Män som föder barn.

29 Jan


Alltså väldigt intressant grej, att låta män få känna på hur det känns med värkar och sånt. Artikel med video ovan finns HÄR.

Hur ont det än gör när de får elchockerna tycker jag att det är bullshit. De behöver inte läka ihop efteråt, inte kunna sitta på veckor, kanske få infektioner och annat. Jag tycker ockå att det är bullshit att män skulle behöva känna på det för att få mer förståelse. Förhoppningsvis förstår de ändå.

Martin berättade igår att det första jag sa när Victor kom ut, efter ungefär 25 timmar, var ”Va? Redan? Var det allt?”. Jag må ha varit förvirrad och knäpp, men jag minns att jag faktiskt hade räknat med att det skulle vara ÄNNU värre. Jag skrek inte åt barnmorskor eller åt Martin. Faktum är att jag var rätt glad och kärleksfylld under hela förloppet. Någon gång på slutet sa jag att jag inte orkade mer, men hade jag VETAT att hans huvud redan var ute hade jag stått ut. Barnmorskan sa INGENTING om Victors framfart under den dryga timme jag krystade. Jag trodde liksom att hon skulle säga ”kom igen nu, huvudet är ute!” men nej. Big silence.

Jag kan absolut tänka mig att föda igen, men jag vill gärna slippa nio månders helvette innan och två månaders skit* efter tack. Jag tror inte riktigt man kan fånga in det med några elchocker på utvilade, förberedda programledare.

*Vet att inte alla har samma otur som jag med komplikationer.
 

Annonser

22 svar to “Män som föder barn.”

  1. Hanna Lans januari 29, 2013 den 10:53 f m #

    Du har så rätt! Jag försökte förgäves få pappan till mitt barn att förstå problemet med att bära 20 kg mitt på magen under så lång tid och 24 timmar om dygnet, men han prövade ett kort tag med en väska (eller vad det nu var) och tyckte inte att det var så farligt. Nänä, men under 9 månader (nej, inte 20 kg hela tiden, men hallååå …) och sedan tiden därpå. Nix. Men jag tror å andra sidan att det kan vara intressant för män att få testa så som programledarna gör, för att få en liten uppfattning.

    • Anna Granström januari 29, 2013 den 3:59 e m #

      Jag har ju dock ”turen” att ha en pappa till barnet som är grymt förstående! Tycket ändå att programledarnas två timmar är lite av en förolämpning…

  2. Husfrun januari 29, 2013 den 11:06 f m #

    Det där störde mig otroligt när jag födde vår äldsta, att barnmorskan inte sa att det nästan var klart. För då hade jag pinat ut. Det gick fort för mig så jag ska inte klaga men just sista krystvärken gjorde ofantligt ont. Hade hon sagt att det var klart sen, efter det, hade jag härdat ut på ett annat sätt. När jag födde nummer två och tre visst jag av erfarenhet att när det gör som ondast kommer bebisen, så då tog jag i extra och kom liksom snabbare igenom. Varför berättar de inget?
    Männen kan nog aldrig riktigt förstå, men jag kräktes i alla fall på Chris under första förlossningen för lite rättvisa i världen ska det bakse mig vara 😉
    Kram.

    • Anna Granström januari 29, 2013 den 4:00 e m #

      VARFÖR säger de inget?! OOOOOM vi får fler barn kommer jag väl åtminstone veta… Är så impad över att du gått igenom detta hela tre gånger!

  3. Casa Annika januari 29, 2013 den 12:53 e m #

    Vad onödigt. Varför ska de känna på det? Hade jag varit man skulle jag absolut inte utsätta mig för den smärtan. Jag ber ju inte Jesús att han ska ta en spruta i ögat bara för att förstå min rädsla för detsamma bättre. Det är ju absurt.

    • Anna Granström januari 29, 2013 den 3:56 e m #

      Har man en oförstående man som tror att förlossningen inte gör ont kan det kanske vara bra, men finns ens sånna män liksom? Hade inte velat ge den smärtan i onödan till Martin. Han var perfekt under förlossningen. Jag vill dock mena att deras två timmar är ett skämt och en förolämpning för alla som fött barn.

  4. Min plats i solen januari 29, 2013 den 1:31 e m #

    Haha, du är MAMA-MAZING Anna! 😉

    Av förklarliga skäl är det svårt för en man att förstå exakt hur det känns att vara gravid och föda fram ett barn. Men det behövs inte. Visst var det jag som bar våra döttrar inom mig, min kropp som förändrades och jag som skrek av smärta under förlossningen. Men det var han som låg och pratade med magen varje kväll och lyssnade med örat mot min mage, det var han som fick stå ut med mina humörsvängningar, mina svullna fötter och att jag somnade som en stock i soffan vare kväll. Det var han som hjälpte mig att komma upp ur sängen de där sista veckorna då jag knappt kunde röra mig, han som servade, som lugnade då jag vaknade mitt i natten och hade panik över hur en bebis skulle kunna komma ut ur min kropp. Det var han som körde mig till BB, som höll mina händer, som pushade, peppade, stöttade och kämpade tillsammans med mig. Det var han som genomled varje värk tillsammans med mig och som led av att sitta bredvid och se sitt barns mamma skrika av smärta utan att kunna göra något mer än att finnas där. Det var han som såg vårt barn födas, som klippte navelsträngen och som höll henne i sin famn. Det var han som gick upp varje natt och bytade blöja medan jag kissade, satte mig i soffan och gjorde mig redo för amning.

    Han kan aldrig förstå hur det kändes att ha ett barn inuti sin kropp och att känna det födas men jag kan heller aldrig förstå hur graviditeten och förlossningen kändes för honom. Och det är inte viktigt. Det viktigaste är att vi gjorde det tillsammans. För vår dotter. För oss. För vår familj. Vem som hade mest ont spelar ingen roll alls.

    Kram på dig

    • Anna Granström januari 29, 2013 den 3:54 e m #

      Alltså denna kommentar av dig är som en vacker novell! Skriver under på allt.

  5. Annika i Colombia januari 29, 2013 den 1:59 e m #

    Jag sag ocksa det där klippet för ett tag sedan. Det jag störde mig nästan mest pa var att det var tva timmar med ökande smärta. Vilken förlossning tar tva timmar fran det att värkarna börjar komma tills dess att barnet är ute, liksom?

    • Anna Granström januari 29, 2013 den 3:53 e m #

      Eller hur!! Här tog det 25h och två nätter helt utan sömn. Men det värsta var smärtan efter, att bli sydd av både barnmorska och läkare. Jag såg ut som om en häst skulle ha sparkat mig mellan benen, programledarna låg och skrattade åt varann.

  6. jenny i maine januari 29, 2013 den 7:12 e m #

    Å jag håller med dig, det är allt runt omkring som är det jobbiga egentligen, inte (två!?) timmarna av värkar. Framförallt efteråt med avslag, att inte kunna sitta osv. Jag var så sjukt trött efter förlossningen att jag kände att jag aldrig fick återhämta mig heller.

    • annagranstrom januari 29, 2013 den 10:26 e m #

      Eller hur! Och jag fick både infektion och blodpropp efter. Var ett riktigt helvette. Försök att simulera det med en maskin liksom.

  7. stoffisen januari 29, 2013 den 7:36 e m #

    *skrattar* Ja du har så rätt.
    bra att det finns lite verktyg som kan ge samma smärta så att vi kan förstå 😀

    Kram
    Stoffe

  8. petchie januari 29, 2013 den 8:41 e m #

    Min barnmorska sa hela tiden ”nastan, nastan, bara en krystning till” och jag blev skitirriterad och kande mig lurad nar det minsann var mer an EN krystning kvar!!! Sa kanske battre att de inte sager nagot an att inge falska forhoppningar?? 😉 (jag gillade var barnmorska forutom det, hon var med oss nastan hela forlossningen, dvs hon hade inga andra patienter, sa jag klagade inte)
    Jag vet inte om man maste behova kanna exakt hur det ar att foda barn, haller med Min plats i solen, de gor (forhoppningsvis) sa mycket annat och det maste vara jattejobbigt for dem att se hur deras alskade kampar, lider och slits mer eller mindr esonder for att fa ut deras barn! Det jag kan bli irriterad pa ar nar man har fatt kommentarer fran MAN om att ”vanta bara tills du ska foda barn” om man klagar pa smarta… Jag har varit med om en obedovad konisering av livmoderhalsen och hysterosalpingogram (kontrastvatska som spolas in for rontgen av aggstockarna och aggledarna) och jag kan latt saga att jag hellre foder barn igen an ar med om de tva ingreppen igen!!!!!
    Kram!

    • annagranstrom januari 29, 2013 den 10:24 e m #

      Men att säga ”huvudet är ute” är ju inte att inge falska förhoppningar utan att konstatera fakta. Istället fick jag en chock när han kom ut. Eftersom jag trodde det var sjukt mycket kvar gav jag upp när det gjorde som ondast, men då var tydligen huvudet redan ute…

      Jag hade hellre fött barn tio gånger än varit med om min graviditet. Hellre än första tiden av amning. Hellre än infektionen efter, samt blodproppen. Sammantaget: förlossningen var typ lindrigast av allt som hat haft med graviditeten och tiden efter att göra 😛

  9. mittilivetochjag januari 29, 2013 den 10:48 e m #

    Vad bra att förlossningen gick så bra för dig. Men jag lider med dig när jag läser om din jobbiga graviditet. Själv gick det bra mycket bättre för mig med graviditeterna än förlossningarna.
    Idag såg vi filmen ”Berättelsen om Pi” i 3D. (Jag vet ju att du gillade boken). Den var helt underbart vacker! Att den var i 3D gjorde nog väldigt mycket för att ta fram allt det vackra. Har du hunnit se den än? Annars hoppas jag verkligen att du får se den i 3D på bio. Att se den på dvd kan aldrig bli lika effektfullt och fint.
    Kram!

    • Anna Granström januari 30, 2013 den 8:41 f m #

      Såhär: har man en graviditet som jag hade kan förlossningen inte vara värre. Då hade jag dött. Den var ganska jobbig. Lång. Värkstimulerande dropp. Förlorade mycket blod. Svimmade efter på toan och fick inte komma till BB på 14h eftersom jag inte fick lämna sängen. Fick sys både av BM och läkare. Jag grät och var rädd. Ont. Fick livmoderinfektion som gjorde så fruktansvärt ont. Sedan blodpropp.

      Men ändå. Jämfört med graviditeten var det där Ingenting.

      Jag vill JÄTTEGÄRNA se Berättelsen om Pi! Om den fortfarande går på bio när Victor är 6 mån blir det nog av 🙂

      • mittilivetochjag januari 31, 2013 den 8:48 e m #

        Vilken horribel förlossning. Och ändå var den bättre än din graviditet. Jag finner inte ord…Hade jag varit dig hade jag ägnat all min tid och kärlek åt det barn jag fått och nöjt mig med det!!!
        Kram!

  10. Åsa januari 30, 2013 den 12:15 e m #

    Jag tror jag önskar mig ett kejsarsnitt faktiskt 😉
    kramar Åsa

    • Anna Granström januari 30, 2013 den 12:59 e m #

      Det trodde jag oxå innan jag blev gravid, men väl där ville jag det bästa för barnet = den naturliga vägen OM det går. I mitt fall hade nog kejsarsnitt varit bättre såhär i efterhand. Det kan dock bli många komplikationer av det oxå: det räknas som en stor operation!

  11. mittilivetochjag januari 31, 2013 den 9:30 e m #

    Nu har jag visat min man filmen. Jag kan ju säga såhär: ”han blev inte alls mer sugen på att skaffa barn än innan”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: