Nyårslista.

Typ en dag gammal Victor.

 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
– Ja! Jag var gravid, födde barn och hade rekordmånga ”sjukdomar” (Hyperemesis, livmoderinfektion, blodpropp, nässelfeber …).
Skrev klart min bok Halva min Måne och gav ut den. Och en hel del annat.

Har du några nyårslöften?
– Inte i år, nej. Fast jag ska försöka gå ner alla gravidkilon (7 kvar).

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
– Ja! Inkl. jag själv. Värsta babyboomen i år. Helt klart rekord.

Vilka länder besökte du?
– Första året på sjukt länge som jag bara var i Sverige. Vi skulle bland annat åka till Kenya i februari och Spanien i September, men det satte (den planerade) graviditeten stopp för. Reste knappt i Sverige – bara till Linköping och Öland. Tur att vi var på Island, tre veckor i USA samt i Venedig året innan.

Vad önskar du att du gjort mindre?
– Kräkts. Gråtit. Varit sängliggande. Mått dåligt. Hängt på sjukhus. Det var dock oundvikligt.

Bästa minnet från 2012?
– Då värkarna satte igång 6/9 och jag ett drygt dygn senare hade världens finaste bebis i min famn. Tyvärr minns jag inte just famnögonblicket eftersom jag var så borta, men det var det bästa dygnet någonsin. Jag var faktiskt glad igenom värkarna trots smärtan.

Bästa köpet?
– Barnvagn, babygym, bärsele, spjälsäng, nappar, flaska, ochsåvidare.

Vad spenderade du mest pengar på?
– Victor, utan tvekan.

Antal utlästa böcker? Bäst och sämst?
-64.
Bäst: The final testament of the holy bible & Middlesex. Sedan Hungerspelen och Den oändliga historien.
Sämst: Den perfekte mannen & Elsas Hemlighet.

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– Att få bli mamma åt Victor. Det absolut bästa som någonsin hänt mig.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
– Ledsnare eftersom graviditeten var det värsta jag har varit med om (och första tiden efter). Däremot är bebisen den största lyckan.

Favoritprogram på TV?
– Walking Dead & Dexter.

 

Är det något du saknade 2012 som du vill ha år 2013?
– Utlandsresor! Mer sömn! En bra och frisk kropp.

Vad ser du mest fram emot med år 2013?
– Mammalivet. Börja springa igen i vår. Lite inplanerade resor.

Att leva, helt enkelt.

GOTT NYTT ÅR!

MÅ 2013 BLI ETT SUVERÄNT BLOGGÅR!

Om att bo i Karibien.

Idag gästbloggar jag hos Stoffisen igen. Den här dagen en väldigt kort sammanfattning om när jag bodde i Karibien inkl. några foton.

Inlägget finner ni HÄR.

Om att ha en blodpropp part deux.

 

Den 23 oktober skrev jag hur jag upplevde det att ha en blodpropp HÄR. Jag slutade med waran lagom till min födelsedag 20/12 och nu bör medicinen vara ur kroppen. Jag är tacksam för att jag inte har haft inre blödningar i organen (som fler än en av tio får som biverkning), men däremot hade jag näsblod varje dag i tre månader och blödde även dagligen på … andra ställen som jag inte behöver gå in på här. Av en händelse började Victor även sova bättre när jag slutade med medicinen – medicinen som inte ens ska gå över i bröstmjölken … Sammanträffande?

Vad jag tycker är mest läskigt är att ingen läkare har kollat om mitt ben är okej nu. Den dag jag hade läkarbesök, den 5 december, blev det snökaos och vi satt fast på en väg och missade tiden. Jag kan inte få en ny tid förrän i januari eller februari. Ibland tycker jag att jag känner hur en del av proppen släpper och vandrar ut i kroppen, och jag blir livrädd. Jag fick en kommentar i bloggen förut från en som kände någon som hade fått blodpropp efter förlossningen precis som jag, men hon dog eftersom de upptäckte den för sent.

Jag kan inte släppa det här med att min propp hade kunnat undvikas om de bara gett mig några sprutor. Jag var beordrad sängläge efter förlossningen eftersom jag förlorade så mycket blod, och hade jag genomgått kejsarsnitt hade jag fått förebyggande behandling. Varför jag inte fick det nu vet jag inte. Överbelastade var de ju (jag fick ett nödrum) och säkert har de stränga order om att snåla på mediciner.

Jag skiter i varför. Jag fick blodpropp, och efter utredningar och mängder med prover har min blodproppsläkare kommit fram till att enda förklaringen är förlossningen (blodförlusten) och att jag var sängliggande efter. Jag hade ingen annan faktor eller ”fel” i blodet.

Jag säger till folk att jag mår bra, men den dagliga paniken finns där. Så nej, jag mår inte bra. Inte förrän jag får höra att proppen är borta.

Och jag läser saker som:

”Blodpropp är den främsta orsaken till hjärtinfarkt, stroke och lungemboli – sjukdomar med hög dödlighet”

”En fruktad följd av djup ventrombos (alltså det jag har) är propp i lungan – i 9/10 fall är detta en följd av djup ventrombos. Orsaken är att en del eller hela proppen lossnar och vandrar med blodströmmen upp i lungorna där den blockerar blodflödet och försämrar syresättningen. Varje år får ca 4000 lungemboli och ca 1000 avlider”.

”Lungemboli är den enskilt vanligaste dödsorsaken vid graviditet och kirurgiska ingrepp om ingen förebyggande behandling ges”.

”Var tioende patient dör inom en timme efter symtomdebuten”.

”Kvarstående besvär kan vara bensvullnad och svårläkta sår som starkt försämrar patientens livskvalitet”

Så att jag har slutat med medicinen är inte ett jättestort HURRA, utan ganska läskigt eftersom jag har slutat baserat på ett telefonsamtal och ingen undersökning. Jag är livrädd varje dag eftersom mitt ben fortfarande är svullet. Och att jag kanske faktiskt kan dö om blodproppen trots allt är kvar ger mig panik. (Medicinen tar inte bort proppen, den bara hindrar att nya bildas under tiden som kroppen själv ska lösa upp proppen).

Efter nyår ska jag boka in privat sjukvård.

Brevet till patientnämnden måste skrivas ihop snarast för att jag ska kunna gå vidare.

All skit har såklart varit värt världens bästa Victor, men bara tanken på att jag hade kunnat slippa detta gör mig så förbannad.

 

OMG vad gott!

Jordnötsbågar: Så sjukt goda att påsen inte räckte längre än några dagar.

Och inte extremt snuskigt innehåll heller: Jordnötssmör 37% (malda rostade jordnötter, druvsocker, salt), majsmjöl, solrosolja & salt.

Vilka vann senaste tävlingen?

Jag glömde ju HELT att blogga om vinnarna i tävlingen (som jag kontaktat via mail – alla har fått sina priser)! Hanna Lans vann Jag älskar dig inte och en Rebecka och en Louise vann varsitt ex av Halva min Måne.

Tänkte ha en till tävling inom kort. Alla älskar vi väl gratistävlingar?!

The neverending story.

Jag hade velat läsa den här boken i typ en miljon år. Nu är det gjort. Nästan lite sorgligt eftersom jag just hade velat läsa den så länge och alltid haft den framför mig. Nu har jag ju inte det längre. Jag Ä L S K A R filmen och gillade boken massor.

Har ni läst och sett?

 

 

Tiden.

 

Nu när Martin är ledig i hela elva dagar trodde jag att jag skulle få massor av tid att blogga. Läsa bloggar. Läsa böcker. Sova. baka. Laga mat. Gå promenader. Ochsåvidare. Istället bara rullar timmarna förbi och plötsligt är det kväll igen. Victor ligger inte lika länge nöjd vid tutten (=  mindre lästid) och det finns ju så mycket att göra. Dessutom kan jag inte kommentera bloggar från mobilen som inte är wordpress, så jag vill knappt läsa andra eftersom jag blir så irriterad av att jag inte kan kommentera.

Julen kom och gick, och det var ju trevligt men lite too much att fira på två ställen samma dag med en bebis. Han skötte sig fint iallafall och ingen märkte ens när han bajsade ner sig och sina kläder vid matbordet. Det kallar jag smooth style. Han utvecklas förövrigt i en rasande takt nu. Börjat dra sig i tårna, lägga sig på sidan och härma rörelser. Min fina, fina bebis. Kärleken är helt obeskrivlig och det enda mitt liv kretsar runt är VictorVictorVictor. Därför avslutar jag detta inlägg nu.

Hoppas ni har det bra där ute!

 

Varför sover man så lite med bebis?

Victor somnade i famnen en stund igår runt 21 …

 

Annika i Spanien frågade mig detta.

Jag kan ju bara svara för mig, och det blir följande:

Första veckorna blev vi tillsagda att väcka honom var tredje timme dygnet runt för matning. När han ätit var det två timmar kvar till nästa gåmg, och de två timmarna ägnades åt att försöka duscha (tog mig tio minuter bara att ta mig upp från sängen, blödande och gråtande), äta, gå på toa, byta blöja, försöka få honom att sova igen osv. Jag hann sova kanske 30 minuter trots att vi var två, sen skulle han väckas igen.

Hela första månaden var jag på sjukhuset väldigt ofta. Då passade Victor på att sova i bilen, Martin tog hand om honom när jag var på undersökningar etc. Jag hade ju både livmoderinfektion och blodpropp.

När det blev bättre satsade jag på amningen igen och kunde sitta typ åtta timmar om dagen med det. Liggamma gick inte för att det gjorde så satans ont, så när han vaknade gick jag upp och satte mig i soffan vad klockan än var.

När Victor slutade äta på natten vid två månaders ålder och istället började sova från midnatt till fem, sex eller sju vaknade jag ändå vid tre med sprängfyllda bröst som läckte och gjorde ont, så jag fick pumpa någon timme. Strax där efter var Victor pigg som en lärka igen.

På dagarna är det powernaps som gäller. Först bara fem minuter här och där, sedan gick det bra med en kvart – men bara i min famn. Nu när han är 3,5 månader kan han sova 20 minuter själv i vagnen typ tre gånger per dag, och under den tiden är det ingen idé för mig att sova. Då passar jag på att klippa hans naglar (han river sig blodig annars!), gå på toa (fortfarande väldigt besvärligt), äta något, tvätta, plocka in disk, läsa någon blogg … Sedan är det full rulle igen.

Bebisen styr ens liv totalt. Och det är 24/7. För sover Victor mer än vanligt någon enstaka gång vaknar jag ändå för att kolla om han lever. Och oftast vaknar han rätt ofta ändå eller härjar runt i sömnen. För att han tappat nappen, har en fjärt som ska ut eller något annat.

På den vägen är det. Vissa får ju sova mer än fem, sex timmar per dygn efter några månader,  men det går aldrig att veta innan man får sin bebis. Petchie påpekade att Victor har spansk sovrytm, och det stämmer ju faktiskt. Somna sent, vakna tidigt, och sedan lite siesta på det.

Vad jag önskar mig i julklapp? Sova lite extra vore ju fint …

32 år senare.

För ett år sedan hade jag nackspärren from hell. Jag var helt orörlig i sängen och grät av smärta. Jag fyllde 31 och var grinig och lätt febrig för att jag bara fått sova kanske sex timmar och missade att fira min dag. Jag var gravid utan att jag visste om det, och egentligen var det därför jag var lite febrig och säkert extra grinig. Dagen efter lyckades jag iallafall ta mig ut på restaurang med finaste vännerna samt träffa söta Nadja.

Idag är jag istället lycklig för att jag fått sova hela sex timmar. Sex timmar helt ostört! Förr var det väl lite av ett nederlag att sova separerade, men nu är det rena rama lotterivinsten att få sova i gästrummet. Jag har inte sovit sex timmar utan att bli väckt sedan innan Victor föddes. Sömn blir så otroligt relativt när man fått barn. Att sova fyra timmar per dygn var döden förr, nu är det något som händer rätt ofta.

Martin har tagit ledigt idag – men denna födelsedag är det istället han som är orörlig i sängen med migrän, så alla planer föll rätt platt i år igen.

Bästa med dagen är iallafall att jag inte behöver ta mer blodproppsmedicin.

30-årspresenten var en resa till ISLAND!

 

Juleskums-fudge.

Jag har gjort juleskumsfudge, vilket lämpar sig för riktiga gottegrisar (varning för väldigt sött!):

10 skumtomtar klippta i bitar

2 dl strösocker

1 dl grädde

50 g smör

100 g vit hackad choklad

Rör ihop allt utom chokladen på låg värme. När det blivit en jämn smet rör du ner chokladen.

Häll över i någon slags form och låt stelna. Skär sedan i bitar. Klart!

Lätt som en plätt som ni märker. Synd bara att jag inte kan äta den…

Bloggjulkalender 18 – Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.

 

Väldigt många ställen, men ett är Nya Zeeland. Tror nog inte att det behöver dröja så många år innan det blir av. Gärna i en kombinerad resa med Australien.

Innan dess ska vi väl hinna med Hawaii och lite sånt också.

Favoritförfattaren som glömdes.

JAMES FREY! Hur kunde jag glömma att nämna honom HÄR? Han är grym.

En av hans böcker, Bright shiny morning, läste jag i Kalifornien där den även utspelar sig.

Här är bildbevis:

 

Varannan söndag …

… Gästbloggar jag hos Stoffe. Det ska bli skoj! Första inlägget skrevs idag och finns HÄR.

Bloggjulkalender 15 – Berätta om en av dina favoritböcker.

Åh! Värsta bästa julkalenderdagen. Jag älskar böcker. Ä-L-S-K-A-R. Som tur var går det att läsa även med bebis (medan jag ammar). Förra året läste jag ut 100 böcker, vilket blev nytt rekord efter året innan på 82. Nu är det ju ingen tävling, men min poäng är att det finns så sjukt mycket böcker som jag vill läsa.

Några av  mina favoritböcker:

The other hand – Chris Cleave

Room – Emma Donoghue

Berättelsen om Pi – Yann Martel

Ni måste läsa dem om ni inte redan gjort det. Älskar även bland annat Unni Drougge, John Ajvide Lindqvist, Gabriel Garcia Marquez, klassiker som 1984 av George Orwell, Brott och straff av Dostojevskij och Lolita av Nabokov. Och Maken av Gun-Britt Sandström. Och och och …

Blodpropps-status.

 

I förrgår tog jag mitt sista pk-prov i fingret gällande min blodpropp (som jag hade/har i högra vaden – en cirka tjugo centimeter lång i en av venerna).

Den 19 december blir sista dagen för min waran-behandling, så den 20 december är jag FRI! Himla bra dag, för det är nämligen även min födelsedag.

Är helt van nu vid att ta blodprov stup i kvarten, käka medicin, bära halsband och ha blod som inte koagulerar. Som tur var har jag inte fått tillbaka mensen ännu – vill inte ens tänka på hur mycket man blöder med waran … Ett gäng andra saker som jag slipper också, men skitsamma.

Ska ha blodproppsstrumpan i nio månader till och lite sånt, men på det stora hela är jag GLAD. Det går framåt.

Uppföljning om någon månad, så håll tummen.

 

Meh! Klockan är snart 19 och jag förstod just att det är Lucia.

Jag har trott att det är den tolfte hela dagen idag! Lite förundrad över alla Lucia-bilder på instagram har jag väl varit, men jag tänkte att vissa firar tidigt. Typ.

Skönt – de där två (hembakta mjölkfria) lussebullarna jag tryckte i mig till mellis (den ena fryst, orkade inte ens tina, så desperat var jag) känns plötsligt godkända.

Prayers for Bobby.

 

Igår visades äntligen en kvalitets-matiné! Jag hade velat se den här filmen länge: Om en religiös mamma som fördömer sin son för att han är homosexuell. Sonen tar livet av sig när han inser att hon aldrig kommer acceptera honom. Filmen, från 2009, är baserad på en sann historia och bok med samma titel.

Jag tänker direkt på Victor. Han får älska precis vem han vill när han växer upp, så länge han är lycklig, sund och det inte skadar någon. Spelar roll om det är en kvinna, man eller hen liksom. Att vara lycklig är det enda som betyder något. Det är helt obegripligt hur vissa tänker.

Bloggjulkalender 12 – berätta om någon som du saknar.

 

Farmor, förra månaden skulle du ha fyllt 90 år, men du somnade in för gott för fyra år sedan. Dagen innan höll jag din hand och tryckte den. Du var inte vid medvetande, men du tryckte du också, och jag kastades tillbaka till min barndom.

Jag ligger på golvet på en madrass bredvid dig i sovrummet intill trevåningssängen som pappa byggt. Jag sover annars överst, min syster i mitten och pappa underst. Jag vet inte varför jag ligger på golvet den här natten, men jag vet att jag är rädd. Rädd för att vara den som ska somna sist. Då tar du min hand och säger att jag ska trycka din när jag blir rädd, och du kommer alltid svara med ett tryck så att jag vet att du inte somnar före mig. Precis som du trycker tillbaka den sista gången jag ser dig vid liv. Nästa dag pussar jag en kall kind och du trycker aldrig mer tillbaka.

Jag ligger på golvet i en annan lägenhet som pappa bodde i och är så förbenat magsjuk att jag spyr galla. Du sitter bredvid mig och låter mig kräkas i en kastrull. Om du tycker att det är äckligt visar du det inte. Du tar hand om mig och lämnar mig inte.

Vi är i Frankrike tillsammans. Vi är i Stockholm och Fagersta där du bodde och sov på vinden. Det luktar snickarverkstad och i hallen står ett bord fullt av gamla klockor. Jag är lite rädd för farfar, men du höjer aldrig ens rösten.

Du berättar hur jag springer före dig och vänder mig om medan jag synar dig eftertänksamt. ”Du ser väldigt trevlig ut”, säger jag med min barnröst.

Du berättar hur jag undrar varför du har så många skrynklor i ansiktet när mormor inte har några alls.

Och jag ser på ett foto av dig som liten och säger ”Men! Jag är ju du?!” för att vi är så lika.

Jag minns två veckor en sommar som tonåring då jag bor hos dig och rensar ogräs och delar ut hyresavier åt min farbror. Vi spelar bingolotto, jag cyklar vilse vid Gammelgårn, vi äter choklad och lyssnar på kassettband med Madonna.

Jag har så många minnen av dig, och det känns overkligt att du inte finns mer. Att Victor aldrig kommer få träffa dig, att du aldrig aldrig kommer tillbaka. Helt ärligt har det nog inte sjunkit in än.

Farmor, jag saknar dig.

Heja heja!

 

Läste just ut ett recensionsexemplar av Martina Haags Heja heja! Kan inte säga annat än att jag LÄNGTAR SÅ SJUKT MYCKET EFTER ATT SPRINGA IGEN! I vår, då jäklar.

Och chokladen har jag fått av Maria Engelwinge i en supersnygg ask hon gjort själv (!) som grattis till moderskapet. Tack Maria! Tyvärr kan jag ju inte äta mjölk nu, men alla gäster uppskattar den.

Dagens lilla mammachock.

Att upptäcka hur Victor fått sin första TAND. What? Han är ju bara tre månader! Dessutom ingen framtand, utan en kindtand. Det är inte särskilt skönt att amma när ungen, som redan sög som en trimmad dammsugare, dessutom fått en liten gadd ska jag säga er.

Har läst mig till att första kindtanden normalt kommer mellan 16-20 månader. Man skulle kunna uttrycka det som så att Victor fått den absurt tidigt.

Bloggjulkalender 10 – berätta om vad som finns i din väska.

Nu ska ni få höra hur spännande min väska är nuförti’n!

För det första är det skötväskan eftersom Victor alltid är med, och han har större behov att pudra näsan än jag om man säger så: Blöjor tvättlappar nappar extra nappar handdukar ombyteskläder nödersättning i flaska amningsnapp handsprit våtservetter skötunderlägg plastpåsar reflexer OCHSÅVIDARE.

För egen del: Vattenflaska, nursing pads, extra strumpor, dextrosol (i nödfall!) och extra vantar.

Mobil, nycklar och kontokort har jag alltid i fickan.

Sista tävlingsdagen idag!

… För att vinna en av tre olika böcker! Länk till tävlingen HÄR.

Det är ganska många som tävlar, så jag ska gå igenom alla (senast i helgen som kommer) och sedan köra lite lottning.

Utökar vinsten från en till tre och kommer ha fler framöver.

Bloggjulkalender 7 – Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Jag älskar att fota. Ibland fotar jag så mycket att jag glömmer bort att leva i nuet, men jag har alltid glädje av fotona sen. Jag har ingen superflashig kamera och fotar mest med mobilen. Fotot i detta inlägg tog jag dock med min undervattenskamera, så jag är förvånad över att det blev så bra. Det är Martin under solnedgången i Cabo Rojo på Puerto Rico, Karibien, ungefär februari 2010 då vi var där tre veckor på semester. Det var så himla fint att få ta med Martin till mitt gamla hem. Att hyra ett hus vid stranden och få uppleva Puerto Rico som turist för en första gång, 10 år efter att jag satte min fot där för första gången.

Fotot är totalt oredigerat och jag älskar det.

Tre månader med Skorpan.

Alldeles nyss i gymmet.

 

Victor, idag fyller du tre månader. Tre månader är för mig en milstople. Jag lovade nämligen mig själv när du föddes att jag skulle bli mer social då och våga ta med dig ut bland folk. När du föddes blev vi tillsagda att inte ta med dig i mataffärer eller stora folksamlingar de första tre månaderna, och det har vi hållt. Du har aldrig ens åkt buss. Jag har gått med dig överallt eller så har vi åkt bil. Du gillar fortfarande vagnen och bilbarnstolen – när dessa är i rörelse, så det är bra.

Du fortsätter att vara väldigt lång. Jag vet inte hur lång du är nu, men för en vecka sedan var du 63.5 centimeter och hade då vuxit en centimeter i veckan sedan du föddes. Du är ganska smal fortfarande, men börjar få lite tjockare kinder. Och så har du skavt bort det mörka håret i nacken.

Nu för tiden är du alltid glad på morgonen. Du ler och flirtar. På skötbordet brukar du skratta högt och jollra. Du har upptäckt både fötter och händer och kan pricka in hela handen i din mun väldigt bra. Du gillar att suga på alla fingrar samtidigt. Den rosa spindeln i gymmet är en favorit och du brukar både dra i den och prata med den. Om du slår ner den brukar du bli ledsen.

Vi har varit med dig hos läkaren för din magknip, och nu har vi mjölkfri ersättning och jag äter komjölksfritt, vilket fungerar bättre. Du är dock känslig mot mycket mer än så, så jag kan inte äta så mycket. Inte mjölk, ägg, kryddor, lök, bönor, kål, choklad ochsåvidare. Inga pepparkakor för mig alltså, men det har resulterat i att jag äntligen börjat gå ner lite i vikt. Dessutom är jag van sedan graviditeten vid att bara kunna äta ett fåtal saker. Just nu är det sju kilo kvar till startvikt, men jag vill helst gå ner 12 kilo till.

Sedan vi börjat med din nya diet sover du hela nätter. Du somnar fortfarande sent, oftast runt midnatt, men du sover sedan i sju timmar på raken (förutom korta uppvaknanden). Detta oavsett om du får ersättning på kvällen eller inte. Jag brukar därmed få sova lite mer nu. Alltid minst fem timmar iallafall. På dagen sover jag dock ingenting eftersom du fortfarande inte kan sova själv och vissa dagar sover du knappt någonting, kanske fem minuter här och där.

Du har fått tremånaders-vaccination i båda låren och var väldigt duktig. Under blodprovet i handen hos läkaren skrattade du till och med.

Du har träffat ganska många släktingar och vänner till oss nu, men jag gillar fortfarande inte när andra håller i dig. Se men inte röra, ungefär. Jag ogillar när folk pillar på dig, speciellt på dina händer och kinder, eftersom du alltid stoppar händerna i munnen. Efter tre månader har jag som sagt lovat mig att vara mer laid back eftersom bakterier också är bra.

Du är så nyfiken och tittar överallt. Du gillar att sitta framåt i Baby Björnen och har kunnat göra det sedan du var två månader (egentligen är det rekommenderat från tre månader) och ibland vet du inte vart du ska titta eftersom det finns så många alternativ.

Vi undrar fortfarande vilken ögonfärg du kommer få. De är blågröna nu, och på foton ser de bruna ut. Din pappa har grönbruna och jag har blå.

Amningen fungerar äntligen bättre. Det vänstra bröstet gör inte ont längre, men det högra är jobbigt. Du får ersättning en eller två gånger per dag nu bara men allt kretsar fortfarande kring mat. Du ligger säkert åtta timmar om dagen vid bröstet och älskar att ligga där.

Att få vara din mamma är det största i livet. Du är helt fantastisk!

Jag älskar dig så mycket. Det är obeskrivligt. Jag älskade dig redan i magen och älskar dig ännu mer nu.

Insnöad.

Utsikt från balkongen just nu: Äntligen kommer de och skottar, en sisådär två dygn senare. Inte varit läge för barnvagnspromenad om man säger så.

Och igår var det värsta äventyret. Aldrig sett så många bilar och lastbilar i diket. Missade läkarbersök och bilen gick lite sönder, och efter det la min Iphone av.

Härliga, härliga vinter!

Bloggjulkalender 5 – Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag i Venedig

 

För ett år sedan var jag superstressad. Och blev planerat gravid. Vi hade just varit i Venedig som hade översvämning och börjat tillverka den blivande Victor som jag hade längtat efter i ett par år.  Och som jag var säker på skulle bli en tjej. Jag sa upp mig från jobbet som jag hade haft i dryga tre år, sjukanmälde mig för första gången  (i en hel vecka!) och hade precis hyrt ut min lägenhet i andra hand.

Den där decemberdagen då stickan visade ett plus var jag så sjukt lycklig att jag bara grät. (En vecka senare började jag spy, vilket höll i sig till vecka 32, men det är en annan historia).

För ett år sedan slutade jag vara superstressad och livet fick en helt annan mening.

 

Bloggjulkalender 3 – Berätta om din bästa vän.

 

Jag vet att det är lite B att säga ”min kille är min bästa vän”, men så är det ju. Han var det redan innan vi blev tillsammans. Vi träffades första gången våren 2006, men det kommer jag inte ihåg. Från september 2006 umgicks vi konstant, minus 10 veckor då jag var i Argentina. Då pratade vi istället på skype flera timmar om dagen. Vi blev tillsammans i april 2007.

Min bästa vän gillar inte att jag skriver om honom offentligt, så jag berättar bara att jag tycker att han är den smartaste människa jag har träffat. Han är en underbar pappa, rolig, händig och snäll. Ganska egensinnig också, men sånt får man väl ta när allt annat är så bra.

Livet utan honom skulle kännas rätt meningslöst.

 

Komjölksfri kost.

Victor är allergisk mot komjölk (mjölkprotein) så nu har han ersättning på recept och jag käkar komjölksfritt så länge jag ammar. Det funkar fina firren så länge jag är hemma, faktiskt.

Alltså LYCKAN att kunna äta och njuta igen och INTE MÅ ILLA . Inte så konstigt att gravidkilona sitter som sten kanske … Därmed rätt bra att jag numer inte kan käka så mycket gottis (det mesta sånt innehåller komjölk).

Här kan ni se lite nyligen gjorda mjölkfria grejer. Mackor, hemmagjord pizza och paj samt lite pasta och muffins.

 

Bloggjulkalender 2 – Berätta om staden du bor i.

 

Jag bor i Stockholm. Eller nja, inte riktigt i Stockholm. Jag har dock bott mitt i stan en gång, på Östermalm. Jäklar vad jag blev störd på alla ljud, fast visst var det skönt att ha nära till allt jag gillade då. Nu är jag mer en naturnörd som vill ha lugn och ro, fågelkvitter och granris.

Jag tror att alla känner till Stockholm. Säkert har ni mer koll än vad jag har nuförti’n. Jag går aldrig ut, men jag gillar att äta på Gondolen, strosa på Söder och Djurgården. I somras jobbade jag på regeringskansliet mitt i stan, och var ute på luncherna. Sedan dess har jag inte varit i city.

Stockholm är inte helt i mitt hjärta, nej.

 

Systerbesök och detektivarbete på hög nivå.

 

Systerbesöket innehöll pepparkaks- och lussebullsbak, glögg och en massa snö – mysigt! Vi vaccinerade även Victor, och mellan bilen och BVC tappade jag antagligen Iphonen och kontokort i snön. När vi upptäckte detta en halvtimme senare vaknade detektiven till liv i Martin. Han aktiverade appen där man kan följa min telefon (och som uppdateras var femte minut) och såg att mobilen befann sig i köpcentrumet en kort bit bort. Aha! Med en rivstart begav vi oss dit.

Efter en halvtimmes lokaliserande och misstänkta blickar på potentiella tjuvar (eller tjuvar och tjuvar, men som inte svarade när vi febrilt ringde, och inte heller lämnade in den någonstans), kom Martin fram till att mobilen antagligen befann sig på Coop.

Strax efter fick vi rivstarta igen, eftersom mobilen plötsligt var på Statoil. Efter att ha blivit utprejade av en buss slirade vi dit. Martin fotade bilar, förfrös händerna i snön som aldrig slutade falla, för att upptäcka att mobilen förflyttat sig igen – den här gången till ett hyresområde i närheten.

Ytterligare en rivstart och slirande mot bostadsområdet, och där konfronterade han en oförstående tant, spanade på bilar och fotade dem i olika vinklar.

Efter några uppringningar till stängdes min mobil av, och GPS:en med den.

Det var då det riktiga detektivarbetet började.

Vilka bilar i området hade stått där i max en halvtimme? Vilka stod närmast hyreshuset? Osv osv.

Till slut kom han fram till att det antagligen stod mellan tre bilar.

En av dem hade:

1)      En Coop-kasse i framsätet. Aha!

2)      En bilbarnstol. Barn och jag tappade mobilen nära BVC. Aha!

3)      Relativt varm motorhuv. Aha!

Vi tog reda på vem som ägde bilen (en Ahmed i Norsborg, och vi var ju i Haninge), och ringde på hans tre olika nummer. Samtliga var avstängda. Inte heller skulle vi ju hitta hans namn på någon dörr eftersom han bodde några mil bort.

Martin följde fotspåren från bilen till en port. I trappen såg han våta skoavtryck, så mannen kunde inte vara långt borta.

Martin började spana på namn på diverse dörrar för att se om han kunde dra någon parallell, och efter en halvtimme valde han ut en dörr eftersom han såg ett liknande namn och hörde barn leka innanför.

Han ringde på. Och ringde på igen och igen under tio minuters tid.

Till slut öppnades dörren. Var det deras bil där nere, och hade de sett en Iphone? Nej nej, verkligen inte. De hade inte sett någonting alls. Fast de hade tydligen verkat lite rädda när den skäggige och smått påflugne halvspanjoren frågade ut dem.

Tillbaka i bilen och nej, min mobil får jag nog aldrig mer återse. Martin fotade den potentiella bilen och upp mot fönstret där han ringt på. Jag spärrade kontokort och skulle just spärra min telefon och grina lite när en stor och mörk man knackade på vår bilruta och frågade om vi letade efter hans bil.

Och ja, han hade hittat en Iphone och ja – han hade varit i lägenheten där Martin ringt på. Antagligen blev han skraj när någon två timmar senare ringde på och nämnde honom vid förnamn och två efternamn – hur fan kunde de (alltså vi) ha hittat honom? Och nu hade vi foton dessutom.

Jag fick således tillbaka telefon och kontokort med ord som ”jag tänkte lämna in den” och ”ingen ringde ju”. Dessutom hade han försökt ta isär den, så det där med att lämna in den till polisen? Jo, tjena.

De två timmarna utan mobilen och med noggrant detektivarbete lönade sig verkligen. Kan knappt fatta det!

Ps. Martin hälsar att detta inlägg får det att låta mycket lättare än vad det faktiskt var, och jag kan nog hålla med.

Bloggjulkalender 1 – Berätta om dig själv.

November 2012

 

Jag heter Anna, bor strax utanför Stockholm och fyller 32 nu i december. Jag har olika stora pupiller och krulligt hår. Just nu är jag mammaledig och har svårt att prata om annat än bebisbebisbebis eftersom allt jag gör kretsar runt bebisbebisbebis.

Jag har skrivit en bok som heter Halva min Måne och har examen i offentlig rätt. Jag älskar att läsa, laga mat och baka. Och resa! Åh vad jag älskar att resa. Fast just nu gillar jag att vara hemma. Är  ganska så trött om man säger så. Jag gillar promenader och en del träning också. Och skärgård, svensk sommar och ekologiska alternativ.

Jepp. Det är jag det. Inte så spännande.

En gång i tiden bodde jag dock i Västindien (och även ett år i Spanien). Där fick jag mitt smeknamn Annaluna som hänger med än idag. Då var mitt liv kanske lite mer ballt. Jag var tydligen tvungen att åka runt halva jorden för att inse att hemma är där jag är nu.