentarer. Min enda önskan är att alla ska få så många barn de önskar noll, ett eller många! Och att vården ska funka så bra som den bara kan utifrån var och ens önskan såklart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: