För exakt ett år sedan …

8 Jan
Vecka 26. Kunde göra små utflykter, behålla mat och magen växte.

Vecka 26. Kunde göra små utflykter, behålla mat och magen växte.

 

… Började jag kräkas. Fast det var inte att kräkas som var det värsta, det var det konstanta illamåendet som bara blev värre och värre ju fler timmar som gick av dagen. Ett illamående ända nedifrån tårna och ut i varje millimeter av kroppen.

Jag kunde inte längre titta på tv.

Inte läsa en bok.

Ibland kunde jag inte ens vrida huvudet i sängen utan att kräkas, så jag sov med spypåsar på båda sidorna av huvudet. Illamåendet försvann inte när jag hade kräkts, som vid magsjuka, utan det låg där hela tiden. Konstant och växande. Det åt upp mig inifrån.

Jag kunde inte ens duscha. Jag minns den gången jag märkte att det inte gick, eftersom jag ramlade ihop på golvet och låg och kräktes. Martin var som tur var hemma och kom in och såg mig ligga i mina egna spyor och kräkas ännu mer, helt oförmögen att resa mig upp.

Jag blev tvingad att åka in till sjukhuset två gånger, och jag bara grät. Och kräktes i bilen. I v.11 fick jag dropp för att jag hade så mycket svältkroppar och att få i sig näring som inte passerade magen var min räddning.

Jag var sjukskriven i månader. Kunde inte gå promenader, ta mig ut eller träffa folk. Kunde så småningom läsa lite och se på tv trots illamåendet, och mina dagar tillbringades mest i soffan fram till vecka 32 när jag slutade kräkas. Jag klarade inte av några lukter. Kunde inte ens sova i samma rum som Martin på i princip nio månader. Han fick inte laga mat eller ens värma mat i micron, för då kräktes jag ännu mer.

Innan vecka 32 tog jag mig ut ibland. Åt middag hos mamma eller tog en kort fika. Efter en sådan utflykt var jag sängliggande i två dygn med enormt illamående, totalt utmattad. Medicinerna jag fick mot illamående hjälpte inte.

Hyperemesis. Det värsta jag någonsin varit med om. Och så säger folk: Man glömmer. Är det säkert? De som säger så, har de varit med om samma sak som jag, eller har de ”bara” varit med om normalt illamående eller morning sickness?

Jag mådde illa i nio månader. Ungefär två dagar efter att Victor fötts var illamåendet borta (Sju dagar senare fick jag antibiotika och mådde illa i tio dagar igen).

Jag var glad genom hela förlossningen. Såklart att det gjorde obeskrivligt ont, var långdraget och jag förlorade mycket blod, men det var ingenting jämfört med graviditeten. Ingenting.

Jag hade gärna velat ha två barn, men bara tanken på att vara gravid ger mig panik.

Och livmoderinfektionen efter.

Och blodproppen.

Att det inte fick ta slut där efter förlossningen.

Sviterna efter blodproppen får jag leva med hela livet. Egentligen är det livslång behandling, påpekade läkaren igår. Det är bara i Sverige man rekommenderar kortare för att vara snäll. Och för att läkare här inte behöver ta ansvar på samma sätt som i t.ex. USA.

Jag är tacksam för att jag kunde bli gravid och för att jag fått världens bästa bebis som jag älskar över allt annat, men hur det var att vara gravid tror jag aldrig att jag kommer glömma.

Aldrig.

Annonser

22 svar to “För exakt ett år sedan …”

  1. delinda januari 8, 2013 den 11:32 f m #

    Vad jobbigt vännen, kan inte föreställa mig. Men du fick din lilla belöning tillslut 🙂 Jag mådde bra tills sista månaderna, då kom mitt illamående. Kunde inte böja mig ner utan att kräkas haha.

  2. Hanna Lans januari 8, 2013 den 11:41 f m #

    Jag har fortfarande inte glömt hur det var att vara gravid, och det var nio år sedan. Hade inte i närheten av så många problem som du. Glömmer tror jag inte att man gör, men kanske kommer du så småningom tänka att det var värt det för att få en bebis till? Inte för att jag hör till dem som agerat så, men har kompisar som gjort det och som i slutänden är glada för det. Oavsett: Underbart att det gick så bra med bebisen i alla fall! 🙂

    • Anna Granström januari 8, 2013 den 11:48 f m #

      Ändå säger många just att man GLÖMMER… Men de har nog inte haft det så hemskt egentligen. Tror jag.

      Kanske kommer riskera allt en gång till sen, vet inte nu, men jag vill inte ens tänka på saken!

      Det var dock värt det vet jag redan nu…

  3. S.W januari 8, 2013 den 6:34 e m #

    Det är okej att inte glömma! Kanske, om ett par år kommer det kännas värt risken. Om inte, så är det helt fint.

    Jag har tänkt på mycket idag att jag är sååååå tacksam att jag valde att bli gravid när jag var 21 och väldigt vältränad och stark. För om min kropp kapsejsade med de förutsättningarna vågar jag inte tänka på hur det kunde blivit tio år senare. Och av samma anledning så blir det ett barn till nu – då har jag det gjort. Vi pratade om tre barn, men två är också okej. För kanske är det inte värt det en tredje gång.

    Trots allt så är ju våra kroppar helt sjukt starka som fixar det här med att vara gravid och föda och amma och jösses….att inte alla kvinnor får ett pris!

    • Anna Granström januari 8, 2013 den 8:45 e m #

      Jag var 31 (är 32 nu). Kan också känna att jag önskar att jag varit yngre…

      Hoppas din andra gång blir riktigt bra! Kram!

  4. Linxter januari 8, 2013 den 7:36 e m #

    Jag har inte heller glömt men jag tycker att det var värt varenda sekund av hyperemisis. Jag förstår inte vad man gör om man redan har ett barn och det blir samma igen! Jag hade ALDRIG kunnat ta hand om ett barn samtidigt som jag var gravid. Jag tror att ingen, inte ens läkare, förstår hur det är att leva med hyperemis. Jag blev ju inte ens sjukskriven 😦

    • Anna Granström januari 8, 2013 den 8:52 e m #

      Eller hur. Om man redan haft ett barn?

      Fattar inte hur du inte kunde bli sjukskriven. Här ville de sjukskriva mig längre tid än vad jag själv ville. Jag kunde ju inte ens stå upp första tiden, så hade inte kunnat ta mig någonstans. Hade jag inte blivit sjukskriven hade jag inte kunnat ta mig till jobbet ändå. Jag fick faktiskt mycket förståelse och sympati från vården, vilket jag inte hade räknat med. Hade hört att de är hårda och inte sjukskriver, men jag blev det av alla sex olika läkare utan minsta tvekan. Konstigt hade det varit annars eftersom jag verkligen var riktigt riktigt dålig.

  5. sofiainengland januari 8, 2013 den 9:18 e m #

    Låter fruktansvärt. Jag mådde ju bara illa upp till v12 ungefär men inte alls på den nivån som du beskriver, men ändå tyckte jag att det var jättejobbigt. Nu mår jag bara illa om jag är trött eller inte äter som jag ska.

    • annagranstrom januari 9, 2013 den 3:16 e m #

      Det är ju det ”normala”, trots jättejobbigt det med såklart. BLÄ. Kram!

  6. bubbelsblogg januari 8, 2013 den 9:51 e m #

    Lugna dig med att du hade e-x-t-r-e-m otur och att oddsen för att nästa graviditet skulle bli exakt likadan är minimal. Njut av Viktor i lugn och ro, nästa bebis ev varande eller inte kan ni ta ställning till om flera år!:)

    • annagranstrom januari 9, 2013 den 3:16 e m #

      Synd bara att oddsen för hyperemesis är ganska stora om man väl haft det en gång. Måste inte bli så, men ganska vanligt att få det igen… 😦

  7. Coquina januari 8, 2013 den 11:28 e m #

    Usch vilken hemsk graviditet och alla komplikationer efteråt, förstår att du är tveksam till att gå igenom det igen. Dock är ju alla graviditeter olika så det måste ju inte bli samma nästa gång. Jag är gravid i v 24 nu, andra barnet. Första barnet mådde jag tipptopp med hela graviiditeten, denna gång var det helt annorlunda med illamående och trötthet de första 16 veckorna. Men jämfört med dig tror jag inte det var någonting, stackare.
    Kika gärna in på min matblogg och tävla i min tävling =)

    • annagranstrom januari 9, 2013 den 3:18 e m #

      Hej!

      Nä, det är säkert olika varje gång, men risken för att få hyperemesis igen är tyvärr ganska stor. Behöver inte tänka på det än iallafall, nu ska jag njuta av min lille pojke ett par år innan något beslut tas! Grattis till tvåan!

  8. Daniela januari 9, 2013 den 1:16 e m #

    Fy sjutton, vad jobbigt du måste ha haft det!

    Jag vet inte om jag tror att man glömmer. Lite kanske, men inte allt. Jag njöt av att vara gravid, även om jag givetvis hade lite krämpor så mådde jag bra, MEN förlossningen var hemskt och tiden strax efter den var jättejobbig (även att jag hade fått min älskade lille kille). På sätt och vis kan jag nästan skämmas lite över det, men samtidigt så var det tufft. Jag hade så himla ont och lillen hade i sin tur ont, kolik. Och nej, jag tror inte att jag kommer att glömma allt, men jag tror att det går att bearbeta, lite i taget…

    Vad skönt att du är så ärlig med hur du upplevde din graviditet. Jag tycker att det är så befriande att höra om både det negativa och det positiva.

    Kram på dig!

    • annagranstrom januari 9, 2013 den 3:20 e m #

      Hej!

      Tycker inte man ska skämmas för hur jobbigt det är första tiden. Jag har bloggat om det också… Hade oxå fruktansvärt ont. Livmoderinfektionen kändes om knivar. Faktiskt mycket ondare än själva förlossningen. Med antibiotika försvann den som tur var, men det tog ett tag…

      Tycker att det borde pratas mer om hur jobbig första tiden är! ”Njut av bebisbubblan” blir jag bara förbannad när jag hör någon säga till en nyförlöst mamma. Jag börjar komma in i den bubblan nu iallafall!

  9. mittilivetochjag januari 9, 2013 den 4:27 e m #

    Fy vad hemsk tid för dig! Nog för att jag mådde grymt illa och spydde de första fem månaderna med båda mina barn men det är ju ingenting jämfört!!! Man måste ju faktiskt inte skaffa fler barn. Man kan ju njuta av det barnet man har och lägga all sin kärlek och energi på det barnet.
    Kram!

  10. tradgardsdagboken januari 9, 2013 den 5:46 e m #

    Vilken slump att jag hittade din blogg, vad kul. Tråkigt med din upplevelse utav din graviditet. Jag söker just nu informanter som kan ställa upp och berätta saker likt det du just gjort, är du intresserad får du gärna kontakta mig på http://www.printingdown.wordpress.com

  11. annajohanna januari 10, 2013 den 8:25 e m #

    Fy tusan Anna! För mig som utomstående, som aldrig varit gravid, är det helt obegripligt vad du har gått igenom. Tack för att du delar med dig, av såväl positiva som negativa sidor. Du – och din historia – berör!

  12. Johanna | Tillvaron.se januari 10, 2013 den 9:55 e m #

    Men oj och usch. Vilken pärs. Det absolut värsta jag vet är att må illa och då antar jag att jag ändå inte upplevt något sådant. Så jag förstår verkligen att tanken på att vara gravid igen är hemsk. Men tack och lov att du fick en underbar guldklimp som tack för besväret!

  13. Åsa januari 11, 2013 den 8:59 f m #

    Å jag e så himla glad för din skull 🙂
    Kramar på dig kakan!

  14. Casa Annika januari 12, 2013 den 1:06 f m #

    En sådan överjävlig graviditet.
    Otroligt vad du har gått igenom.
    Jag förstår att du inte vill riskera att drabbas igen..

  15. Hannah augusti 12, 2013 den 4:31 f m #

    Gud så hemskt att vara så sjuk så länge! Jag har bara mått illa och gått upp jättemkt i vikt men tyckte att det var nästintill outhärdligt att vara gravid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: