Mina hjältar.

15 Jan

Vjan2013

 

… Är ensamstående föräldrar. Jag har varit själv med Victor nu sedan i fredags morse och är ganska slutkörd. Jag tar inte hjälp av någon heller, så det är Vicke och jag 100 % av tiden.

Två av dessa nätter har jag sovit 4-5 h (inget på dagen) och de andra två åtminstone 6 h. Martin kommer hem imorn och BOY O BOY vad jag ska ta igen mig. Det funkar annars bra att vara själva, har fått in bra rutin och så, men sömnlösheten … Det är den som tar knäcken på en. Och att knappt hinna duscha (har gjort den en gång …) osv.  Att skriva ett blogginlägg tar typ en eller två dagar.

V somnar sent och vaknar tidigt, pigg som en lärka. Som tur var är han alltid glad på morgonen. Ligger och leker i sin säng för sig själv tills jag tittar ned på honom; då spricker han upp i ett stort leende och jollrar.

Just nu njuter (!) jag av att han är så liten och för att mamma (alltså jag) är bäst, trots tröttheten. Om några år är det väl andra puckar som gäller och då saknar jag säkert dagarna då han grinade för att jag inte lyft upp honom tillräckligt snabbt.

Jag har läst om föräldrar där kärleken infunnit sig relativt sent och att det är helt normalt att känna så. Jag är glad över att det inte gäller mig. Jag har älskat honom enormt mycket sedan den dag han blev till och är tacksam för att kärleken är så stark. Det måste ju göra det jobbiga lite lättare ändå.

 

Annonser

20 svar to “Mina hjältar.”

  1. Hanna Lans januari 15, 2013 den 11:04 f m #

    Är galet avundsjuk på alla som slipper vara ensamma med sina små! Själv var jag mest ensam under hela sonens första år. Eller vänta, jag är ju fortfarande ensam. Nio år senare. Tjohopp.

    • Anna Granström januari 15, 2013 den 11:10 f m #

      Jag beundrar dig!! Har man inte barn går det inte att förstå vilken bedrift det är alltså. You rock!

      • Hanna Lans januari 15, 2013 den 12:11 e m #

        Gölle dig! 🙂

  2. Bubbel januari 15, 2013 den 12:18 e m #

    Lille plutten – blir alldeles varm i hjärtat av din beskrivning av hans ”morgonrutin” med joller i sängen och minns mina små knorreduttungar när de var små! ❤

  3. Husfrun januari 15, 2013 den 1:01 e m #

    Det är nog så, att kärleken gör det jobbiga lite mindre jobbigt. Men ändå, jag beundrar precis som du alla de ensamstående föräldrarna därute. Oavsett vilken ålder barnet har.
    Kram.

    • Anna Granström januari 23, 2013 den 11:04 f m #

      Ja, det blir nog inte lättare för att barnet slutar vara bebis direkt!

  4. annajohanna januari 15, 2013 den 7:18 e m #

    Jag som inte ens har barn är imponerad. Faktum är att jag nog är imponerad över ALLA som har barn, som fixar det där med sömnlösheten. Det där med kärleken till barnet är förstås en viktig del i det hela! Jag har förresten en kompis som blev mamma så sent som i söndags, och hon är redan nu ensamstående. Det kommer nog att bli riktigt tufft för henne, speciellt eftersom hon bor i Stockholm och har hela sin familj här nere i Skåne. Heja heja!

    • Anna Granström januari 16, 2013 den 8:00 f m #

      Ja jösses, wow. Det kommer bli obeskrivligt tufft. Du får beställa mat hem till henne. Det är vad man blir allra gladast för. Mat.

  5. Västgötskan januari 15, 2013 den 8:56 e m #

    Eller hur?!
    Varje gång sambon är bortrest 1-2 nätter så undrar jag just det; hur orkar ensamstående föräldrar?? 😮

  6. Casa Annika januari 15, 2013 den 10:00 e m #

    Ursäkta en stendum fråga, men varför hinner du inte duscha? Gråter han då? Har ju hört om andra som inte hinner gå på toaletten, och fattar ingenting.
    /Barnlös

    • Anna Granström januari 16, 2013 den 8:03 f m #

      Det är svårt att förklara. Allt går i ett. Det går att duscha (kan lägga honom på golvet så han får titta på), men det är alltid en fråga om prioritering. Äta. Sterilisera. Koka ersättning. Amma. Vila. Gå på toa. Det infinner sig en stress över allting. Sover han kan jag inte bara gå och duscha för att han alltid grinar när han vaknar och då känner jag att jag måste vara där och trösta osv.

      Allt är så… Ologiskt. Det går verkligen inte att förklara. Märkligt. Och en högst relevant fråga du ställer!

      • Casa Annika januari 23, 2013 den 10:40 f m #

        Intressant svar. Tack!

  7. Åsa januari 16, 2013 den 7:57 f m #

    Åh härlig känsla det där 🙂
    Kramar på dig!

  8. mittilivetochjag januari 19, 2013 den 6:54 e m #

    Jag har i stort sett varit ensam med båda mina barn. Sedan var jag även dagmamma och efter det jobbade jag på förskola/fritids. Efter tio år tog det stopp och jag sov i nästan ett år. Sov och grät dygnet runt. Det tar verkligen på krafterna att ta hand om barn. Men jag älskar dem!!! Tyvärr orkar jag inte mer men hoppas att det kommer att gå bra när barnbarnen kommer.
    Kram!

  9. oskrivnablad januari 19, 2013 den 7:46 e m #

    Känner som du när det gäller ensamstående föräldrar. Jag är själv med W 2-4 dygn i veckan och jäklar, det krävs en stor dos med tålamod och att jag prioriterar sömnen och alltså går och lägger mig tidigt. För både min och sonens skull 🙂 Men de är ju så härliga de små liven så i det stora hela så är det ju mestadels bara underbart!!

    • Anna Granström januari 23, 2013 den 11:03 f m #

      2-4dygn/v är mycket! Resten av dygnen, hur är det då?

      • oskrivnablad januari 26, 2013 den 5:43 e m #

        Då är sambon hemma och då blir det ju rena lyxlivet helt plötsligt 🙂

  10. stoffisen januari 20, 2013 den 1:15 e m #

    Det är ju precis så det är! Vilken bedrift att vara ensamtående. Drivkraften är kärleken till barnet. Kram Stoffe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: