Livet igen.

14 Nov

Nov2014

Jasså jaha, jag har en blogg också? Ytterst prioriterad, som ni märker. Eller ja, det är nog inte någon som läser den längre. Jag läser knappt andras bloggar heller förutom ett par-tre stycken. Den lilla stund jag har ”över” på kvällen prioriterar jag träning på gymmet (just det, ni hörde rätt) eller att sitta orörlig i soffan och glo på film med Martin. Tiden bara slukas, och då har vi inte ens tv (!). Förövrigt väldigt skönt att inte ha tv, allt finns relevant ju att se via datorn ändå.

Jag gillar iallafall det här livet som är inrutat i stress och för lite sömn. Trots detta mår jag rackarns bra. Who would have thought? Har äntligen fått tillsvidareanställning i statens trygga famn och trivs utomordentligt bra. Mitt mål har sedan länge varit att få jobba på en kunskapsmyndighet som driver de frågor jag är intresserad av, förvaltningsrättsnörd som jag är, och nu är jag där på riktigt och inte bara tillfälligt.

Victor, som fortfarande kallar sig Kikoys, växer på och pratar mer och mer. En dag nyligen sa han ”hej mamma, fin du e”. Då kunde jag inte låta bli att fälla en lyckotår. Jag fattar ju att det är en del av det sociala spelet (och säkert sa han så för att få extra russin), men ändå. Att se sitt barn utvecklas är det mest fantastiska som finns. Ingenting slår det någonsin.

Han trivs på dagis nu också. Sedan några veckor gråter han aldrig när man lämnar och vill inte gå hem på eftermiddagen. Han blir glad när man hämtar, men sen är det ”hejdå mamma”. Det räcker liksom så, dagis rules. Sedan ett par veckor är han också den enda 1-3:åringen som inte sover på vilan. Från att han började, strax innan 2 år, sov han en kvart, men nu är även det korta passet borta. Han sätter sig bredvid och läser en bok istället. Man har ju hört om de där dagiströtta barnen som somnar vid matbordet eller på hallmattan, men det kan vi glömma. Det  händer inte trots att han inte sover på dagis vid den ringa åldern av två år och två månader. Inte otippat kanske med tanke på hur lite han alltid sovit jämfört med majoriteten av jämnåriga.

Språkutvecklingen var det ja – Det är intressant att följa hur han lär sig spanska vs svenska. För den som kan spanska vet ni ju att ordföljden är tvärtom på dessa språk. T.ex. ”en blå buss” på svenska, medan det på spanska heter ”un autobus azul” (en buss blå). Victors variant blir sålunda ofta ”autobus blå!”. I längden tror jag det kommer bli toppen, bara han lär sig skilja på språken. Det blir många skratt och stolta miner hos oss föräldrar.

Ja, sammanfattningsvis är jag trött men lycklig, och håller tummen för att lyckan håller i sig.

Ett svar to “Livet igen.”

  1. Casa Annika november 16, 2014 den 12:59 f m #

    Trots tröttheten låter det underbart! Det låter verkligen som att du mår bra, vad härligt att läsa!
    Kul att höra om språkutvekclingen också, skriv mer om det när du kan.
    Victor har förresten ett fantastiskt hår!
    Du har rätt, att följa ens barns utveckling är fantastiskt. Här handlar det inte direkt om språkutvekcling än, men när jag såg henne gripa tag i en sak för första gången, eller när hon skrattade högt för några dagar sedan… Wow!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: