Hyperemesis gravidarum.

2 Feb

Nej, jag är inte gravid igen, men så här nästan 2,5 år senare ligger graviditeten lika färsk i minnet som om det gått en månad. Kanske till och med färskare nu när jag fått smälta allt. ”Vänta bara tills din son blir två, då kommer bebissuget igen”. Nej, det gör det inte. Bara tanken ger mig panik. Inte på ett till barn, att vara mamma är det största äventyret ever, utan på grund av graviditeten. Ingen som inte haft hyperemesis (hg) kan förstå vad det innebär. Jag har svårt att förstå det själv, att sätta ord på det.

Victor var planerad och efterlängtad. Jag såg fram emot att vara gravid. Första veckan efter plusset gick jag runt med en konstant värk i magen, men var så himla lycklig. Svävade som på moln. Tills en kväll då illamåendet kom som en bomb. Jag  började kräkas och minns att jag skulle på en konferens i Danmark dagen efter som jag fick ställa in. Det var början på veckor – månader – i sängen. Tänk er magsjuka som inte går över, ett illamående som precis innan du kräks men som inte går över trots att du kräks. Hur energin försvinner när dagarna går. Hur du mår illa i varje millimeter av kroppen och är yr, tål inga lukter, kan inte läsa, se på tv eller svara i telefonen. Varje minut känns som en vecka när du ligger i ett mörkt rum med panik över att vara fånge i din egen kropp. Ren och skär tortyr. Min sambo hjälpte mig att duscha en gång i veckan. Vi sov inte i samma rum, var inte i samma rum. Jag behövde inte gå på toaletten eftersom allt kom upp. Ingenting hjälpte. Och alla råd som blev till hån: ”Gå ut och ta lite luft så blir det bättre”. ”Ät ett kex innan du går upp”. ”Ta en åksjuketablett”.  Tack, men ni fattade inte ett skit. Jag försökte gå ut en gång, med min sambo till hjälp. Jag kom några meter innan jag ramlade ihop i en snödriva. Efter det mådde jag ännu sämre i två dygn. Ingen medicin hjälpte, jag behöll inte ens vatten. När jag fick dropp sa läkarna åt mig att inte dricka något vatten mer, bara läsk. Jag var så uttorkad och gick bara ner i vikt. Jag  blev deprimerad och såg inget slut på det hela. ”Bara nio månader” kändes som en hel, ovärdig och vidrig livstid. ”Passa på att njut”. Slap in the face. ”Viktigt att du tränar lite innan förlossningen så att du är stark”. Slap in the face. ”Jag mådde också illa, det var så jobbigt att jobba i början”. Slap in the face. Förlåt, men har du inte haft hg  är det bättre att skippa råden. De gör bara saken värre.

Allt kom tillbaka igen när jag läste att Kate Middleton är gravid igen. Det är iofs yesterdays news, men hon hade hg med första barnet och har det igen. Det är en vidrig sak att få, men på något sätt är det samtidigt skönt när kända personer får hg så att det uppmärksammas. Stödet och förståelsen från omgivningen är så himla viktig och så himla sällsynt.

Jag var tvungen att gå in i min gamla blogg Duktiga Tjejen (som nu mer är censurerad och som jag saknar!) för att läsa lite om hur jag hade det. Och påminnas om några bra stunder. Som veckan då jag kunde ta mig ut en dag. Vecka 22. Att jag pallade och överlevde. Det är otroligt vad kroppen klarar ändå.

V.262

15 svar to “Hyperemesis gravidarum.”

  1. Rund är också en form! februari 2, 2015 den 12:58 e m #

    YEAY, du är tillbaka!😀
    När jag läser ditt inlägg inser jag ju att mitt illamående, som förvisso höll i sig HELA graviditeten, till förlossningen (”Det går över vid ca 15 veckor”, jo tjena…… :-o) Men jämfört med dig vad det en ”walk in the park”.
    Förstår att du inte alls är sugen på att gå igenom det igen.😦

    Kram M

    • annagranstrom februari 2, 2015 den 1:03 e m #

      HEJ! Alla har rätt till sitt illamående, men kunskapen om hyperemesis måste spridas. Jag mådde bättre sista trimestern, men illa hela tiden… BLÄ. Synd att det ska sätta stopp för en dock.

  2. Johanna februari 2, 2015 den 3:56 e m #

    Hej. Fy fan vad hemskt det låter, minns verkligen den här perioden. Jag vet inte HUR många gånger (otaliga) som jag berättat om det för folk, speciellt nu när jag är gravid och diskuterar graviditet till höger och vänster. ”En tjej vars blogg jag läser kunde knappt ens duscha själv för att hon mådde så dåligt. OCH DET GICK INTE ÖVER”. Det är som att man inte fattar att det är sant riktigt. Fy fan. Men bra som du säger att sprida information, kan tänka mig att man känner sig rätt ensam i situaitonen (och verkligen att man blir galen på alla ”den här perioden brukar man vara jättelycklig och må superbra”-formuleringar i gravidapparna).

    För övrigt var jag ju helt tanklös när jag svarade på din kommentar på min blogg tidigare, om att du tyckte det var skönt att bli en person igen efter att ha varit två i nio månader. På något sjukt sätt glömde jag för en sekund bort att du mådde så kasst och bara ”haha, kan tänka mig det”. Nu har jag i alla fall rättat till och svarat lite längre. Det finns ju inget ”haha” alls med situationen om man drabbas som du gjorde…! Sorry för min obetänksamhet.

  3. Annika i Colombia februari 2, 2015 den 6:36 e m #

    Fy fan. Det verkar så otroligt vidrigt. Hur ser oddsen ut att det skulle hända igen om du blev gravid igen? Jag kan inte ens föreställa mig det vid en första graviditet, och ännu mindre när man dessutom har ett litet barn att ta hand om samtidigt!

    • annagranstrom februari 3, 2015 den 8:06 f m #

      Missade att skriva att det är 70-75% risk att drabbas igen. Har man fått det två gånger är det 100% risk att drabbas en tredje gång. 1-3% av alla kvinnor får det, så har man varit med om det en gång är det med andra ord väldigt hög risk att få igen…

  4. Casa Annika februari 5, 2015 den 12:13 f m #

    Men det är väl klart att du inte riskerar att utsättas igen!!!
    Under hela min graviditet, och innan den, tänkte jag på dig, vad du var med om. Det låter som en fruktansvärd mardröm som aldrig går över. Bland det värsta jag vet är att må illa, och att må konsant illa i nio månader… Jag orkar inte ta in det. Det är till och med jobbigt att läsa det du skriver.

  5. beatatjata februari 5, 2015 den 7:19 f m #

    Precis, precis så… Är så glad för fb-gruppen så du fattar inte. Att inte behöva förklara och slippa bli ”crackered”.

  6. beatatjata februari 5, 2015 den 7:22 f m #

    Å en sak till – i första graviditeten hade jag precis den där magiska perioden runt v 22. Först sa de att det skulle gå över i vecka 12… Sen troligtvis i vecka 16…I absolut värsta fall i v 20-22. Jag trodde det var över. No such luck🙂. Men kanske är det de där magiska veckorna (eller ibland dagarna) som gör att det överhuvudtaget går att överleva några helvetiska veckor till.

    • annagranstrom februari 24, 2015 den 8:08 f m #

      Tänk att man kan tycka att det är magiskt att se några blommor och sitta på en sten vid vattnet utan att kräkas. I bara nån timme. Sen ligger man och kräks igen och mår pyton. Ändå blir det där magiskt! Jag är så glad att du finns och att jag mailade dig – sånt stöd du är!

  7. linxter februari 16, 2015 den 7:10 f m #

    Jag begriper inte hur vi orkade! Jag avskyr hyperemesis!!! Jag var så fruktansvärt rädd inför andra graviditet men den blev åtminstone lite lättare än när Vilmer låg i magen, även om jag kräktes fram tills vi fick avbryta. Men kräkorna var helt klart värt, det kändes extra mycket när vi fick veta att hon var sjuk på RUL. Jag är verkligen inte skapt för att vara gravid 😥. Vet inte om jag vågar försöka igen. Jag har inte en enda positiv känsla för graviditeter 😕

  8. Madeleine Andersson februari 23, 2015 den 6:12 e m #

    Hej! Jag förstår vad du går I genomför jag går igenom precis samma sak just precis nu:/ Jag är i v.16 och ibland blir jag rädd att jag kommer ha det så här resten av mitt liv. Varje dag är en kamp! Jag hade längtat så otroligt mycket efter att vara gravid och är jättelycklig över det. Men mina dagar fylls mycket av gråt ändå. Vet egentligen inte om jag borde och vågar fråga. Men gick det över för dig eller höll det i sig resten av graviditeten?

    Kram Madde

  9. -Jenny- februari 23, 2015 den 6:52 e m #

    Men usch ja, din stackars graviditet. Ingen annan kan förstå hur det är och hur du hade det, men jag förstår verkligen varför du inte vill göra om det. Syyynd bara att ni inte kan välja eventuella syskon eller inte utan att behöva riskera samma sak igen. (Och nu menar jag inte att bara ligga och bli gravid för det är ju inte alla förunnat. Jag menar mer chansen eller önskan till ett syskon.)

    • annagranstrom februari 24, 2015 den 8:07 f m #

      Nä, bara de som själva haft hyperermesis… Och kanske knappt då. Svårt att veta. Det är så orättvist!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: