Tag Archives: The past

¡Bienvenido, presidente Chávez!

9 Mar
Den bästa bilden av Chavez jag lyckades få till ...

9 MARS 2007:

”Efter att inte ha lyckats klämma oss in i fyra förbipasserande tunnelbanor med träsäten, där folk stod packade som sillar och flera stycken till och med hängde utanför så att dörren inte kunde stängas men tåget åkte ändå, kom vi efter mycket svett och trängsel fram till slutstationen Primera Junta. Hugo Chávez var på besök, Venezuelas president alltså för den icke insatte. Det var nära att vi missade att det var idag han skulle hålla tal på fotbolls-stadion, jag såg affischerna längs kongressen då jag var på väg hem efter att ha handlat mat, någonstans mellan duvan som höll på att flyga rakt in i mitt ansikte så att solglasögonen trillade av och en fet person sparkade iväg dem, och vår kära port där vakten alltid har satt upp en skylt med ”kommer strax”/”är och samlar sopor”/”är i hallen”/”är inte här”.

Stadion var full. Ibland vet man inte om det handlar om en politisk sammankomst eller om det är karneval. Bland alla mina fördomar trodde jag någonstans att allt skulle gå vilt och blodigt till i Argentina, att folk skjöts och släpades runt av poliser. I själva verket går människor runt och säljer läsk och nötter, de står armkrok och sjunger, slår på trummor och ler. Så var det även denna gång. Tårarna rann både här och där när nationalsångens toner flödade ut över folkmassan (libertad!), rösten sprack när det hölls tal om kvinnors rätt, och när självaste Chávez steg ut på scenen och Ylva och jag hade lyckats ta oss upp på en läktare, viftades det med flaggor och banderoller överallt. Stämningen var så att säga total. Tanter hurrade och skrek, folk fnissade när Chávez sa att Bushs ordförråd bestod av 600 ord och att allt han säger låter som en Lpskiva som hakat upp sig. Ungefär mellan Latinamerikas historia, viva Fidel Castro och revolution, smet vi ut från stadion och åkte hem.

SER LIBRE, O MORIR!”


2007 var jag i Argentina i tio veckor med min syster, och så här skrev jag om när vi såg Chávez hålla tal. Det känns ganska märkligt att han är död, även om han är människa precis som alla andra och lika dödlig som alla andra.

Det känns också märkligt att jag lever ett så totalt annorlunda liv nu mot då.

Annonser

Waldorfpedagogik.

15 Jul

Idag på nyheterna så handlade det en hel del om Waldorfpedagogik och att Waldorfhögskolan riskerar att läggas ned. En förälder intervjuades också och menade att pedagogiken har en del motståndare, oftast de som vet allra minst.

Jag kände direkt att jag är lite smått anti Waldorf, alltså renodlad Waldorf. Inte just fokuset på den andliga, estetiska, språkmässiga och tankemässiga delen, men många andra saker. Som att inte skriva med blyertspenna utan krita, att inte få spela fotboll eller se på tv, inte ha svarta kläder osv.

Och vet jag minst om detta?

Skulle inte tro det. Jag gick själv i en Waldorfklass mina sex första år. Tack och lov inte renodlad sådan, utan en blandning mellan Waldorf och ”vanlig” skola. Egentligen det bästa av två världar. Till exempel fick vi börja med spanska och engelska redan i ettan, vi höll på med musik varje dag, målade och arbetade med händerna mycket och lärde oss inte mindre än andra – vilket bevisades när vi i högstadiet mixades med två vanliga skolklasser och inte presterade sämre än dem.

Däremot var vår lärare redan i pensionsåldern när vi fick henne. Hon var extremt gammalmodig. Varje morgon stod alla killar och tjejer i varsitt led och neg och bockade medan vi tog i hand och sa ”God morgon kära fröken Elsa”. Framåt femman kunde hon inte alls handskas med oss, utan började med utfrysning av framförallt mig. Ärligt talat resulterade det i ren och skär mobbning, vilket gick vidare till rektorn och resulterade i en stor kamp. Hela min skollust och självkänsla förstördes i många år framöver tack vare kärringen Elsa. Och detta har naturligtvis färgat min syn på Waldorf. Jag har svårt att minnas de bra sakerna.

Men bortsett från henne – Waldorf? Tja, en hel del bra grejer men också en massa flummeri och mindre bra saker. Lite av allt är nog det bästa.

Mer om Waldorf kan ni läsa HÄR.