Vi har flyttat!
Jag hade ledigt en dryg vecka och jobbar nu juli ut. Sommaren har kommit på allvar och vi har precis skaffat EN gardin, har ungefär hundratusen grader inne och allt jag vill äta är glass dygnet runt. Älskar redan att bo i radhus. Har planterat jordgubbar och krusbär och fyllt en liten pool med vatten åt Victor. Det känns som vi är på semester utomlands. Går i flip flops till Maxi några hundra meter bort, kollar på kossorna i hagen, har nära till allt och hittar ingenting hemma som vi behöver.
Victor sover som om det vore semester – somnar efter 23 (igår vid midnatt) – och sover mellan oss i sängen och vaknar inte alls lika ofta som annars. Äntligen kan jag sova med min familj igen.
Han härmar vad vi säger, pratar mer och mer. Han säger ”åh nej!” om han tappar något, nyser likadant som Martin, och om jag frågar ”Hur mycket älskar mamma Victor?” så visar han med armarna hur mycket jag älskar honom. Han har blivit ett år och tio månader och blundar när han blir blyg – och om han inte borrar in sig i ens nacke fortsätter han leka, men med stängda ögon. Tex. Att åka rutschkana och ”famla i mörkret” som en blind är ganska skrattframkallande. Innan han ska somna pekar han på olika delar i ansiktet på oss och vill att vi berättar vad allt heter. Ögon, öron, panna, hår, näsa, mun, läppar, tänder. Och han kallar radhuset för ”emma” (hemma).
Får han inte respons när han ropar på ”pappa” ropar han ”Ami, Ami” istället (Martin) och får han inte omedelbar respons på ”mamma” blir det ”Anna, Anna”. Liksom som att han säger till på skarpen. Så jäkla kul.
Jag är så glad att bebistiden är över. Allt är så mycket lättare och roligare och hjärtat svämmar över av kärlek. Det enda jag saknar är lite egentid och tid för mig och Martin på kvällarna – tid vi aldrig har eftersom Victor är uppe så sent och är piggast av oss alla.
Han börjar på förskola 18 augusti, och då blir det kanske ordning på det där. Lite mer rutiner, lite mer intensiv lek. Jag har sett fram emot dagis länge, men nu får jag panik av det istället. Tänk om han rymmer, gör sig illa, blir bortrövad, dör…? Fick en liten gråtattack när jag gick runt den öde dagisgården härom kvällen. Kände bara att hans liv kommer sluta där. Jag är väldigt mycket katastroftänk och hoppas jag har fel.
Nu ropar Victor på ”Anna, Anna”, så hej hej!
Anna Granström 
Det är mycket säkrare i förskolan än hemma! Leta statistik så kan du slappna av sedan. Mvh, fd förskolechefen. 😘
Härligt att du redan trivs så bra, det borgar för ett harmoniskt boende!:) kram
Vilket härligt inlägg!
Jag tror att det med förskolan är värst innan (för dig), det är så många som säger att ungarna stortrivs när de börjar få en massa kompisar att leka med.
Fantastiskt! Åh vad jag skulle vilja ha hus, så himla, himla mycket.
Och förskolan kommer att bli jättebra. Kram!
Åhhhh vad härligt att ni trivs så bra redan. Det är så det ska vara och bättre blir det när ni bort in er och kommit i ordning. Husliv is da shit!
V verkar vara ett riktigt litet charmtroll men så typiskt att han är ett av barnen som behöver minimalt med sömn. Hoppas att det blir liiiite bättre när han börjat på förskolan. Tror att det bara kommer att vara positivt – för både honom och mini-mannen. Kul att det börjar inskolningen samma dag!
Skönt att ni trivs så bra redan.
Och du, hönsmamma är vi allihopa och den där oron går nog aldrig riktigt över.